Jag såg naturligtvis den dramatiska handbollskvartsfinalen mellan Ystads IF och HK Malmö.

För den som händelsevis inte vet, avgjordes den på straffar efter 80 minuters spel i YIF:s favör.

Jag såg matchen i tv. Det är en fördel om man vill granska domarinsatsen. Det överlåter jag till andra. Omdömena om gårdagsparets insatser har varierat från tv-kommentatorerna via den skrivande pressen till en massa sajter, professionella som mera privata. Det är alltför ofta färgen på glasögonen som avgör vad som var rätt eller fel.

Jag ser mycket handboll, på plats och via tv, läser mycket om handboll och diskuterar mycket handboll med många personer med olika funktioner inom den stora handbollsfamiljen. Det mest oroande är att familjen inte är enig.

Hur länge får en spelare som blivit ”förbistegad” hålla kvar sitt smidjebälte (brottningsterm för grepp runt midjan), innan det renderar en utvisning? När är armbågar och händer upp mot ansiktet ett gult kort eller ett rött? Varför straffas inte alla attackerade raka armar mot motståndarnas bröst? Hur helig är målgårdslinjen, både den offensiva och defensiva?

Det här var några adekvata frågor efter gårdagsdrabbningen. Men det finns fler frågor att ställa. Problemet är att svaren man får inte är enstämmiga. Inte ens från neutrala, förhoppningsvis kunniga, personer.

Jag har ofta poängterat svårigheten (det nästan omöjliga) att döma handboll på herrelitnivå med alla sina diffusa gränser. Och svårare blir det, när ingen – lite överdrivet förstås – kan ge ett rakt svar, rätt eller fel.

Och när såg man en tränare hjälpa domarparet? Det är alltför många protesterande gester mot i stort alla domslut, för som mot. Det skapas en fientlig atmosfär, som gör det ännu svårare att harmoniskt behärska en stressad situation.

Jag har diskuterat dessa frågor många gånger tidigare. Jag gillar att se dramatiska handbollsmatcher men sporten lever farligt när gränsen mellan rätt och fel blir allt suddigare.

Och som sagt ännu suddigare när så få kan dra den.