I går var det Upptaktsträff i för de 26 elitserielagen i handboll i Malmö.
Det var en informativ träff för oss som vill veta mer om andra lag än “våra” egna, som i Sydvenskan även utesluter Ystad och Kristianstad.

Det är för övrigt en tendens att i referaten näsan aldrig nämna något om “våra” lags motståndare. Jag menar att det är en brist i informationen.

Man fick i går veta en hel del, som gör det intressantare att följa de två elitserierna. Vi lärde något om 25 av de 26 lagen. Lugis herrtränare Tomas Axnér ballade ut -- det har ni förstås läst om, det blev ju rubriker -- för en sak som man kunnat ändra med ett samtal på några sekunder. Att ha synpunkter är naturligtvis bra, men var sak har sitt forum och ett ohyfsat uppträdande är aldrig acceptabelt. Lugi som dubbel medlem i Svensk Elithandboll borde ha hanterat detta bättre. Det var ingen bra pr för Lugi och Tomas Axnér.

***

Jag hade i alla fall behållning och när nu tv sänder i olika kanaler alla herrmatcher och en del dammatcher kan man göra det med mer initierade ögon.

Man märker att tränarna är mediatränade. De flesta är verbala och att de klyschigt har en tilltro till sitt eget lag är naturligt och inget att göra sig lustig över.

***

Moderator -- så heter det väl -- var Patrik Westberg, kunnig och påläst. Han är min favorit även som referent/kommentator i C Mores fotbollssändningar.

Kunnig i i alla fall detaljer är även TV 4:s Daniel Kristiansson. Men vad han pladdrar på om oväsentligheter och om matcher som spelades för åtskilliga år sedan. Inte tyst en kort sekund. Han är påfrestande.

Daniel Kristiansson refererade i går dammatchen mellan Göteborg och det lag som jag som skattebetalare i Malmö ofrivilligt sponsrar (det vill säga FC Rosengård). Visst hade Rosengård med åtta utländska spelare i startuppställningen ett överlägset spelövertag men det blev 0--0. Jag är uppriktigt överraskad över att lag som Rosengård, där de tre övriga tjejerna dessutom är svenska landslagsspelare, inte vinner alla sina matcher.

Det måsta vara fel någonstans.

***

Åter till handbollen!

Att tippa är ett nöje. Sen får man stå ut med alla gliringar framåt vårkanten.

Herrar: 1) Ystads IF, 2) Guif, 3) Alingsås, 4) IFK Kristianstad, 5) Redbergslid, 6) HK Malmö, 7) Sävehof, 8) Hammarby, 9) Lugi, 10) Drott, 11) Skövde, 12) Ricoh, 13) Karlskrona, 14) Aranäs.

Damer: 1) Skuru, 2) Sävehof, 3) Skövde, 4) H 65, 5) Irsta, 6) Heid, 7) Lugi, 8) Eslöv, 9) Kristianstad, 10) Önnered, 11) Spårvägen, 12) Hellton.

***

Nu bär det snart i väg till Lugi--HK Malmö, där en tvåa till 3,40 är grunden till en trippel med oddset 7,38.

***

Sen måste jag medge -- trots att det inte blev så många vinster på plan -- att det känns tomt utan ett H 43 i någon av de två högsta serierna.

Det skånska friidrottsåret fick det slut det förtjänar.

Lite elakt uttryckt förstås, men det finns onekligen substans bakom konstaterandet.

Heleneholms IF hade inbjudit till en tävling i helgen för att förlänga säsongen. I Skåne med sitt oftast fina höstväder och med allvädersbanor känns det lite underligt att årets sista arenatävling skall arrangeras i augusti. Malmöklubben hade lockat med lite udda distanser för att löparna skulle få pröva på något nytt, helt enkelt ha skoj. Men det hjälpte inte. Heleneholmsspelen är inställda. Det var alldeles för få anmälda.

Det förvånar mig inte. Skånesäsongen har varit precis som de senaste -- många -- åren. Startfälten har i ungdomsklasserna varit små, ett par tre deltagare i vissa grenar, i några inte ens det. Vem inspireras i en sådan omgivning?

Jag har även gjort stickprov och granskat resultatlistorna från ungdomstävlingar runt om i landet. Faktum är att det i stort är lika nedslående landet runt.

Man lär kunna bevisa det man vill med statistik. Men samtidigt är den avslöjande. Som den skånska i friidrott.

Jag skall inte trötta med detaljer, bara konstatera att de på seniorsidan, där man noterar resultat oavsett ålder, endast finns tre (herrar) respektive fyra (damer) grenar där det finns tio “anständiga” resultat. I några grenar är det endast ett “godkänt” resultat.

