De är skicklig, fotbollsagenterna.

Eller är det sportcheferna i klubbarna ute i vida världen som är godtrogna?

Jag får ofta sådana här tankar när man läser om alla de fotbollsövergångar som sker – också i vida världen. Men låt oss hålla oss till Sverige.

Nu i dagarna är funderingarna aktuella igen. Den italienska Liga A-klubben Spal – förvisso nykomling – har köpt två spelare från Allsvenskan, AIK:s Sauli Väisänen och Malmö FF:s Pa Konate. Två hyggliga spelare, men de är inte ens helt ordinarie i sina klubbar. Liga A rankas högre än Allsvenskan och risken är uppenbar att de hamnar på samma långa lista som så många andra duktiga spelare, den med spelare långt från en A-lagsplats.

Den listan är som sagt lång, liksom den med spelare som efter bara en kort period utomlands återkommit till Sverige, där de fått den tidigare bristvaran speltid.

Ok, med erfarenhet och ett större bankkonto än när de flyttade. Så har naturligtvis också den skicklige agenten gjort sig en ny hacka, när han sålt samme spelare en andra eller tredje gång.

Förhoppningsvis vet den svenske köparen vad han får och man får också hoppas att återköpssumman är lägre än den vid försäljningen. I så fall blir det ett ekonomiskt plus för svensk fotboll på den affären. Om nu inte sign-on-bonusen – en sådan lär också finnas i många fall – till spelaren är alltför hög.

Som jag sagt tidigare, övergångar i de större bollsporterna platsar även på ekonomisidorna.  I denna karusell är agenterna en ekonomisk vinnare.

Sen kan man ju undra om det i den stora fotbollsnationen Italien inte finns inhemska på spelare av Sauli Väisänens och Pa Konates kapacitet.

Liksom man kan ställa samma fråga till de svenska klubbarna, där det finns utländska spelare med tveksam kvalitet.