Återigen blev det debatt – i alla fall en tillstymmelse – om att införa effektiv speltid i fotboll.

Detta efter onsdagsmötet mellan Malmö FF och Vardar i kvalet till Champions League. Denna gång var det MFF som sig drabbat. Med rätta, om ni frågar mig. Publiken reagerade, MFF-spelarna och delar av massmedia, de med känsla för hemmalaget.

Men med handen på hjärtat har man inte sett MFF i liknande situationer agera på exakt samma sätt? Utan att MFF-spelarna eller hemmapressen ondgjort sig.

Målvakten Johan Wiland tar dubbel så lång tid på sig vid en inspark vid en MFF-ledning med 1—0 än när det står 0—1. Och hur många sekunder tar det inte för Anton Tinnerholm att hitta rätt plats för ett inkast vid liknande resultat?

Ändamålen helgar medlen. När det inte beivras är det fel på regeln.

Och hur intressant är det att under mer än en minut se några spelare diskutera vilken variant av frispark som skall ge resultat. Diskussionen ingår i de 90 minuterna. Kan någon rättfärdiga en sådan regel? Det finns åtskilliga andra fördröjande exempel, som gör att tempo ibland blir undermåligt.

Det måste bli effektiv speltid, inte minst för trovärdighetens skull.

Och så slipper spelare och journalister kommentera ”maskandet” ur sitt eget egoistiska perspektiv.

Bara det är ju positivt.

Varför alltid dessa överdrifter?

Jag tänker på speciellt de senaste dagarnas rubriker om de många alldeles utmärkta svenska friidrottsresultaten.

”Det svenska friidrottsundret”.

”London kan bli det bästa svenska VM:et NÅGONSIN”

Detta efter att Sverige i OS så sent som i fjor hade en, säger en, friidrottsplacering bland de sex främsta.

Låt oss glädjas åt att så många unga utvecklats positivt och klarat eller är på väg att klara de tuffa VM-kvalgränserna.

Det är gott nog.

Varför sätta orealistiska förhoppningar på en lovande trupp?

Tror verkligen Aftonbladets opportunistiske friidrottsskribent (jag vägrar skriva expert, det epitet han tillskrivs av den egna tidningen) Mats Wennerholm att Sverige skall göra ett bättre VM än i Paris 2003?

Då blev det två guld (Christian Olsson och Carolina Klüft), ett silver (Stefan Holm) och två brons (Patrik Kristiansson och Kajsa Bergqvist) och åttonde plats (Anna Söderberg).

***

Medaljerna i VM sitter högt. Se bara på diskustävlingen i London i helgen, där ettan Daniel Ståhl var åtta futtiga centimeter före trean och likväl deltog inte alla i världseliten!

***

Jag skall inte trötta ut med min åsikt om svensk friidrotts framtid i ett längre perspektiv ur skånsk synvinkel. Den har ni som läst min blogg fått ta del av några gånger.

Var i Helsingborg i helgen som åskådare till Öresundsspelen. Lår vara att tävlingen kom endast en vecka efter de väldiga Världsungdomsspelen i Göteborg (vilken fantastisk arrangörsstad av ungdomstävlingar!) men utan de utländska deltagarna (främst från Tyskland) hade Öresundsspelen blivit en torftig tillställning. I vissa ungdomsgrena kom 80 procent av de tävlande från utlandet.

Under inomhussäsongen i Malmö är det danskarna som gör att seniorklasserna ger stora startfält.

Så ser Friidrottssverige också ut.

Rubrikens frågetecken har sitt berättigande efter gårdagsmötet i den allsvenska fotbollen mellan BK Häcken och Malmö FF, 0—1.

Dagens massmediala samhälle ger otaliga möjligheter att ta del av en match. Man kan med lätthet läsa många tidningar på datorn och mer eller mindre seriösa sajter.

Jag såg matchen i tv.

För den delens skull vill jag absolut inte påstå att min analys är den korrekta. Men visst kan man notera hur olika man kan se på en och samma match.

En krönikör ägnads stora delar av sitt alster åt att såga domaren Johan Hamlin, någon kallade honom ”lottodomare”. Tidningen som betygsätter även domarna gav Hamlin en trea på en femgradig skala.

Några raljerade och menade att uddlösa Häckens enda stora målchans var målvakten Peter Abrahamssons skott över i slutminuten. Likväl fick MFF-målvakten Johan Wiland antingen en trea eller fyra i betyg. Något måste han ju haft att avstyra.

Betygssättningen i match efter match är som den är. De två tidningar som graderade MFF-spelarna – Skånesport.se och dess löjliga formuleringar bortser jag helt från – hade bara samma betyg på fem av tolv spelare.

