Ett internationellt mästerskap, ett OS, ett VM eller ett EM, skall vara säsongens höjdpunkt.

Därför har jag svårt med simningens alla mästerskap. Det är inte lätt att veta hur man skall värdera en medalj. Nu har friidotten ett EM månaden före OS. I många grenar blir det ett B-mästerskap många av de främsta avstår, för många är det en träningstävling, för några ett desperat sista försök att kvala in för en resa till Rio och OS.

Det är inget riktigt mästerkskap.

Men som svensk och allmänt friidrottsintresserad är jag lite ambivalent (fint ord, va?). Jag ser vikten av unga aktiva får ett tillfälle att göra internationell mästerskapsdebut i lite svagare konkurrens än i ett VM eller i ett EM det år då EM är det enda stora mästerskapet. I och med att Finnkampen är den enda landskampen behövs det fler tävlingar med internationell touch för att få stimulans och erfarehet.

Samtidigt gäller det för omgivningen -- inte minst massmedia -- att värdera resultat och placering i förhållandet till konkurrensen. Efter att duktiga Moa Hjelmer för fyra år sedan blev Europamästare på 400 meter i ett "B-EM" blev hon av okunnig press utsedd till ett OS-hopp. Naturligtvis var hon inte det. Moa fick en oförtjänt press på sig. Hennes OS-insats klassades av många som ett misslyckande. Självfallet vet jag inte hur upphaussningen efter EM-guldet påverkade henne. EM-vinsten i sig var just då en prestation att glädja sig åt. Värdera nu de eventuellt fina insatserna i Amsterdam på rätt sätt. Det är ett mästerskap i skuggan av OS.

Men kanske en nyttig erfarenhet och injektion för fortsatt satsning mot de stora mästerskapen.