Det blev ingen nyårsaftonförmiddag som planerat.

I stället för medverkan vid Heleneholms IF:s traditionella Sylvesterlopp runt Pildammarna i Malmö blev det tre timmar på Akuten för att stoppa ett kraftigt näsblod.

Att något så banalt skall behöva avbryta en trevlig tradition!

Tro nu inte att jag skulle springa. Den tiden är för länge sedan förbi, när jag på ett anständigt vis och på en anständig tid kunde ta mig runt de 2,7 kilometerna runt Pildammsparken. För att inte tala om den dubbla distansen, den andra tävlingssträckan.

Jag skulle vara funktionär, flaggvakt på Carl Gustafsväg. Även ett anspråkslöst lopp som den här årsavslutningen kräver många medhjälpare.

En intressant liten detalj: Arrangören hade meddelat att man bara noterade tid på de tio främsta i varje tävlingsklass. På en löpande klocka kunde dock deltagarna själva avläsa sin tid. Det är på något sätt befriande att själva motionerandet och samvaron är viktigare än en exakt tid. I alla fall vid något lopp under säsongen.

Det blev nytt deltagarrekord, 380.

***

Pildammarna har i långa tider varit Malmös löparcentrum. Det är här löparna – även sprinters före tillkomsten av innearenan Atleticum – tränar höst, vinter och vår. Intervallträningen sker oftast längs John Ericssons väg, 600 meter från Baltiska vägen till Pildammsrondellen, 1 000 meter fram till det tregrenade trädet strax före Olgas parkering på Pildammsvägen.

Under de lite ljusare tiderna drar man i ntill Tallriken och utnyttjar de 506 metrarna runt den öppna gräsmattan. Samtidigt som man slipper de värsta bilavgaserna.

Det var till denna miljö jag som aktiv på 1960-talet kom till Malmö och i vilken  jag under ett 15-tal år vägledde en grupp löpare i Heleneholms IF. Några blev riktigt bra. Johnny Kroon har ännu det svenska rekordet på 1 500 meter (3,36,56), Tommy Persson blev OS-deltagare och svensk mästare tio gånger. En annan svensk mästare, (Carl-) Magnus Bergh, var med då och då men gick – inte oväntat – ibland sina egna vägar.

Min specielle favorit – det får man väl erkänna cirka 40 år efteråt – var Håkan Petersson. ”Hogge” kom till gruppen som 15-åring (tror jag). Så sent, med dagens mått, kunde man börja träna medeldistanslöpning på den tiden och bli bra. Vid de första träningspassen blev han så trött redan vid uppvärmningen att det fick räcka som dagens träningsdos. Med vilja och energi, hjälpt av gruppens samhörighet, fortsatte Hogge. Han blev om jag inte minns helt fel också juniorlandslagsman och nådde 1,52,5 på 800 m och 3.48,2 på 1 500 meter. Knappast tider som imponerar på dem som inte vet vilken träningsintensitet under många år som krävs för att nå ner dit.

***

Heleneholmsgruppen var år efter år stor. Det fanns pass med mellan 20 och 30 löpare mellan 15 och 25 år. Ungefär lika många som det nu finns seriöst tränande och tävlande medeldistanslöpare totalt i Skåne.

***

Så föll mina tankar i ett väntrum på Akuten förmiddagen nyårsafton 2016. Minnena fick ersätta mitt deltagande i Sylvesterloppet.