EM i två stora idrotter avslutades i går.

Det mesta är sagt, visats och inte minst diskuterats i olika medier och man och man emellan.

Några små reflektioner.

Lars Lagerbäck och hans Island fick berättigad beröm för sin kvartsfinalplats, nådd genom en stark lagmoral och en tät, välorganiserad defensiv.

Tongångarna -- fram till vinsten i går -- var inte de samma när det gäller Portugals finalkvalificering. Den nåddes med liknande nödvändiga egenskaper, som är ett måste för att lyckas i ett internationellt mästerskap.

Många hängde upp sig på att Portugal inte vann någon av sina tre gruppspelsmatcher. Man menade att laget spelade på kryss. Mot Island (1--1) dominerade portugiserna. 0--0 mot Österrike berodde mest på att Österrikes Robert Almer förmodligen presterade turneringens främsta målvaktsspel just i det mötet. I 3--3 matchen mor Ungern visade Portugal sin lagmoral, låg under tre gånger, två av baklängesmålen kom efter frisparkar där bollen ändrade riktning och ställde målvakten Patricio.

Min åsikt är att man bedömde Portugals gruppinsats mer efter resultaten än efter prestationen. Laget -- jag betonar laget -- hade också spetskvaliteter i alla lagdelar. Man kan ha sína åsikter om exempelvis Pepes skådespelartalanger men nu när han inte hemföll åt filmingar är det bara att konstatera att få innerbackar i världen är bättre än han.

Portugal gick på något sätt -- för att använda ett populärt uttryck -- under experterns radar.

Det här EM-slutspelet visade defensivens betydelse. Många av målen kom i slutet av matcherna, när ett av lagen var tvunget att öppna upp sig, gå för eget mål.

Island fick sitt beröm från början. Portugal först efter guldet.

Att Island väckte störst uppmärksamhet är förståligt. Betänk också den lilla önationen har ett av världens främsta landslag i handboll.

Portugal är befolkningsmässigt inte heller en av de större länderna i Europa, bara någon miljon fler innevånare än Sverige.

***

Återkommer med synpunkter på EM i friidrott.