Friidrotts-VM slutade förvisso för en dryg vecka sedan.

Men i krönikor och några allmänt seriösa bloggar har den svenska insatsen kommenterats även den senaste veckan. Ordet fiasko har nämnts. På vilka grunder? Om någon, eller några, på allvar säger att fem, fyra eller tre medaljer är en realistisk möjlighet och till detta ytterligare ett hyggligt stort antal finalplatser, så är ett silver och en åttondeplats självfallet ett totalt fiasko. Men dem som trott på dessa glädjekalkyler har ju i själva verket visat sin fullkomliga okunnighet om svensk och internationell friidrott. Och att därefter sätta fiaskostämpel på VM-insatsen är faktiskt patetiskt.

***

Jag har läst rubriker som ”Dags för en ny förbundskapten”.

Karin Torneklint verkar vara en snäll och trevlig person. På uppdrag av Svenska Friidrottsförbundet skall hon ta ut landslag och trupper till VM och EM. Förbundet vill tydligen att Sverige skall var väl representerar vid mästerskapen. Karin Torneklint följer dessa intentioner med följd att de svenska trupperna blir stora. I och med detta ökar möjlighetetern till mindre lyckade insatser. Man kan givetvis ifrågasätta främst representation i de båda maratonloppen och även i några andra fall. Samtidigt finns det en viktig aspekt: Se och lära. Historien visar att det är få av dem som senare når en högre internationell placering gör en bra mästerskapspremiär.

Dessutom är en stor del av charmen med ett internationellt mästerskap att det skall finnas försök och semifinal före finalerna i löpningarna och det i hopp och kast skall finnas kval. Det fordras alltså störa startfält. Varför skall inte Sverige bidra till att mästerskapen kan genomföras med antal aktiva som gör intressanta och spännande kval möjliga? Alla – ja, jag vågar säga alla – andra nationer hade deltagare som i VM underpresterade i lika hög grad som de svenskar som var med om ”det svenska fiaskot”. Världs- och OS-mästare som inte klarade kvalgränserna – någon inte ens ingångshöjden – sprinters från USA och Jamaica som kom långt ner i sina semifinaler är några exempel. Och tänk er att en kenyan blev varvad i försöket (!) på 5 000 meter!  Jag är övertygad om att det fanns 100-tals aktiva som var långt, långt efter sina årsbästa. Precis som det var för att antal svenskar.

Så ser friidrottsvärlden ut. Det bör man kanske fundera över i tv-fåtöljen innan man sätter sig framför tangentbordet och torgför sin okunskap.

Självfallet är jag irriterad på att en skadad Charlotte Fougberg ställde upp i hinderförsöket. Och att längdhopperskan Khaddi Sagnia menade att hon mer eller mindre var nöjd efter tre misslyckade kvalhopp var självklart en pinsamhet av oöverträffade mått.

***

Över till Karin Torneklint och hennes jobb. Hon har det material hon har att arbeta med. Och det tunnas ut. Det visar all statistik. I SM för seniorer i helgen i Helsingborg finns grenar med enbart sex, sju anmälda. 75 procent av deltagarna kommer från föreningar i hemmahörande i Stockholms- eller Göteborgsregionen. Stora städer som Borås, Västerås, Jönköping, Linköping osv har bara ett fåtal startande. Tidigare alltid starka Blekinge har tappat enormt på seniorplanet.

I min värld borde Skåne, det befolkningsmässigt näst största distriktet, också ha betydligt fler SM-anmälda.

***

Det är så den svenska urholkade grunden ser ut. Och det är därför VM-facit blev som det blev.