Alla inlägg under maj 2015

Av Magnus Månsson - 14 maj 2015 12:25

Det är mycket idrott i tv i dessa dagar.

Slutspel handboll, tätt mellan omgångarna i Allsvenskan, något intressant möte i Superettan (men oj, vilka usla matcher jag råkat se!) och så naturligtvis de strålande matcherna i de europeiska turneringarna.

Det är mycket för en nörd. Men för att hinna med även andra intressanta och nödvändiga göromål har jag skippat nästan allt för-, mellan- och eftersnack. Det blir bara för mycket -- även för en nörd.

***

Ta bara intervjuerna med handbollstränarna strax före avkast!

-- Ví måste spela ett bra försvarsspel, hjälpa målvakterna, och får vi chansen måste vi kontra och minimera våra tekniska fel.

Och alltid samma ord från båda lägren.

Var finns de annorlunda frågorna och svaren?

***

Tomas Axnérs tid som expertkommentator på den inhemska handbollen är slut. Han skall ha en eloge för att han idogt försökt lära en del av sina okunniga kolleger, referenterna, det grundläggande i den ädla handbollen. Den gode Tomas har inte lyckats helt ut. Inte ens små ironiska stick har hjälpt.

Hur blir det nu med Tomas krönikor i Kvällsposten, går de att förena med återkomsten som Lugitränare? Synd om de försvann.

På tal om Kvällsposten är det positivt att ta del av Jan-Peter Anderssons blogg. Det är där vi handbollsintresserade får de nyheter från Handbollssverige vi vill ha, när morgontidningarna här söderöver blir än mer koncentrerade lokalt och i viss mån ser handbollen som en perifer sport.

***

Om nu handbollsintervjuerna i tv oftast är intetsägande är fotbollsintervjuerna lika ointressanta. Frågor och svar före match och i paus är förutsägbara. Är det någon som finner något värde i intervjuerna?

De gånger jag lyssnat har det inte varit mycket värdefullt jag hört.

***

Såg Real Madrid mot Juventus och i pausen stannade jag kvar en stund för att se straffsituationen i repris och slow motion.

Lars Lagerbäck var klar med sin slutsats:

-- Straff, han (den spanske spelaren) blev sparkad på benet.

Ola Andersson, den andre experten, medgav att han noterat den ojusta beröringen men:

-- Alla sparkar mot benen i straffområdet är i min värld inte alltid straffspark.

Men herregud!

Fotbollen får inte hamna i samma situation som handbollen, där det kanske ibland lite väl ofta är svårt att dra gränsen mellan straff och ett simpelt frikast eller en utvisning och en lika simpelt frikast.

En spark på benet inom straffområdet är straff i fotboll.

Jag tyckte att Jonas Eriksson gjorde en alldeles utmärkt match som domare.

Efter Ola Anderssons uttalande gick jag direkt och förberedde mig för natten. Och efter slutsignalen stängde jag direkt av tv:n. Timmar av analys och kommentarer som Ola Anderssons orkar jag inte med.

Läste istället en artikel om staden och fotbollslaget Wolfsburg i Offside. Rekommenderas!

***

Slutspelet i hockey-VM? Lockande nu under våren? Nja, inte speciellt. Kanske Tre Kronors match/matcher. Men absolut inte paussnacket med Wikegård/Jidhe.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 13 maj 2015 12:44

En avgörande SM-semifinal i handboll mellan två skånska lag sex mil bort.

På Swedbank Stadion gör en av förra årets bästa spelare i Allsvenskan, Guillermo Molins, come back i en U 21-match.

Matchen Ystads IF--IFK Kristianstad får i Sydsvenskan ett torftigt, kort TT-referat som knappast ens handlar om matchen.

Molins återkomst ges ett utrymme på en och en halv sida med referat OCH krönika.

Detta apropå mitt gårdagsinlägg Blott ett lag.

