Det var förstås inte som på 1950-talet.

Det var då jag varje måndag, onsdag, fredag strax före 6 på kvällen rusade in på Posten för att hämta mitt exemplar av Idrottsbladet. Det kom med ”halvsexan”. För den som inte är införstådd med vokabulären i Skurup på den tiden så var ”halvsexan” tåget som kom från Malmö 17.30

I dag väntade jag på första numret av Skånesport. Det kom klockan 13. Nyfiket bläddrade jag igenom de 28 sidorna. Jag har ännu inte läst någon av de 19 artiklarna så jag inte bedöma kvaliteten. Men det ensidiga urvalet gjorde mig oerhört besviken.

Tio artiklar rörde fotboll, sex var MFF-relaterade, två av de övriga rörde andra Malmöföreningar.

Ishockeyartikeln handlade om en Malmöspelare, Oscar Alsenfelt, veckan mest omskrivne MIF-are.

Vem är den skånske spelare i handboll som fått mest uppmärksamhet den senaste tiden? Jo, naturligtvis Lukas Nilsson. Honom har jag läst mycket om på sistone liksom om den karismatiske tränaren Niklas Harris.

Men i detta premiärnummer blev det ytterligare texter om dessa begåvade herrar.

Var finns det nytänkande som jag hade hoppats skulle prägla denna nysatsning? En regional spridning med ett generöst smörgåsbord av alla de livaktiga idrotter som utövas i Skåne.

Förutom nu fotboll, ishockey och handboll fanns ett referat från en innebandymatch (ett Malmöderby!), en krönika om ridsport, en artikel om idrottsskador och en notis om golf. Samt ett travtips!

Mer än hälften av artiklarna var Malmöanknytna. Jag läser redan Sydsvenskan och Skånskan och hade hoppats att vidga mina skånska sportvyer genom Skånesport.

Jag skall givetvis ge den nya tidningen ytterligare chanser.

Men premiärnumret var en stor besvikelse. Var fanns de vidgade vyerna?