Går man ner i åldersgrupperna, där redovisningen är åldersbunden, är det i ytterst få grenar det finns en komplett tiobästalista. I 19-årsklasserna ingen och inte heller i P 15 och P 14. Det finns ingen ålderskategori, där man kan notera något som kan kallas bredd.

Jag har noterat det tidigare, för att få ekonomi i tävlingarna har några arrangörer lagt in grenar för barn från sju år. Det har inneburit hyggliga startfält -- och inkomster. Men var tar ungdomarna vägen? De tävlar i alla fall inte när de är tolv år.

Och hur slussas alla de barn som är inskrivna i de så kallade friidrottsskolorna in i en mer tävlingsinriktad verksamhet? Barnen finns ju i klubbar som har som mål att bedriva just tävlingsverksamhet.

Det som oroar mest är att viljan eller förmågan att vända trenden inte finns i varken det skånska förbundet eller i föreningarna, generellt sett.

Att vara ledare i en klubb i utveckling kräver några timmars arbete varje dag. Året runt.

Vem är beredd att ideellt åta sig detta år 2015?

Jag är rädd att skånsk friidrott på sikt är på väg tyna bort.

Men bättre än vad fallet är i dag bör det kunna bli.

Jag återkommer med nya iakttagelser.,

Åsikterna duggar tätt i Fotbollssverige efter gårdagens 1--4 mot Österrike i EM-kvalet.

Siffrorna och sättet Sverige förlorade på svider naturligtvis. Det värsta är att Österrike inte var speciellt bra. Missförstå mig nu inte. Fram till 0--2 i 38:e minuten hade österrikarna bara haft tre anfall och efter två inkast gjort två mål. Det var ett taffligt svenskt försvarsspel, inte ett bra österrikiskt anfallsspel, som sedan satte sin prägel på resten av matchen. Då kunde gästerna i tack vare ett virrigt och offensivt svenskt försvarsspel spela ut och kunde mycket väl gjort både tre och fyra mål ytterligare. Det var Andreas Isakssons målvaktsspel som räddade Sverige från en ännu större förlust.

Det förvånar mig att han i alla de betyg jag sett fått nöja sig med en tvåa. Men skall man vara negativ så skall man vara det rejält och rakt igenom. Tydligen.

Erik Hamrén, förbundskapten, får sina fiskar varma. Att bytena kom så sent tyder givetvis på beslutsvånda. Och det är givetvis ett stort minus för en ledare att inte kunna hantera stressituationer.

Men som jag frågade efter lördagens Rysslandsmöte: Har vi tillräckligt med bra, matchtränade spelare för att kunna konkurrera på denna nivå?

Som jag svarade mig själv då: Jag vet inte, har sett utlandsproffsen alldeles för lite för att ha en uppfattning. De som bäst kan svara är förhoppningsvis Erik Hamrén och hans medhjälpare, som på plats -- det förutsätter jag -- sett de aktuella spelarna i matchsituationer. Om dessa nu över huvudtaget får spela.

Några skriker för att få se fler av guldspelarna från U 21-landslaget på plan. Några har tagit plats i A-truppen men har tydligen inte imponerat under träningarna så att de blivit aktuella för en plats i startelvan.

Det var väl också så att Håkan Ericson i U 21-laget prioriterade kollektivet framför den individuella skickligheten. Det är spetskompetens som behövs i ett A-landslag.

I Malmökretsar pläderar man för Anton Tinnerholm och Oscar Lewicki. Tinnerholm har jag i nuläget i sin ojämnhet svårt att se som en stabil ytterback i dessa sammanhang. Och nu när Kim Källström visade att han är på tillbakagång behövs först och främst ett konstruktiv innermittfältare. Det är inte Lewickis främsta egenskap. Han har andra höga kvaliteter.

Möjligheten att nå EM finns självfallet kvar. Play-off-rundan verkar inte oöverstiglig med bra lottning. Den chansen skall man givetvis ta.

Men det är ett dilemma. Skall Sverige ha en möjlighet att hävda sig i Frankrike räcker inte det nuvarande manskapet till. Om man nu skall döma efter de två senaste insatserna.

När skall man testa ett delvis nytt lag utan att riskera möjligheten att nå slutspelet? Har laget kapacitet att klara Liechtenstein och Moldavien och ett åtföljande kval?

Träningsmatcherna under våren är inte många så tillfällena att hitta ett konkurrensdugligt lag är få.

Svensk fotboll och Erik Hamrén står inför svåra avväganden.

En hel fotbollsintresserad kontinent, den europeiska, förvånar sig och gratulerar i dag Islands herrlandslag i fotboll till slutspelsplatsen i EM.

Samtidigt vet vi att Island har ett av världens bästa landslag i handboll, bevisat under en längre tid.