Hur tänker man? Vet man hur den idrottsläsande allmänheten reagerar på denna extrema snedvridning? Jag har inga siffror, bara en massa kommentarer från vänner och bekanta och dessa talar inte för att Sydsvenskan prioriteringar gagnar antalet läsare -- och köpare -- av papperstidningen.

Och vad har hänt med Malmösidorna, färre till antalet och ointressantare?

Rekordet var en söndag för en tid sedan då de två första sidorna upptogs av en enkät med foton med åtta (?) personer om vad de köpt och tyckte om några Loppisar på Slottsstadens innergårdar. En fantastisk läsning! Kanske. Givetvis läste jag inget, bara noterade.

Martin Anderssons artikel om arkitekten Alfred Arwidius gjorde att det den söndagen fanns en anledning att inte bara bläddra förbi Malmösidorna.

Jag ”älskar” min Sydsvenska -- har under mer än 60 år läst de flesta numren -- men undrar vad som sker. Självfallet inverkar personalinskränkningarna på kvalitet och kvantitet.

Men hur är det med styrningen på Malmöredaktionen och Sporten?

***

Hur prioriterade då Skånskan -- som i alla sin ojämnhet på Sporten många gånger ger en bättre allsidig sydskånsk bevakning än SDS -- gårdagens handboll och fotboll?

Handbollen fick ett stort referat med foton och en krönika på lite mer än en sida, första givetvis.

Molins hamnade med en dryg halvsida på sidan 4.

***

Okej, Skånskan har en större spridning österut men i Sydsvenskans kärnområde Malmö/Lund är handbollen faktiskt så stor att en helskånsk SM-semifinal förtjänar mer än ett intetsägande TT-referat.

 

 

 

 

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - 12 maj 2015 13:06

Blått ett lag” var för en tid sedan Malmö FF:s fyndiga dekal.

Och även titeln på en bok av MFF-anhängaren Mats Weman.

Jag kom att tänka på de tre orden i morse när jag läste de två morgontidningarna från Malmö efter det underhållande, spännande toppmötet mellan Elfsborg och Malmö FF.

Men jag ändrade det till ”Blott ett lag”.

Förvisso är Skånskan och Sydsvenskan Malmöbaserade men i en svensk fotbollsvärld där Allsvenskan är hetare än på mången god dag är jag övertygad om att många, många läsare är intresserade av mer än sitt lokala lag. Men inte ett enda berömmande ord om någon hemmaspelare. Jo, man nämnde att Marcus Rohdén gjorde båda Elfsborgs mål utan något uppskattande adjektiv.

Att inte med ett enda litet ord beröra landets kanske intressantaste spelare Arber Zenelis stormatch ger en smak av provinsialism.

Jo förstås, Ole Törner skrev i populistiskt syfte (?): Men Anders Svensson är ingen bra mittback!

Samme Anders Svensson som fick fyra getingar i en betygsättning, där Oles staketkompis Mattias Larsson var delaktig.

Sen är jag allergisk mot resonemanget -- det kom fram nu igen -- att motståndarnas mål tillkom efter eget slarv medan de egna kom efter bra spel. Viktor Claessons långa sidledpassning på egen planhalva, den som duktige Anton Tinnerholm bröt och bäddade för Wolff Eikrems 1--2-mål, är inte acceptabel ens i pojklaget.

Och vad är det för skillnad när ett forcerande, aggressivt lag framtvingar målgivande misstag? Är det bara tröjfärgen som är avgörande?

Någonstans framskymtade också påståendet att det långa uppehållet gav Elfsborg tillfälle att prata sig samman, att ändra taktik. Visst, men hade MFF inte samma möjlighet? Och tydligen gjorde man det också. För nog var det uppenbart att MFF spelade defensivt för att säkra de tre poängen.

Är det förresten någon som någon gång hört Markus Rosenberg erkänna att motståndarna haft fler målchanser än hans MFF?

Inland blir det för mycket av Blott ett lag.

***

Bengalbrännandet och de ur domarsynpunkt svårbedömda situationerna orkar jag ej beröra. Subjektiviteten lyser alltid igenom i kommentarerna. Det gör de i alla omgångar.

