Skall brott löna sig?

Lite löjlig fråga givetvis, men tanken har dykt upp när jag sett en del handbollsmatcher nu i höst. Det gäller främst den nya regeln om att ett lag har sex passningar på sig för ett avslut efter domarnas tecken för passivitet.

Sex passningar anser regelexperterna tydligen är normalt för att bygga uppå ett anfall. Men laget får nästan aldrig sex passningar i följd på sig. Så fort det är möjligt ”låser” motståndarna spelet på ett ojuste sätt och så återstår bara kanske två eller tre pass ytterligare med följd att det oftast blir ett taskigt avslutningsläge.

Brott har med andra ord lönat. Handbollen är inte förtjänt av sådana regler.

***

Handboll är den svåraste bollsporten att döma. Gränsfallen är så många på straffskalan. (Amerikansk fotboll vet jag inget om.)

Såg gårdagsmötet i går mellan HK Malmö och Sävehof, 31—28. Kan inte peka på några speciella situationer men efter ett ha konsulterat mina anteckningar och upptäckt att Sävehof hade sex utvisningar, HK två (den sista i slutsekunderna) och att hemmalaget fick sex straffar, gästerna två, blev jag konfunderad: Spelade verkligen Sävehof så mycket fulare än HK?

Jag vet som sagt inte. Men – HK-anhängarna får ursäkta – det gagnar inte handbollen att det försvarsspel som praktiserades mot Sävehofs mittsexa Ingolfsson under andra halvlek, inte gav en enda utvisning. Det var mer brottning än handboll.

Jag gillar handboll, men när artisterna plockas bort alltför tufft utan åtgärd då känns det fel.

En neutral åskådare skall kunna njuta av en handbollsmatch. De på många håll (storstäderna) klena åskådarsifforna beror kanske att handbollen med sin inneboende spänning bara berör den som har en speciell känsla för en klubb.