I dag observerade jag att Islands herrar kvalificerat sig till och spelar i EM-slutspelet i basket.

Det verkar helt osannolikt, tre landslag av hög europeisk klass i tre stora bollsporter. Och detta med ett befolkningsunderlag på något över 300 000 personer. Alltså i samma storlek som Malmö.

Och här slår Idrottsmalmö sig för bröstet för att man två år -- med diffusa regler -- utsetts till Sveriges bästa idrottsstad.

Titta så efter hur många infödda Malmöbor det finns i de ordinarie A-trupperna i fotboll, handboll och basket i Malmö FF, HK Malmö och Malbas! I sken av detta förundras man än mer över de isländska framgångarna. Samtidigt förbleknar Malmölagens insatser.

Har jag för stora pretentioner när jag menar att andelen Malmöfostrade spelare i de tre elitlagen borde vara betydligt större?

Vad har de isländska ungdomarna som inte Malmös har?

En bättre vilja, en större drivkraft, komna ur en kärvare uppväxtmiljö?

Det var ingen upplyftande fotbollstillställning, landskampen mellan Ryssland och Sverige.

Och visst var ryssarnas seger rättvis sett över 90 minuter. Förvisso fanns tillfällen för en kvittering under den svenska slutforceringen men samtidigt låg ytterligare hemmamål i luften dels före paus och dels inte minst under Sveriges kvitteringsjakt.

Förbundskapten Erik Hamrén får nu naturligtvis kritik för den defensiva utgångstaktiken. Ett kryss, oavsett hur det sett ut, hade gett andra omdömen. Då hade en resa till slutspelet i Frankrike 2016 varit väldigt nära. Sådana svängningar får man räkna med i en populistisk massmediavärld.

Den intressantaste frågan i min värld är dock:

Har vi tillräckligt med bra spelare för att kunna konkurrera på denna nivå?

Jag är tveksam. Hur bra är de utlandsproffs som finns i truppen? Zlatan, sliten efter alla år i världseliten, ser vi ofta i tv och han håller sin klass. Andreas Isaksson är en stabil målvakt. Albin Ekdal har vuxit och höjt sin standard.

Men alla de andra, många är ju inte ens ordinarie i sina klubblag på olika nivåer i ligor av varierad klass? Jag har inget svar. Det är sällan eller aldrig man kan bilda sig en uppfattning via tv.

Jag lutar åt åsikten att alltför många spelare i den nuvarande landslagstruppen helt enkelt inte är tillräckligt bra för lyckade resultat på en hög internationell landslagsscen.

Mot Österrike på tisdag är Kim Källström tillbaka. Som jag ser det en förstärkning med sin känsliga passningsfot. Det är ofta han som hittat Zlatan med de öppnande bollarna. Men hur har Källström anpassat sig efter flytten till Schweiz? Och hinner Zlatan bli kurant?

Magkänslorna är inte de bästa inför det fortsatta EM-kvalet.

Finns det då inget att hämta i Allsvenskan? Nu är det förstås så att de flesta tongivande spelarna är utländska medborgare. Men visst, på sikt en fulltränad Rasmus Elm, IFK Göteborgs ytterback Emil Salomonsson, AIK:s Henok Goitom, Markus Rosenberg om han velat, några av Elfsborgs ungdomar, Oscar Lewicki och några till.

Hamrén har en övertro på utlandssvenskarna.

Guldlaget från U 21-EM, då? Självfallet finns det intressanta spelare, men framgången nåddes till stor del genom en strålande laginsats. Men finns det någon som kan gå rakt in och göra skillnad i ett lag, vars direktplats i EM är i stor fara?

Nja!

Malmö har fått ett nytt kommunalråd för fritid, kultur och hälsa, Frida Trollmyr (S).

I en stort uppslagen artikel i dagens Sydsvenskan säger hon:

-- Som politiker vill du vara med och förändra. Nu får jag en chans att göra saker som man inte hinner som fritidspolitiker.

Uttalandet lockar till fortsatt läsning. Vad vill Frida Trollmyr förändra? Jag nöjer mig med fritidsdelen, eftersom den intresserar mig och som jag inbillar mig att jag har lite hum om.

Vad fick då Frida Trollmyr för frågor:

1) Är det rätt att riva gamla Malmö stadion?

2) När rivs Aq-va-kul? (Som för resten nu återigen heter Simhallsbadet.)

Vilka framtidsfrågor!

Beslut är ju redan fattade i dessa ämnen och som mångårig ordförande i fritidsnämnden har Frida Trollmyr varit med om att bestämma att Stadion skall rivas och att Simhallsbadet kommer att rivas, när man äntligen kommer till skott med hur man skall utnyttja Stadionområdet.