Det fanns en straffsituation för MFF som diskuterades. En tidning menade att det var straff, tv-kommentatorerna: icke straff.

Någon påstod att Häcken idkade hockey-fotboll – vad det nu betyder – och borde straffas med någon eller några varningar.

Men – om jag nu får ha en personlig uppfattning – nivån är ju fastställd, när en spark i ansiktet med följd att den skadade tvingas avbryta matchen bara resulterar i en varning.

Det känns skönt att lugnt och stilla kunna se en match och själv bilda sig en uppfattning. Att läsa mer än en tidning och studera några sajter gör en bara ännu mera villrådig.

För vem begriper egentligen fotboll?

Med jämna mellanrum kommer uppgifter om den massiva flyktingströmmen från Afrika till främst Italien.

Tusentals personer drunknar i färden över Medelhavet i undermåliga fartyg eller i underdimensionerade gummibåtar. Som de flesta har jag med en uppgiven suck noterat att dessa tragiska katastrofer är en del av världen 2017.

Efter de senaste dagarna ser jag på flykten över Medelhavet med andra ögon, med känsla, sorg och delvis en personlig relation.

För några månader sedan kom en ung man, en 25-årig flykting från Eritrea, till Heleneholms IF och ville börja träna löpning. Givetvis var han välkommen. Tre, fyra gånger i veckan har han cyklat från förläggningen i östra Malmö till träningarna på Stadion eller Heleneholm.

Vid klubbens tävling den 23 maj ville Seare Zerom testa att tävla på 800 meter. Han kom i mål på 2.17,57 Det är ingen bra tid, inte ens för en nybörjare. Men hans intresse avtog inte. Seare ville prova igen. I Skåne är det inte lätt att hitta lämpliga tävlingar för löpare av hans klass. Öresundsspelen i bjuder dock i till lopp även för seniorer, öppna för alla.

Det är inte lätt att i semestertider fixa transport till Helsingborg, så jag beslöt att köra Seare till tävlingen. Det är en resa jag inte ångrar en enda sekund.

Seare har naturligtvis många traumatiska minnen från sin korta levnad. Självfallet ville jag inte pressa honom. Utan detaljer berättade han på hur han som ensam familjemedlem på olika sätt – mestadels per fot – tagit sig från Eritrea via Sudan till Libyens Medelhavskust. Titta på kartan och se hur långt det är!

Över Medelhavet tog han sig tillsammans med 600 andra i en skranglig båt för att via Italien, Österrike och Tyskland nå Sverige, där han bott i några mellansvenska städer, innan han hamnade i Malmö. Liknande historier kan säkert 1000-tals andra berätta men det är skillnad att under bilfärd på några timmar få höra den av en sympatisk 25-åring.

Under resan plockade vi fram kartboken och följde vår väg fram och tillbaka. Seare var förvånad över att Danmark var så nära.

Han är flitig och nu på sommaren läser han extra kurser i Svenska för invandrare. Seares första dröm är att ta körkort för att sedan kunna jobba som lastbilschaufför.

Tävlingen då?

Jodå. Seare kom i mål på nytt personligt rekord, 2.11.20, en förbättring med över sex sekunder och en injektion för fortsatt träning och tävling. Nu är nästa mål att löpa under 2.10 och det hade kanske gått redan i går med en lite beskedligare tid på första 400, 62 sekunder var för snabbt. Men satsningen var lovande.

Jag har varit ledare på 100-tals tävlingar men den här fredagseftermiddagen i Helsingborg var både angenäm och annorlunda.

Idrott är mer än resultat.

Svensk idrott har ledarbrist.

Det är ingen nyhet och ingen hemlighet.

Jag har följt skånsk friidrott i olika funktioner i över 60 år. I alla tider har de flesta ledarna och tränarna varit före detta aktiva. Några har tillhört den svenska eliten, de flesta, merparten, skiktet under, det vill säga de har varit av hygglig distriktsklass.

I den uttunning av seniorbredden som blivit mer och mer uppenbar under många år är det en kategori som är på väg försvinna. Det är en fara för svensk friidrotts fortsatta utveckling. Det saknas redan nu kompetenta tränare. Bristen kommer att öka.

Många av de friidrottare som nu slutar sin aktiva bana är i mitten av tonåren – det var då min generation började och till och med tilläts (!) springa längre än 200 meter. Nutidens unga friidrottare har inte hunnit skaffa sig den kunskap och erfarenhet som krävs för att bli tränare eller ledare. Några får sin chans i de så kallade friidrottsskolorna för barn ungefär mellan fyra och tio år. I några av de skånska klubbarna har det i åratal varit kö till dessa träningar, andra har också haft verksamhet för samma åldrar. Men hur många har fortsatt efter friidrottsskoletiden? Statistiken ger ett obarmhärtigt svar. Inte bara då den skånska. Studera de flesta andra distrikt och se att facit är lika nedslående.