Samtidigt som tv frossar i alla repriser.

Fy, för att vara domare!

 

Av Magnus Månsson - 10 maj 2015 14:11

Såg att Tre Kronors VM-spelare Oliver Ekman Larsson skänkt 300 000 till sin moderklubb Tingsryds AIF.

Vet också att Foppa Forsberg med ett antal miljoner såg till att Modo och Ö-vik kunde bygga en mera ändamålsenlig arena än vad kommunen annars haft råd med.

Det finns naturligtvis åtskilliga andra idrottsstjärnor som ekonomiskt stöttat sina moderklubbar som ett ringa tack för den hjälp de fått för att nå sina framgångar, som i många fall i modern tid även gett stora inkomster. Stjärnor som Ekman Larsson och Forsberg har naturligtvis råd med sina tackgåvor.

Idrotten har gett dem miljoninkomster.

Men det finns en idrottsvärld utanför den som ger pengar, den som ger minnen för hela livet i form av kamratskap vid träning, tävling och resor. Hur många är vi inte som varit medlem i en förening i 5, 10, 15 år och haft fantastiska, minnesvärda upplevelser. Men den dag vi slutar så upphör också inbetalningen av medlemsavgiften, i många fall bara cirka 200 kronor per år. Varför inte fortsätta betala och visa sin tacksamhet mot de föreningar och de ideella ledare för något som i många fall delvis präglat det fortsatta livet?

I många klubbar rör det sig om tusentals före detta aktiva som i en idealisk värld skulle betala in sin årsavgift. Det skulle innebära några välbehövliga hundratusentals kronor per år. Och sätt då resonemanget i ett tidsperspektiv på säg 50 år och många av kassörernas problem skulle minskas radikalt. Tanken svindlar.

***

Så kan man fundera efter att ha sett en notis om Oliver Ekman Larsson.

***

Jag vill absolut inte sätta mig på en piedestal men det har i alla år känts naturligt att betala in min medlemsavgift till Skurups AIF, vars verksamhet under tonåren präglade mitt liv och gav mig den grund jag byggt min yrkesliv på.

Som ideell ledare vet jag hur glad man blir när någon utomstående skänker en summa för att hen uppskattar klubbens verksamhet och dess ideologi.

Visst har de flesta av oss råd att vara stödjande medlem i någon förening!

 

Av Magnus Månsson - 7 maj 2015 21:22

Har just sett Alingsås, det lag som jag redan höstas tippade skulle försvara sitt SM-guld i handboll, ta ett bra steg mot en final efter en vinst borta mot Guif.

Det var en stentuff semifinal med många svårbedömda situationer. Som alltid i handboll, den kanske svåraste lagbollsporten av alla att döma.

Jag skall inte analysera domarinsatsen, bara konstatera spelarnas disciplin och inte minst tränarnas, Guifs Kristjan Andreassons och Alingsås Mikael Franzéns, imponerade.

Här fanns inga verbala utfall och inga provocerande gester med att slå ut armarna vid varje avblåsning som gick egna lag emot. Lugnt coachade de sitt lag vidare.

Detta skrivit som en kontrast till hur Kristianstads Ola Lindgren, tillika förbundskapten, agerade i gårdagens förlustmatch mot Ystad.

Ibland undrar jag på fullt allvar varför Ola Lindgren håller på med en idrott, där det i hela världen inte finns en enda kompetent domare. Så verkar han resonera.

Självfallet lite överdrivet, men ibland känns det så.

 

 

Av Magnus Månsson - 6 maj 2015 17:34

Jag gillar inte bengaler vid fotbollsmatcher. Vill till och med använda ett starkare ord, hatar.

I senaste omgången var det dags igen, i mindre skala på Swedbank, i större på Friends. Vid varje match det tänds bengaler på Swedbank tvingas ambulans hämta minst tre personer för bränn- eller rökskador.

