Vilka krav kan man sätta på domartrion i en fotbollsmatch?

Och vilka på en enskild spelare? Och kanske på en tränare?

Jag tänker på den mest uppmärksammade situationen i matchen mellan Örebro och Malmö FF, Markus Rosenbergs bortdömda mål.

MFF-tränaren Åge Hareide anlände till tv-studion som ett ilsket norskt bi och började diskutera det moment då Rosenberg klackde bollen i mål:

”Alla såg ju att deras spelare låg och sprattlade i nätet”.

Felet i Hareides resonemang var bara det att det inte var då linjedomaren höjde sin flagga utan några sekunder tidigare, då bollen spelades mot MFF-anfallaren utan att nå fram. Då låg Rosenberg bakom ÖSK-försvararna. Det visade det frysta tv-bilderna och ”hjälpstrecket”. Men vad tv-bilden också visade var att ÖSK-backen Haginge hade fallit i ytterkanten och gled med fötterna före mot egna kortsidan och hade typ -- modernt uttryck! -- underbenet bakom Rosenbergs position.

Det var alltså inte offside!

Men vad begär man av det mänskliga ögat i en stressad situation? Den stackars ”linjedomaren” skulle ha ögonen på Rosenberg, notera de stund passningen slogs och dessutom se hur långt fram Haginges glidande fötter kommit. Han missade det sistnämnda.

När Hareide i den frysta tv-versionen såg händelseförloppet noterade han givetvis också att det inte var offside och att spelet borde ha fortsatt med mål som följd.

Hareides ilska fanns kvar utan att han hade minsta förståelse för den sällsynt tilltrasslade situationen.

Var han lika irriterad på Agon Mehmeti som fullständigt omarkerad fem meter från mål löst nickade i ÖSK-målvaktens famn? Mehmeti är ett bra betalt proffs, linjedomaren utför sitt uppdrag på hobbynivå, förvisso mot betalning.

I min värld är Mehmetis miss betydligt grövre än linjedomarens.

Och varför diskuterades inte den situation i MFF:s straffområde i slutminuterna då Rosenberg med kraft tacklade Haginge i ryggen?

Någon annanstans på plan och det hade blivit frispark.

Nog sagt!