Jag har alltid hävdat att barnidrott sällan gynnar den idrott gren barnen börjar med. De tröttnar, innan de har åldern inne för att börja tävla. För trots allt är det huvudmålet för de flesta av landets friidrottsskolor.

Man kan givetvis poängtera den sociala aspekten. Men är jag cynisk när jag menar att den ekonomiska aspekten väger betydligt tyngre? De statliga och kommunala bidragsreglerna gynnar stora grupper. Och att ha en massa barn till och med ända ner i fyraårsåldern i ”träning” är oerhört mycket lättare än att ge

 ett gäng tonåringar vettig idrottsutbildning.

Men är det till gagn för svensk idrott? Jag tänker då inte bara på friidrott utan på alla idrotter.

Mitt svar är ett rungande nej.

Den samlade svenska idrotten måste jobba och lobba för ändrade bidragsregler så att ungdomarna stimuleras att vara aktiva upp över 20 år. Inte minst för att kanske sen få tränare och ledare med kunskap och erfarenhet.

Åter till friidrotten!

De oftast unga tränarna i friidrottsskolorna är inte mogna – jag generaliserar – sin uppgift. Träningen är inte utvecklande och stimulerande. Detta är en anledning till att många tröttnar. Det är få tränare som har förmågan att lära ut den teknik som är så viktig att få sig till del i unga år.

Gymnastiken har exempelvis betydligt bättre utbildade tränare inte minst på tekniksidan.

Sen medger jag oförbehållsamt att det i friidrott med så olika grenar är svårt att bemästra allt för en tränare.

Men det är definitivt förödande att se ett 15-tal 10-åringar stå på rad och se dem exempelvis stöta kula tre gånger under kanske en halvtimme. Hur skoj är det för en sprallig 10-åring?

Det måste till ett nytänkande inom den fria idrotten. Om man vill behålla dem som man – trots allt – lyckats locka till sig.

Problemen är många, men ser man den inte kan man inte heller lösa dem.

Vädret den senaste tiden har inte inbjudit till sol och bad.

Fotbollen har inte haft den konkurrens man hade hoppats på. Det har blivit några herrmatcher den senaste tiden, allt från en halvlek i division 2 till finalen i Confederations Cup. Skilda världar på många sätt. Ett 70-tal åskådare på division 2, över 57 000 på cupfinalen.

Division 2-fotboll drar i regel här i Malmö inte över 100 personer per match. Det är väl sin sak men – och jag har skrivit det förr – att spelare på den här nivån med, ärligt talat, stora brister i sitt fotbollskunnande över huvud taget skall ha betalt, är för mig obegripligt. Artister – absolut ingen jämförelse – som inte lockar publik får inga nya uppdrag. Men vecka efter vecka kan mediokra spelare hämta sin lön utan att mer än ett fåtal har intresse för deras prestationer. 

Tänk om spelarlönerna på en låg nivå i stället hade investerats i utbildning av tränare och ledare, hur mycket bättre hade då inte svensk fotboll kunna bli på sikt.

Malmöfotbollen bakom MFF – vi pratar om herrsidan –  är lite av ”inavel”. I stort samma spelare går runt i de olika klubbarna på division 1- och 2-nivån. Och resultaten visar att de bara håller nivå 4-standard. Ingen klubb sticker nämligen ut. Och för det får spelarna lön, definitivt ingen lön efter prestation.

Spelarkarusellen lär fortsätta. Endast FC Rosengård och Kvarnby IK kan inom en rimlig framtid lyfta upp spelare från de egna leden. Prespa Birlik och IFK Malmö får vänta länge, innan några egna ungdomar från tunna ungdomsavdelningar är mogna för spel i ett A-lag.

I min gammaldags idrottsvärld är det lite ledsamt att Kvarnby IK ”tvingats” in i samma karusell. Övergångarna till konkurrentklubbarna har de senaste åren varit för många för att laget skall ha kapacitet att hålla sig kvar i tvåan. Det skall väl också poängteras att klubben i år tappade Melvin Frithzell, som gör succé i Superettan och IFK Värnamo.

Finns det då några andra Malmöklubbar som kan slå sig in stans Topp 5? Tja, välskötta, stora ungdomssektioner finns i alla fall i BK Olympic, Kulladals FF och LB 07. Sen är inte minst det ekonomiska steget långt. Speciellt om man dessutom måste betala spelarlöner.