SOK.s (Sveriges Olymipiska Kommittés) friidrottsuttagning i går har väckt diskussion.

Så är det nästan alltid.

Jag menar att SOK agerat både ologiskt och tramsigt.

Susanna Kallurs nominering blev givetvis mest uppmärksammat. Det ligger mycket känslor bakom den uttagningen. Kanske också ett tryck från den stora allmänheten. Man måste beundra hennes besatthet -- den som driver många av de stora stjärnorna -- och att löpa 100 meter häck på 12,91, under den internationella kvalgränsen, är imponerande med tanke på bakgrunden. Låt detta vara vara ett tillräckligt skäl för Rio-resan och kom inte med uttalanden om att Sanna kan konkurrera om en åttonde plats, alltså att nå en final. Klarar man det inte i ett EM hur skalla man då fixa det i konkurrens med världseliten? I den aktuella världsstatistiken ger 12,91 en 49:e plats. Tar man bort 17 amerikanskor och några till från ländet med mer än tre topplöpare har Sanna Kallur en plats kring 25.

Jag har svårt att inse att hon har den kapacitet som SOK har som kriterium, att konkurrera om plats 8. Jag önskar dock att Sanna Kallur lyckas och hoppas att jag har fel om förmågan,

Nomineringen av Sanna Kallur öppnade vägen för höjdhopparna Sofie Skoog och Erika Kinsey, formellt kvalificerade men inte formmässigt 2016. Möjligen EM-finalsten Skoog. Lite konsekvens får det vara.

Men tar man ut dessa båda höjdhoppare varför då inte Erica Jarder i längd?

Jag har all respekt för att löpa maraton på 2,12 men att sätta denna tid som OS-kvalgräns samtidigt som alla i den svenska OS-truppen, oavsett idrott, som sagt skall kunna bli bli bland de åtta främsta, är minst sagt ologiskt. Detta apropå Mikael Ekvalls besvikelse över den uteblivna Brasilenresan.

Det finns mycket ologiskt i SOK:s resonnemang.

Så till det tramsiga: SOK:s uppskjutna besked till MAI:s diskuskastare Axel Härstedt. Vad kan förändras på några få dagar? Misslyckandet i årets EM och fjorårets VM ligger naturligtvis honom i fatet liksom att årets två bästa resultat är nådda vid tävlingar utanför de stora arenorna. Men det är ju så att många, många av de långa diskuskasten är nådda vid mindre och tillrättalagda tävlingar. Det är inte många som kastar 65 meter, kvalgränsen, vi ett mästerskap. Det visar de senaste mästerskapen.

Michael Tornéus och Kim Amb sökte upp optimala yttre förutsättningar för att nå sina respektive kvalgränser. De lyckades och en OS-nominering var därefter självskriven efter deras EM-insatser, strålande (silver) respektive godkänd (finalplats).

Men trots missen i EM borde Axel även han få en biljett. I ett lyckat ögonblick har han den finalkapacitet, som några av de uttagna friidrottarna saknar.

Varför håller SOK på att tramsa?