Så var det då i gång, fotbolls-EM.

Tack och lov!

Dessa veckor, ja, månader av allt förhandssnack i tv, radio, tidningar och alla moderna massmediakanaler ger i alla fall mig inte mycket. Det är mest spekulationer och intetsägande, förutsägbara, intervjuer. Tror jag. Jag är uppriktigt ärlig när jag säger att min konsumtion av sådant material är minimal. Lite djupare analyser läser jag gärna, eller hör på. Det finns sådana. Magasinet Offside har i sitt EM-nummer några läsvärda artiklar.

Inför och under ett världsevenemang i idrott blir det för mycket. Övrig idrott får inte det utrymme den förtjänar. Många nyheter försvinner.

***

Såg premiärmatchen Frankrike—Rumänien 2—1. Efter att ha sett några träningsmatcher inför EM var det en välsignelse att se en match som gällde något. Tempo och intensitet och inte minst spänning gjorde det till en trivsam tillställning även om man av spelet i sig kan önska sig mer.

En oroande tanke dök dock upp: Har den svenska truppen, sett över helheten, tillräcklig kapacitet att klara av den tempoökning och högre intensitet på alla områden som nu sker i EM-slutspelet?

Det är ju få spelare från de främsta ligorna och få spelare från de främsta europeiska lagen.

***

Såg i en intervju med den svenske EM-domaren Jonas Eriksson att en undersökning visat att de assisterande domarna (linjemännen) vid de stora mästerskapen vinkade rätt i upp mot 95 procent. Imponerande! Minst sagt. Det är lätt att konstatera hur svårt det är vid alla de repriser tv visar.

Därför blev jag i går irriterad på kommentatorn Jens Fjellström, när han i en av dessa svåra offsidesituationer utropade: Där hade jag önskat att man frusit bilden.

Händelsen mynnade ut i inget. Har det något som helst värde om det var rätt eller fel? Ville han berömma eller kritisera?

Efter att ha följt Fjellström under många sändningar kan man förstås konstatera att han nog inte blivit någon bra domare.

Han har andra förtjänster.