Varför alltid dessa överdrifter?

Jag tänker på speciellt de senaste dagarnas rubriker om de många alldeles utmärkta svenska friidrottsresultaten.

”Det svenska friidrottsundret”.

”London kan bli det bästa svenska VM:et NÅGONSIN”

Detta efter att Sverige i OS så sent som i fjor hade en, säger en, friidrottsplacering bland de sex främsta.

Låt oss glädjas åt att så många unga utvecklats positivt och klarat eller är på väg att klara de tuffa VM-kvalgränserna.

Det är gott nog.

Varför sätta orealistiska förhoppningar på en lovande trupp?

Tror verkligen Aftonbladets opportunistiske friidrottsskribent (jag vägrar skriva expert, det epitet han tillskrivs av den egna tidningen) Mats Wennerholm att Sverige skall göra ett bättre VM än i Paris 2003?

Då blev det två guld (Christian Olsson och Carolina Klüft), ett silver (Stefan Holm) och två brons (Patrik Kristiansson och Kajsa Bergqvist) och åttonde plats (Anna Söderberg).

***

Medaljerna i VM sitter högt. Se bara på diskustävlingen i London i helgen, där ettan Daniel Ståhl var åtta futtiga centimeter före trean och likväl deltog inte alla i världseliten!

***

Jag skall inte trötta ut med min åsikt om svensk friidrotts framtid i ett längre perspektiv ur skånsk synvinkel. Den har ni som läst min blogg fått ta del av några gånger.

Var i Helsingborg i helgen som åskådare till Öresundsspelen. Lår vara att tävlingen kom endast en vecka efter de väldiga Världsungdomsspelen i Göteborg (vilken fantastisk arrangörsstad av ungdomstävlingar!) men utan de utländska deltagarna (främst från Tyskland) hade Öresundsspelen blivit en torftig tillställning. I vissa ungdomsgrena kom 80 procent av de tävlande från utlandet.

Under inomhussäsongen i Malmö är det danskarna som gör att seniorklasserna ger stora startfält.

Så ser Friidrottssverige också ut.