Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.

Visst, själv en minst sagt usel skridskoåkare, beundrat jag givetvis spelarnas åkskicklighet i högt tempo och förmåga att motstå de rejäla tacklingarna.

Och målvakternas fantastiska förmåga att i ”plocken” fånga de skott som mina gamla ögon inte ens kan uppfatta.

Men så är det det där med slumpen, tillfälligheterna, marginalerna. Visst marginaler finns i alla idrotter. Efter en uddamålsseger i handboll är det exempelvis lätt att peka på en enskild händelse. Men i hockey spelar man för att skapa så många tillfälligheter, “slumpar”, framför motståndarkassen som möjligt. Mitt påstående vidimeras av intervjuade spelare och alla de tv-experter som på frågan om hur ett lag skall vända en match oftast svarar: Man måste få ett större tryck mot målet, störa målvakten, fixa styrningar, mer trafik kring målområdet (detta kallas på ishockeyspråk, skapa ”skymning”).

 Det talas sällan om högre passningstempo, om större rörlighet, om fler kombinationer. Nej, mer tryck och så ligger ett stort antal spelare i en enda röra kring målet. Och ingen ser pucken, och ingen vet om det är mål eller inte förrän en långdragen videogranskning ger besked.

Att se ett mål och hur det går till är kryddan i bollsporterna.  I hockey måste man se tv-repriserna för att få besked. Inte ens på plats ser man alltid vad som händer.

Och så är det alla de där löjliga slagsmålen utan straffpåföljd. Jag har svårt att förlika mig att knytnävsträffar i ansiktet inte skall bestraffas. I min idealistiska värld är detta ofattbart.

Liksom att det skall finnas en annan bedömningsnivå i slutspelet än i grundserien. Ojuste spel får inte hindra kreativitet och allmän spelintelligens.

***

Dessa invändningar till trots: Lördagens idrottsliga behållning i tv-fåtöljen var kvartsfinalen i hockey mellan Växjö och Malmö. Där fanns nerv, intensitet, spänning, inga oviktiga ingredienser i en idrottsupplevelse.

***

Till skillnad till VM-kvalmatchen Sverige—Vitryssland. Det var trögt och oengagerat. 4—0 var säkert, men också fyra mål som ur vitrysk synvinkel var ”onödiga” eller diskutabla. Den svenska straffen var självklar men orsakad i helt ofarligt läge, fummelmålet behöver man väl knappast diskutera, hela bollen var näppeligen över linjen vid 3—0 och nog luktade fyran offside.

Trots lovorden i texterna, visade tidningarnas betyg vilken medelmåttig insats det svenska laget presterade.

Bäste svensk i mitt tycke var Oscar Hiljemark. Hårt arbete över hela planen, den fina uppfattningen vid passningen till 4—0 och dessutom ”bakomryggenklackpassningen”, som friställde Toivonen (?) som dock missade.

Det för tanken till den statistik över assists, som förs i olika sporter. Den är inte rättvisande. Den förutsätter att den frispelade gör mål oavsett hur genial passningen än är. Därför intresserar en sådan statistik inte mig, vilken idrott det än må vara.