Alla inlägg under september 2016

Av Magnus Månsson - 12 september 2016 16:43

Dags att avslöja sina brister.

Skall försöka tippa utgången av Handbollsligan, den som tidigare kallades Elitserien för herrar.

Ser i dagsläget sju klara slutspelslag och två som kommer att kriga för att undgå direktnedflyttning.

Jag är beredd på många gliringar framåt vårkanten. Men det pallar jag för.

1)    Alingsås. Tappar visserligen duktige målvakten Aggefors med de precisa utkasten men en bred trupp har kompletterats med landslagsmässige Magnus Persson. 22-årige Jesper Konradsson är fortfarande under utveckling.

2)    IFK Kristianstad. Jag erkänner utan omsvep att jag har relativt grunda kunskaper om alla nyförvärven men har svårt att inse att de håller samma klass som de som lämnat. Handboll kräver kontinuitet (det sägs så från tränarhåll). Finns den hos IFK? Inspirerade målvakter en styrka.

3)    Ystads IF. Kan man ersätta Lukas Nilsson är den fråga alla ställer sig. Men med den bredd på nio-meter som YIF har, fixar man det. Och i den mängd av talanger det finns kommer några säkert att ta steg närmare svensktoppen. Osäkert på mittsex efter Bagers flytt.

4)    HK Malmö. Intressant tränarbyte. Har Stian Tönnesen samma blick som tränare som han hade som spelare kan det föra långt. Rutin finns i överflöd. Kan veteranerna tända till under den långa grundserien? Stian har lovat att han skall utnyttja sin trupp bättre än sin föregångare. Kan vara en nyckel till ett framgångsrikt slutspel.

5)    Redbergslid. Har en av ligans bästa A-uppställningar i ljusa stunder. Runt om finns en stor mängd välskolade grabbar kring 20 år, både över och under. Se upp! Här finns potential.

6)    Sävehof. Ny inspirerande hall. Jonas Larholm tillbaka, Per Sandström i målet, vassa kanter, islänningen Ingolfsson som mittsexa. Nästan intakt trupp. Robert Wedberg åter som tränare. Förra säsongen sexa. Finns anledning till ett Se upp! Även här.

7)    Lugi. De norska målvakterna har haft stor del i de senaste årens framgångar. Det ser tunnare ut nu på denna den viktigaste positionen. Den stora ungdomsavdelningen producerar många spelare till A-truppen men på senare år har få nått stabil elitserienivå. Dags för Alfred Jönsson (från H 43)?

8)    Hammarby. Har mist spektakuläre Josef Pujol som styrde det mesta av lagets spel. På gott och ont. Såg i fjor (?) HK Malmö mot Hammarby utan Pujol och då spelade Hammarby snabbare i det uppställda spelet och vann i Baltiskan. Klurige Kalle Matsson har säker något lurt i taktikärmen.

9)    Ricoh. Seriens på dessa breddgrader mest anonyma lag men islänningar ger alltid tillbaka. Henrik Olsson är alltid ett hot. Svårspelad hemmaarena. Som spelare var Martin Boquist en av mina favoriter. Som tränare inger han lugn.

10)                Guif. Har tappat tre landslagsmässiga spelare och orutinen lyser igenom. Skall spela i en ombyggd, låg lada innan den nya hallen blir kvar till kommande säsonger. Kan gynna Guif, som presenterar sju spelare 20 år och yngre i truppen.

11)                Karlskrona. Nykomlingen hade en ojämn säsong. Var ofta med länge i matcherna men föll igenom på slutet. Ser ut att vara plus på silly season-listan.

12)                Skövde. Hade det jobbigt förra spelåret, elva. Det blir inte lättare i år med elva flyktade spelare och i stort helt okända nytillskott. Den fina handbollskulturen i Skövde sätter sin prägel på truppen,

13)                IFK Ystad. Kan ett lag bestående av spelare som blivit över, när alla andra tagit sitt, hålla sig kvar i Handbollsligan? En förutsättning är att lagets storstjärna dansken Henrik Knudsen först och främst blir frisk och sen förblir det. Tränaren Kenneth Anderson gjorde något bra när han förde upp laget. Håller han kvar laget är den en än större prestation.

14)                Aranäs. Nu har väl åderlåtningen blivit för stor. En av svensk handbolls främsta ungdomsklubbar har återigen förlorat spelare till storklubbarna. Kan ung välskolad entusiasm ledd av rutinerade räven Jerry Hallabäck verkligen klara sig kvar?

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 11 september 2016 22:16

Månader av förhandsartiklar.

Med alla möjliga – löjliga – vinklar. Överdrifterna har haglat. Det räcker med att ha läst rubrikerna.

