Tänk så fel man kan ha!

Jag har varit idrottsledare från början av 1950-talet. Ja, faktiskt, men det tar vi en annan gång.

Givetvis har jag gjort det för att det varit stimulerande. Men också för att ge mina kompisar under ungdomsåren i Skurup en trevlig fritidssysselsättning. Några har tacksamt uppskattat vad vi tillsammans upplevde under en knapp tioårsperiod,

Senare var drivkraften att ge så många Malmöungdomar möjlighet att komma med i en uppfostrande idrottsmiljö samtidigt som önskan var att de skulle ta vara på sin talang att nå en bit mot eliten, nationellt, internationellt eller bara – och det är inte så bara – på distriktsnivå.

Detta har varit den stora drivkraften. Plus, och det skall jag inte sticka under stol med, de uppskattande beröm man fått från diverse omgivningar.

Nu har jag gjort come back i mitt hjärtas klubb, Heleneholms IF. Förvisso ”bara” som sekreterare i huvudstyrelsen. Ledarbristen i Idrottssverige är generellt så stor att en gammelpensionär förhoppningsvis fortfarande kan göra nytta.

I min nya position har jag försökt dra nytta av mina kontakter för att få dem att hjälpa till med nödvändiga smågrejer som att vara funktionär eller att betala in en medlemsavgift till stödföreningen.

Några svar har gjort mig speciellt ledsen, de som kommer från aktiva som tränat och tävlar under många år. Och uppenbarligen trivts. Annars håller man inte på så länge.

Men när svaret på förfrågan då blir:

 -- Jag har gjort så mycket FÖR Heleneholm att det får räcka med det.

Jag som i min enfald trott att det var Heleneholm som gjort något positivt FÖR henne eller honom.

Ja, tänk så fel man kan ha!

Men det är ju egentligen inte jag som ha fel. Det är ju föreningarna, av alla de slag, som gör så mycket FÖR sina medlemmar.

Men föreningarna och dess ledare belönas dåligt av sina före detta aktiva.

Tänk bara om hälften av de 1 000-tals ungdomar som haft några underbara år i klubben hade betalat in 200 kronor/år, så mycket det underlättat för de nya ledarna att kunna låta en ny generation uppleva det  samma som ”di gamle”!

Otacksamhet är i många fall ledarens lön.