I Sverige får föreningslivet ett så kallat aktivitetsstödsbidrag för verksamheter för medlemmar mellan 7 och 25 år.

Vissa kommuner kompletterar det statliga bidraget med ett kommunalt. Som Malmö, som är extra generöst och gå ner till 4 år med samma högsta ålder, 25, som Riksidrottsförbundets. Antalet medlemmar och aktiviteter genererar i sin tur ytterligare ekonomiska fördelat i form av bland annat konsulent-, utbildnings- och lokalbidrag.

Generöst kan man ju tycka. Men här finns en fara. Ta friidrotten i Malmö som ett exempel! När antalet aktiva tonåringar minskar radikalt kompenserar klubbarna bortfallet med att söka sig allt längre ner i åldersklasserna, ner till 4 och 5 år. Statistiken visar obarmhärtigt att det är ytterst få av dessa barn som är kvar i friidrottsgemenskapen i de yngre tonåren.

Men man har räddat personal och bidrag utan att dock finna kreativa lösningar för att stärka en krisande idrott.

***

Erfarenheten visar att barn och ungdomar som i ungdomsåren sysslat med ett flertal idrotter har lagt en bra grund för att utveckla sin förmåga att bättre ta tillvara på förutsättningarna att nå eliten. Men kanske än viktigare att ha kvar lusten att stanna kvar längre inom idrottsrörelsen.

Men är idrottsledaren nere på klubbnivå införstådd med dessa fakta? Många givetvis, men alltför många månar om ”sin” talang. Man låter inte ens hen pröva på en annan gren ens under ”dösäsong”. Min erfarenhet både som idrottslärrae och föreningsledare kan visa på åtskilliga exempel. En idrott – finkänslig som jag är skall jag inte avslöja vilken – sticker ut.

Samtidigt finns alltid rädslan att hen skall försvinna till den andra sidan. Och att låta alltför många från den egna klubben under en längre period syssla med något annat innebär ju färre aktiviteter/mindre inkomster och i slutändan är kanske någon del av konsulentbidraget i fara.

***

De skånska distriktförbunden i fotboll, innebandy och handboll har gemensamt förklarat att de vill underlätta för ungdomarna att kombinera olika idrotter genom att sluta respektive börja seriesäsongerna en vecka senare på hösten, så att tävlingssäsongerna inte överlappar varandra.

De skall också se över sanktionerna för sina turneringar utanför seriespelet. Här kommer det att stöta på problem. Vilken fotbollförening vill lägga ner sin inneturnering, som finansierar kanske klubbens hela ungdomsverksamhet? Och visst vill handbollen ha kvar sina populära, pr- och inkomstbringande sommarturneringar. Det arrangeras ju även innebandyturneringar utomhus.

Intentionerna är självfallet positiva. Problemen stora.

***

Det är med samma mål, att inte överdramatisera tävlingsmomentet inom ungdomsidrotten, som de stora lagbollsporterna nu vill införa seriespelet utan att publicera tabeller i de yngre årsgrupperna.

Jag tycker det är vällovligt. Alltför många slutar alltför tidigt. Både ur idrottslig som social synpunkt.

Jag spelade min första seriematch i fotboll som 15-åring och gjorde min första friidrottstävling utanför skolan i samma ålder. Lite för sent förstås men det vore bra om allvaret kom in några år senare än nu.

***

Svårigheterna ligger på det ekonomiska planet.

Ungdomsidrotten ger ekonomi.

Detta är ett hinder för ett nytänkande.