Jag är inte speciellt intresseras av boxning men man har bara behövt ögna igenom tidningarnas sportsidor eller öppnat en sajt för att bli påmind om att något stort var på gång. En match mellan två svenskor, Klara Svensson versus Mikaela Laurén.

Läste så i Sydsvenskan att det fanns drygt 3 000 åskådare på Hovet. Bara vill jag tillägga. Efter denna nästan hysteriska hausse. Större var alltså inte intresset.

Jag har – som jag skrivit tidigare – svårt att förstå den uppbackning boxningssporten oftast får.

Den här matchen var ett nytt bevis.

Det var ju inte speciellt dyrt om man nöjde sig med de billigaste biljetterna, 285 kronor. Alla behöver inte ge 3 080 kronor.

Läste en kommentar/krönika av en före detta kollega, som jag i andra sammanhang har respekt för:

Vi som satt på Hovet njöt av vad som måste ha varit en av de bästa kvinnliga matcherna någonsin.

Min fråga: I världen, i Europa, i Norden, i Sverige eller kanske bara i Stockholm?

Var dessa stora ord bara ett försök att rättfärdiga alla spaltmetrar som föregick matchen?

ANNONS
Av Magnus Månsson - 9 september 2016 13:03

I nästa vecka har Elitserien i handboll premiär. Det är något att se fram mot.

Det heter förstås inte Elitserien längre. Nu är det Handbollsligan som gäller. Damernas motsvarighet heter för övrig SHE, lite fyndigt, men det står för Svensk HandbollsElit.

I veckan var det en så kallad Upptaktsträff på kasinot i Malmö. Lagens tränare fick några – för få – minuter att berätta om sitt lag, skickligt, väl förberett och kunnigt ledsagad av en av mina journalistfavoriter Patrik Westberg.

Alltid viktigt att bli informerad om något man är intresserad av och skall följa under mer än ett halvår. Tyvärr koncentrerar sig mina tidningar på det lokala, och knappt detta. Vad som hänt i konkurrentlagen vet man väldigt lite om.

Och vem har tid att surfa runt på alla möjliga sajter för att eventuellt –

ja just eventuellt, man vet ju som privatperson inte när man skall leta – få reda på någon nyhet?

Nåväl. Det var personligen några lärorika timmar tillsammans med likasinnade.

Ur lokal synpunkt var det mest spännande att HK Malmö tippades som trea i ligan efter Kristianstad och Alingsås. Den nye HK-tränaren Stian Tönnesen höll med och poängterade att det var bredden som skulle ge denna placeringshöjning.

Lite illvilligt och konspiratoriskt kan man tolka det som en liten pik till hans företrädare Ulf Sivertsson. Dennes sätt att matcha truppen ifrågasattes i alla fall av många av de mera trogna åskådarna. Bänkspelarna fick inte många chanser.

För säsongens trupp är inte bredare än fjorårets. Carl-Johan Andersson ut, Patrik Kvalvik in. Daniel Komayesh ut – som aldrig riktigt, skadefri, fick visa sin kapacitet – Anton Blickhammar in. Stian själv ut, Zoran Roganovic in.

Vilken kvalitetsförändring dessa byten gett får vi se. Betygen sätts först efter läs- (spel-) årets slut.

Jag tolkar Stian Tönnesens ord om en bättre bredd så, att han kommer att ge Simon Nyberg, mycket duktig under hösten men som sen fick stå tillbaka när Fredrik Petersen tillkom, betydligt mer tid än under våren. Samma gäller självfallet Hampus Nygren och Leo Snaer Petursson, som jag som trots regelbundna besök i Baltiskan knappast sett på plan.

Kan också vara värt att notera, av de två juniorerna från Lugi har en, Edin Zametica, Malmöföreningen Dalhem som moderklubb.  Lokal förankring är aldrig fel.

Jag ser fram mot besöken i Baltiska hallen och ett förhoppningsvis annorlunda coachat HK Malmö. Över 40 matcher ger tillfällen för att ge spelarna att visa sin förmåga.

 

Av Magnus Månsson - 7 september 2016 10:39

Elitidrott är resultatbaserat.

Det är med detta som bakgrund man med den bästa av viljor kan ge den svenska fotbollsinsatsen mot Holland (för mig är det Holland, inte Nederländerna) godkänt.

Jag har ögnat igenom en del kommentarer i tidningar och lyssnat på några radioinslag. Jag tycker att omdömena är för positiva. De grundas på det oavgjorda resultatet, nått till stor del genom Robin Olsens strålande målvaktsspel. Ingen kan klandra honom om det hamnat både en och två bollar ytterligare i det svenska nätet.

