Det skånska friidrottsåret fick det slut det förtjänar.

Lite elakt uttryckt förstås, men det finns onekligen substans bakom konstaterandet.

Heleneholms IF hade inbjudit till en tävling i helgen för att förlänga säsongen. I Skåne med sitt oftast fina höstväder och med allvädersbanor känns det lite underligt att årets sista arenatävling skall arrangeras i augusti. Malmöklubben hade lockat med lite udda distanser för att löparna skulle få pröva på något nytt, helt enkelt ha skoj. Men det hjälpte inte. Heleneholmsspelen är inställda. Det var alldeles för få anmälda.

Det förvånar mig inte. Skånesäsongen har varit precis som de senaste -- många -- åren. Startfälten har i ungdomsklasserna varit små, ett par tre deltagare i vissa grenar, i några inte ens det. Vem inspireras i en sådan omgivning?

Jag har även gjort stickprov och granskat resultatlistorna från ungdomstävlingar runt om i landet. Faktum är att det i stort är lika nedslående landet runt.

Man lär kunna bevisa det man vill med statistik. Men samtidigt är den avslöjande. Som den skånska i friidrott.

Jag skall inte trötta med detaljer, bara konstatera att de på seniorsidan, där man noterar resultat oavsett ålder, endast finns tre (herrar) respektive fyra (damer) grenar där det finns tio “anständiga” resultat. I några grenar är det endast ett “godkänt” resultat.

Går man ner i åldersgrupperna, där redovisningen är åldersbunden, är det i ytterst få grenar det finns en komplett tiobästalista. I 19-årsklasserna ingen och inte heller i P 15 och P 14. Det finns ingen ålderskategori, där man kan notera något som kan kallas bredd.

Jag har noterat det tidigare, för att få ekonomi i tävlingarna har några arrangörer lagt in grenar för barn från sju år. Det har inneburit hyggliga startfält -- och inkomster. Men var tar ungdomarna vägen? De tävlar i alla fall inte när de är tolv år.

Och hur slussas alla de barn som är inskrivna i de så kallade friidrottsskolorna in i en mer tävlingsinriktad verksamhet? Barnen finns ju i klubbar som har som mål att bedriva just tävlingsverksamhet.

Det som oroar mest är att viljan eller förmågan att vända trenden inte finns i varken det skånska förbundet eller i föreningarna, generellt sett.

Att vara ledare i en klubb i utveckling kräver några timmars arbete varje dag. Året runt.

Vem är beredd att ideellt åta sig detta år 2015?

Jag är rädd att skånsk friidrott på sikt är på väg tyna bort.

Men bättre än vad fallet är i dag bör det kunna bli.

Jag återkommer med nya iakttagelser.,