Vilken vettig person kan försvara brännandet med sådana följder?

Det pratas om legaliserad pyroteknik i säkra zoner. Ingen har sagt när, var och hur. Dessa när, var och hur finns inte. I alla fall inte samtidigt.

***

I hur många familjer var irritationen inte stor i måndags när Stockholmsderbyt blev över en halvtimme försenat på grund av bengalerna? Jag vet att det i de flesta familjer finns två tv-apparater och att man kan spela in ett antal program. Men jag vet också, att man i många familjer vill se Rapport och vissa serier, som nu Arvingarna, tillsammans. Det gick nu inte fullt ut på grund av dessa -- förlåt uttrycket -- förbannade idioter.

I och med svårigheterna att identifiera utövarna -- de lär byta kläder under tifofanorna -- blir det sällan någon straffpåföljd. Och från och med i år slipper klubbarna böter om man på ett tillfredsställande sätt skött visiteringen. Jag vet också att man smugglar in pyrotekniken på ställen där vakterna inte får kolla.

Men samtidigt, fotbollens trovärdighet är i fara hos den stora allmänheten.

Någon måste straffas för olagligheter.

Finns det någon annan part än den klubb supporterna säger sig stötta?

***

Med statistik kan man bevisa mycket.

Men det är kanske också som Mark Twain en gång skrev: Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.

Nu är det förvisso sant att Malmö FF efter sju allsvenska omgångar har en poäng mer än vid motsvarande tidpunkt i fjor. Detta nogsamt poängterat av tränaren Åge Hareide och vidarebefordrat av presshovet kring honom. I och för sig är det inte speciellt avgörande hur en tabell ser ut efter sju matcher med olika antal hemma- och bortamatcher och olika kvalitet på motstånd.

Men lite nördig och konspiratorisk som jag är kollade jag poängdifferensen för MFF:s svåraste konkurrenter i sluttabellen från 2014. Och fann då att IFK Göteborg har fyra poäng mer nu än i fjor, AIK tre och Elfsborg två.

Siffrorna är förstås lika lite avgörande för den jagande trions fortsatta seriesäsong som för MFF:s men med statistik kan man bevisa mycket. Utan att det för den sakens skull är lögn.

Jag ser fram mot en spännande säsong över 30 omgångar.

***

Är svenska fotbollsdomare så usla? Såg i en av de tidningar som betygsätter domarinsatserna att i någon omgång cirka hälften av domarna fått en geting. Så illa är det inte.

Och när man ser samma personer sätta sina spelarbetyg bör kanske inte domarkåren ta så allvarligt på omdömena.

***

Att MFF har stort intresse förstår jag. Samtidig är sportredaktionerna underbemannade. Därför känns det lite underligt att Sydsvenskan sänder sin stjärnkrönikör och reporter att bevaka en U 21-match för bloggen och att Skånskan ger samma match två tredjedelar av en sida.

Är jag fel ute när jag påstår att egenintressena går före den stora läsekretsens?

Lyssnar man inte på läsarna utanför MFF-familjen?

 

 

Av Magnus Månsson - 4 maj 2015 15:08

Man lär lära så länge man lever.

I går lärde jag min en ny grej: En “utvisad” fotbollsspelare får göra mål.

Nja, inte bokstavligt förstås, men faktiskt i väntan på att bli utvisad, på att få sitt andra gula kort.

Satt vid gårdagsmatchen mellan MFF och HIF bredvid Jörgen Berggren, högste domaransvarige i Skåneboll, och vår diskussion kom upp efter följande händelser:

1) Oscar Lewickis gula kort (som i de flesta matcher, i alla fall på bortaplan, haft en annan färg) efter den tuffa kapningen av Emil Krafth.

2) Samme Lewickis ojusta försök i början av andra halvlek att förhindra en HIF-kontring (domaren Andreas Ekberg såg det hela och visade “spela vidare tecknet”). En andra varning var nära. Det fanns definitivt ganska många som förväntade sig ett andra gult kort och utvisning vid nästkommande avblåsning. Den dröjde länge och innan dess hade MFF haft en av många farliga attacker och det blev heller inget andra gult kort.