Hur hade slutbetyget blivit vid 1—2 eller 1—3? Jag inbillar mig att några kritiker tagit fram sin motorsåg trots att insatsen på det hela taget varit likvärdig.

Försvarsspelet får överlag överbetyg. Kan man verkligen ge plus för en defensiv som tvingar Olsen till så många högklassiga ingripanden? Jag tycker inte det.

I dagens internationella fotboll bygger mycket av anfallsuppbyggnaden på bra passningar från försvarslinjen. I går tvingades den svenska fyrbackslinjen nästan enbart till att rensa, slå bort bollen. Mittfältare och anfallare fick sällan några vettiga passningar att arbeta med för att bygga upp ett konstruktivt anfallsspel. Holländarna stressade svenskarna.

Sverige gjorde ingen bra landskamp. Holland avslöjade många brister.

Självfallet skall man ge Janne Andersson, förbundskaptenen, tid att bygga upp ett nytt lag. Efter 1—1 finns det ingen anledning att klä allt i svart. Inte heller att se alltför positivt på det hela.

Janne Andersson är klok nog att inse att hans premiärmatch inte var bra.

 

 

Av Magnus Månsson - 5 september 2016 15:56

Det blev en intressant Finnkamp med den där ovissa spänningen in på slutet i båda matcherna som gör Finnkampen till en idrottslig höjdpunkt.

Men det fattades något väsentligt. Var fanns de tuffa, intensiva duellerna på lång- och medeldistans? De som får läktarna att vibrera och skapa känslor bland aktiva, ledare och inte minst åskådare.

Vad har hänt med finsk löpning? Från 800 meter och uppåt var det beklämmande klent, ja, nästan genant. Både på dam- och herrsidan.

Jag vet att friidrottens belackare kommer att påstå att den finska regressen beror på att de tidigare generationernas löpare var dopade. Jag vägra att döma utan bevis. Nöjer mig med att konstatera att för att nå de nuvarande finska resultaten behöver man sannerligen inte vara dopad. Tillbakagången måste bero på att man inte lyckats föra den fina löpartraditionen vidare och misslyckats kapitalt i sin rekrytering.

Visst jag njöt av när Kim Ambs och Anna Wessmans spjut seglade längre än de finländska och övriga härliga fighter i teknikgrenarna med strålande resultat och på sprinterdistanserna.

Men kryddan saknades.

Tänk vad rafflande det kunnat bli, om inför de avslutande medeldistansloppen inte vetat att någon annat än en svensk trippel var i stort uteslutet.

Lite parentetiskt: Den enkla men geniala idén att skippa den långa stafetten som avslutningsgren och därmed ge möjligheter till större poängskillnader än de 5—2 som stafetterna ger föll vid detta tillfälle tyvärr platt till marken.

***

Svensk medeldistanslöpning både på dam- och herrsidan har toppbreddmässigt höjts i år. Det skall inte förglömmas. På hinder och 5 000 och 10 000 för damer har Sverige också några toppar av hygglig europeisk klass. Lite krasst berodde dock den svenska överlägsenheten främst på finsk svaghet.

***

Tv är inte ett lämpligt media att följa Finnkampen genom. Man är för beroende av skickliga producenter som kan friidrott. De bör dessutom vara insatta i det speciella med de här landskamperna, det vill säga att en kamp om plats fyra och fem kan vara minst lika betydelsefull som den om segern. Vi tv-tittare fick exempelvis inte veta att Michael Tornéus i längd hoppade från plats 3 till 2. Nog så viktigt. Det fanns många andra exempel.

Skaffa en bisittare som på radiovis går in och berättar om placeringsförändringarna! Det skulle förhöja värdet.

Och skippa gärna några av de många intetsägande intervjuerna!

 

Av Magnus Månsson - 3 september 2016 13:26

I helgen avgörs Finnkampen i friidrott.

Sedan mitt friidrottsintrese väcktes några år in på 1950-talet har denna landskamp en speciell plats i mitt idrottshjärta. Tidningarna gav stort utrymme. Idrottsbladet, salig i åminnelse med fortfarande tidningen jag aldrig kommer att glömma, spekulerade veckor – kanske till och med månader – före om utgången och om hur lagen skulle formeras. Ja, inte bara det svenska utan även det finländska. Kunskapen om de finländska aktiva var nästa lika stor som om de svenska.

Sven Lindhagen, IB:s verklige expert på friidrott och skidor, spekulerade ett flertal gånger om utgången och kom med tips om poängfördelningen gren för gren. I min egen lilla kammare lekte jag också expert och gjorde mina uträkningar.