Vad hade de två journalisterna väntat sig för svar från en person som varit involverad i beslutsprocessen?

Fråga 3 rörde de akuta problemen på det nya Hylliebadet och fråga 4 om planerna på uppvärmda bassänger i Scaniabadet.

Att man måste se över organisationen i Hyllie var ett givet, ointressant svar liksom att de eventuella bassängerna i Scaniabadet var en ekononisk fråga.

Sista frågan var intressant:

-- Hamnar pengar till kultur och fritid där de ska?

Frida Trollmyr inser problematiken ur bland annat ett genusperspektiv och avslutar:

-- Det här är en stor utmaning som jag skall klura på.

Men Frida Trollmyr! Har du efter alla dessa år i fritidsnämden, dessutom som ordförande, inte funderat på bidragsbestämmelserna, en alltid aktuell fråga som intresserar hela Malmös föreningsliv.

Det här var en intervju som inte höll måttet lika litet som delar av Frida Trollmyrs svar.

Var fanns framtidsideérna om exempelvis investeringarna?

Det här var intetsägande.

Dubbelt upp.

Det blev en hel det tv-tittande under VM i friidrott. Mycket fick skjutas upp, men här i alla fall några funderingar.

Diamond league och alla internationella galor i all ära, de utklassas av ett internationellt mästerskap. I VM gäller det verkligen något, finalplatser och medaljer. Bara det att man kan se vilken nation den aktive tävlar för. Det är inte 20 löpare i nästan identiska dräkter, designade av en sponsor.

Jag skippar ofta utsändningarna från de stora galorna, som dock ute i Europa lockar de stora åskådarmassorna. De mindre tävlingarna har det tufft. DN-galan, som dock nu hette något annat, hade ovanligt glest på åskådarplats. Och inte heller Bislett Games var fullsatt.

Det känns på något sätt välbehövligt att det nu varje år finns ett internationellt mästerskap. Risken att friidrotten mer eller mindre hade glömts bort hade annars var överhängande. Okej, lite överdrivet. Men aldrig förr har ett friidrotts-VM fått så lite utrymme i Malmös morgontidningar som i år, både vad gäller texter och en inkonsekvent resultatredovisning.

***

Sveriges insatser då? Det är så här det ser ut i ett internationellt perspektiv. Några finalplatser och då och då en medalj på OS och VM, kan vi hoppas på. På EM kan det bli bättre utdelning speciellt de år då det även avgörs ett globalt mästerskap och många av de bättre skippar EM. Det såg vi bland annat 2012.

Med tanke på det minskade antalet ungdomar i tonåren som seriöst satsar på en elitkarriär tror jag inte på en ljusnande svensk framtid.

Jag återkommer inom några dagar till detta.

***

Dopningen ligger förstås som ett ok över friidrotten. Bolts vinster över Gatlin var därför befriande. Katastrofen vore förstås om Bolt, en av världens förmodligen mest testade idrottsmän, åkte fast.

Intressant var att Vitrysslands kastare åter gjorde ett dåligt mästerskap och att Rysslands tillbakagång sedan det egna VM-et 2013 var anmärkningsvärd. Man kan dra olika slutsatser av detta. Är man optimistisk kan man tolka detta som att alla tester haft nytta.

***

Det har framkommita antydningar om att holländskan Dafne Schippers 21,63 på 200 meter skulle bero på dopning och tiden har kallats “herrtid”. Hittills den här säsongen har 17 svenska herrar löpt snabbare och det är väl ingen som på allvar menar att Sverige är en sprintnation.

Jag har gjort en jämförelse. Bättre än Sarah Sjöströms världsrekord på 50 meter fjäril 24,43 har bara elva svenska herrar gjort. Genom alla tider!

Ingen har antytt att Sara är dopad.

Friidrottens dåliga rykte slår igenom i analyserna.

***

På tal om “herrtider”. En jämförelse mellan segerresultaten för damer på VM och den nuvarande svenska årsstatistiken visar följande:

100 meter 10,76       23 herrar bättre

200 meter 21,76       17

400 meter 49,26       20

Höjd         201            9

Stav         490           11

Längd      714           12

Tresteg 14.90            7

Siffrorna är fria för tolkning.

***

Slutligen min sedvanliga iakttagelse. 1935 hoppade Jesse Owens 813 i längd och vann OS i Berlin året efter på 806. 79 år senare hade han kvalificerat sig till VM-finalen på dessa resultat och 813 hade placerat honom som femma. I alla andra grenar har förutsättningarna förbättrats och resultaten stigit i höjden.

Jesse Owens håller sin ställning som världens bäste friidrottare genom tiderna.

Det är i alla fall min mening.