Att IFK Malmö lyckats engagera Olle Nordin som tränare till sitt division 2-lag i fotboll är givetvis intressant.

Efter den i och för sig meriterade 2—0-vinsten mot Hässleholms IF kom givetvis klyschan om Nordin-effekten fram. Jag vill nog se fler resultat, innan man idrottsligt kan se någon effekt av Nordins inträde. Positivt var i alla fall att hans matchdebut innebar artiklar med foton både före och efter matchen. Och att 180 besökare sökt sig till Malmö ip. Det var väl cirka 100 mer än vid de tidigare seriematcherna.

Jag har ingen aning om vilken inneboende kapacitet det finns i spelartruppen, har inte sett laget mer än två gånger de senaste fyra åren. Finns ingen anledning att gå in på varför det blivit så. Men för någon som tror att långsiktiga idrottsliga framgångar bygger på kontinuitet, grundad på en stabil ungdomsverksamhet har det varit en lång tung gul period. Jag har följt IFK Malmö från många positioner sedan mitten av 1960-talet, som enkel medlem, som klubbdirektör – fint ord för kanslichef – som ledamot i omgångar i olika styrelser och som allmän hjälp i några kritiska situationer. Jag vet hur nära konkursens brant IFK Malmö FK varit.

Hur situationen ser ut i dag har jag ingen som helst aning om. Känner ingen i styrelsen, ingen person kring laget, som är på två spelare när mig helt obekant. Därför är det helt orealistiskt att ha någon uppfattning om hur pass stor möjligheten är uppnå ett långsiktigt mål som att åter ta en plats i Superettan.

Som ett mantra upprepas viljan att åter bygga upp en stor fungerande ungdomssektion. Jag hört det förut. IFK har varit nära många gånger förut, sedan man 2003 blev svenska mästare för 16-åringar och dessutom hade ett 18-årslag av högsta skånska klass. Ekonomin, kombinerat med alltför liten tro på de egna talangerna – och de var många, tro mig – omintetgjorde möjligheten att bibehålla statusen som ett Superettelag. Eller i alla fall varit ett bra division 1-lag.

Även efter dess har IFK haft enstaka bra ungdomslag, som tillhört de främsta i Skåne. Eget schabbel har gjort att hela lag med tränare försvunnit till grannklubbar. IFK också i ett par tre fall drabbats av det jag vill kalla ett Malmösyndrom. Ledare, som inte uppfyllt de krav en klubb kan ställa, har entledigats men trots detta med spelare och allt tagits emot med varm hand av andra klubbar. IFK är inte ensamt på denna scen.

Med långsiktighet går det att bygga nytt och brett. Om viljan – och pengarna – finns.

Stadionområdet är det inget fel på. Malmö FF med sin toppade ungdomsverksamhet rekryterat från i stort hela Skåne och inte från närområdet. De stora hyreskomplexen några kilometer runt Stadion rymmer tillräckligt med ungdomar som underlag att bygga nytt. En bra verksamhet lockar även ungdomar från andra stadsdelar. I Curlingsverige är avstånd ett överstigligt hinder.

Ett IFK Malmölag i Superettan underlättar självfallet för ett bygge från grunden.

***

Det är ju allmänt känt att det är tillåtet att sparka på IFK Malmö och peka på de svajiga åren. Såg i ett inlägg, där de påstods att IFK inte haft några fotbollsframgångar sedan 1900-talet. Under tre säsonger i början på 2000-talet fanns IFK i Superettan och blev 2002 sjua och rankades då som 21:a i Sverige.

I min  värld en framgång.