Men – nu pratar vi om om – tänk om MFF gjort mål och Ekberg bestämt sig för att utvisa Lewicki, vad hade hänt då?

Mål, svarar Jörgen och tillägger:

Till och med om Lewicki gjort mål hade det godkänts. Och sen hade det röda kortet kommit fram.

En “utvisad” spelare kan alltså göra mål. Vilket skulle bevisas.

Nu finns det en rekommendation till domarna att de vid liknande fall skall blåsa direkt och inte riskera hamna i en sådan situation. Men vad hade HIF sagt om man gått miste om sitt kontringsläge?

Kontentan av det hela: Det är inte lätt att vara domare.

***

Jag lärde mig i alla fall något nytt.

Tack, Jörgen!

 

 

Av Magnus Månsson - 3 maj 2015 14:28

Cyklade i går ut för att se division 2-matchen fotboll mellan FC Rosengård och Kvarnby IK.

Soligt men lite kallt men alltid som vid småklubbsmatcher – förlåt! – trevligt att träffa bekanta från skolans och fotbollens värld. Ofta i en kombination, glädjande nog.

Det som lockade var att matchen var en kamp mellan Malmös två för tillfället tabellmässigt näst Malmö FF bästa herrlag. Att en ”silvermatch” skall ske på denna nivå är förstås lite genant för en stad som vill kalla sig fotbollsstad.

Nåväl, det har jag konstaterat förr och det lär väl finnas anledning att återkomma.

Rosengård vann med 4—0 och var det bästa laget och hade de marginaler med sig som gjorde att differensen blev så stor. Analysen får anstå till andra kunnigare personer.

Trots att det var en match i samma skikt att seriesystemet var det två världar som möttes. Kvarnby med sitt unga hemvävda lag, som dock fått tillbaka Michael Johnsson från en utflykt till Trelleborgs FF och Husie (saknades i går på grund av skada och det märktes), mot ett hårdsatsande Rosengård med spelare från högre svenska och utländska nivåer.

Medan Nisse Persson i Kvarnby kunde kommunicera med sina spelare på Skurupsdialekt fick Rosengårds Hasse Mattisson ta fram sin engelska från Videdalsskolan för att få fram sitt budskap till några av sina spelare.

För oss som följt Malmöfotbollen sedan 1960-talet är Kvarnby IK:s placering som Malmötrea (baserat på 2014 års slutresultat) anmärkningsvärd. Klubben är Malmös näst äldsta fotbollsklubb, grundad 1906, med sitt ursprungliga namn. (IFK Malmö från 1899 är äldst). När Kvarnby 2006 firade sina första 100 år hade A-laget sedan den nuvarande serieordningen infördes på 51 säsonger spelat elva säsonger i sjuan, 30 i sexan och tio i femman. Alltså inte ens en enda gång i fyran.

2007 kvalade man sig upp till division 4, året efter till division 3, som man vann 2009. Klubben gör nu sin sjätte raka säsong i tvåan med en fjärdeplats 2010 som bäst.

Hit har man nått med en gedigen ungdomssektion som grund och utan vidlyftiga spelarköp och höga löner. I policyn har ingått att låta de äldsta ungdomslagen spela i de olika allsvenskorna för att utbilda spelarna att redan som unga klara av kraven för spel i division 2.

Receptet har fungerat. Låt vara att det inte lär bära högre.

Men med mitt sätt att se på idrotten utanför den verkliga eliten är detta gott nog.

Det skall för ordningens skull också nämnas att de allsvenska spelartrupperna innehåller tre Kvarnbyfostrade spelare MFF:s Filip Helander (även om Husie IF skall ha lite av äran), HIF:s Mohamed Ramadan och Norrköpings Rawez Lawan.

Medge att det är en mäktig resa av “typisk division 6-klubb”!

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12 13 14 15 16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se