De första åren gällde det bara herrarna. Inte förrän 1962 tävlade damer och herrar på samma ort. I början gällde det tvåmannalag, först 1951 utökades herrlaget till tre deltagare per gren. 1984 blev damlagen lika stora.

Det var inte lätt att vara svensk. Under perioden 1951 till och med 1984 vann Sverige endast sex gånger på herrsidan. I början satt man fascinerad framför radioapparaten och följde varje lopp, hopp och kast. Och höll tummarna för att Sveriges herrar skulle bryta Finlands svit. Kring 1970 radade Finland upp 15 segrar i följd. Det sved och man hoppades, Många gånger såg det hoppfullt ut men söndagen avslutades nästan alltid med tresteg och spjut. Och 16—6 till Finland i båda grenarna. Det var deppigt. Det var så jag minns det, kanske fel, men …

De senaste åren har Sveriges herrar varit överlägsna. Det gillar jag inte heller. Finnkamperna skall vara jämna, vara ovissa. Det är speciellt viktigt när resultatnivån i ett internationellt perspektiv är låg i väldigt många grenar. Det är nästan – men bara nästan – som om man vill att Finlands herrar skall segra. Vårt östra grannland behöver friidrottsframgångar. Båda länderna behöver landskampen både som inkomstkälla och som inspirationskälla för aktiva under det lilla toppskiktet.

Vid de storinternationella mästerskapen håller jag alltid en extra tumme för finnarna så en framgång kan ge ny, nödvändig inspiration för hela Finlands friidrott.

Hur går det då i helgen? Har ingen aning. Idrottsbladet finns inte längre. Inget skrivs om finsk friidrott och totalt sett även lite om svensk friidrott. Text-tv har förvisso gjort en uträkning efter årsbästa. Där kan man inte utläsa något om exempelvis formkurvor och annat som kan vara betydelsefullt för utgången. Det som Sven Lindhagen förmedlade.

Malmötidningarna har -- givetvis – inte producerat något eget inför helgens friidrottsbegivenhet. Tiderna förändras.

Jag är tacksam över att jag som utsänd reporter – ofta hade jag sällskap av en krönikör – fått skriva om Finnkampen både från Stockholm och Helsingfors.  Det har varit idrottsliga höjdpunkter.

Och till och med har jag fått tippa poängfördelningen gren för gren med kommentarer på en helsida i det stora formatet.

Precis som Sven Lindhagen. Men så bra som han blir ingen.

 

Av Magnus Månsson - 1 september 2016 21:27

Det är mycket som är underligt i fotbollens värld.

Som jag aldrig riktigt kan förstå.

Visst begriper jag att unga svenska spelare lockas av stora pengar för att underteckna ett lukrativt kontrakt med en utländsk klubb. Det optimistiska hoppet att få spela skall naturligtvis finnas. Men samtidigt har vi ju sett förvånansvärt många spelare, även sådana med landslagsmeriter, hamnar på bänken eller till och med utanför densamma. Även i klubbar som befinner sig långt ner i hierarkin.  

Det är många svenska spelare som bytt ut en kanske bättre fotbollskarriär mot ett hyggligt fett bankkonto.

Att det finns enorma pengar i omlopp i utländska klubbar även utanför de riktigt stora inser man när man ser hur höga övergångskostnaderna är även för i detta sammanhang mediokra spelare. Alla de professionella klubbarna lägger stora resurser på sina ungdomsakademier. Det förvånar mig därför att klubbarna till sina trupper – det krävs förvisso stora sådana i de större ligorna – behöver köpa komplementspelare.

De senaste svenska förlusterna till utlandet har gjort Allsvenskan profilfattigare. Jag förstår alltså att spelarna vill ta chansen både fotbollsmässigt och ekonomiskt men har en känsla av att många borde vänta med övergången och få möjligheten till bättre villkor och inte minst för att i en lugnare miljö få en lugnare och mera positiv utveckling. Det är mycket chansköp när man inte behöver vända på pengarna.

Tyvärr är det så att de flesta allsvenska klubbar är i den ekonomiska situationen att spelarförsäljning är en nödvändighet för att få en ekonomi i balans. Allsvenskan är för dyr. Sponsorpengar och publikintäkter är generellt sett för små.

Allt detta sammantaget ger fotbollsmässigt sämre kvalitet i Allsvenskan.

Men likväl gillar jag den.

***

Mindre förtjust är jag dock i alla floskler som sprids av speciellt spelare när de lämnar en klubb efter bara ett halvår. Som nu Kjartansson när han lämnar MFF för Israel: ”Det var mitt livs svåraste beslut”.

Vem tror honom? öMoney talks. Klubbfärgen betyder inget för de allra flesta.

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se