Jag gillar friidrott.

Ungdomsfriidrott och tävlingar som gäller något, mästerskap i alla dess former och landskamper.

Galor är inget för mig.

Av olika skäl såg jag inte så mycket från EM som jag önskat. Fyra svenska medaljer är ett okej facit. Har dock inte järnkoll på vilka toppnamn som avstod för att koncentrera sig på OS. I massmedia fick den svenska truppen godkänt. Jag håller med. Någon menade förstås att Karin Torneklint är Sveriges snällaste förbundskapten.. Hon sänder för stora trupper, speciellt till ett EM.

Jag menar att ett mästerskap skall ha försök och final och i loppen upp minst till och med 800 meter även en semifinal. Det är detta som är kryddan, ger många spänningsmoment, ger chans till överraskningar -- i båda riktningarna.

För detta krävs stora startfält. Hur skulle det se ut om länderna bara anmälde aktiva med finalchans eller till och med medaljmöjlighet? Det hade inneburit torftiga tävlingar.

Tack och lov sänder de flesta nationer mer än sina finalaspiranter. Om Karin Torneklint är mer generös än sina kolleger vet jag inte men eftersom startlistorna generellt vara stora, fanns samma grundtanke hos många. Av 30 deltagare/gren är det inte mer än hälften som har en realistsk möjlighet att nå finalen, en fjärdedel kan vara ett medaljhop. Det är så det ser ut.

För de unga är ett EM också en viktig “Se och lära-tävling”. Inte att förglömma.

Så visst skall Sverige ha stora trupper i ett EM.

***

I SM har startfälten minskat under en ganska lång period. Mycket beronde på att toppbredden blivit sämre men också tyvärr på grund av klubbarnas restriktiva uttagningsprinciper. Den aktive skall ha bra chans till finalkvalificering annars blir det att stanna hemma.

Klubbledarna måste bli lika generösa som Karin Torneklint.