Jag tycker synd om Guillermo Molins.

Givetvis först och främst för hans många allvarliga skador. Men också för att det ställs så orimliga förhoppningar på honom när han återkommer tíll Allsvenskan i någorlunda form.

I början talade man om honom som en förstärking till ett redan bra lag. Så är det naturligtvis. En kurant Molins är en tillgång för vilket allsvenskt topplag som helst.

Men efter Malmö FF:s två förluster höjdes kraven på Molins. Han skulle bli Frälsaren (jodå, någon använde ett stort F). Det var mer än en tidning som såg honom som en frälsare. Vilka signaler sänder detta till en bra -- men upphaussad -- spelartrupp? Och hur värderas ord i en modern tidningsvärld?

***

I onsdags såg jag för första gången en U 21-match, den tv-sända mellan Elfsborg och Malmö FF.

Jag gjorde det för att jag ville skaffa mig en uppfattning om Guillermo Molins status. Det var absolut helt omöjligt att få ett rättvisande svar. Omgivningen var alldeles för ojämn. Kvaliteten i teknik och speluppfattning var på många fötter undermålig. Det var ett prov utan värde förutom att han fick 70 minuters speltid -- men utan tempo och intensitet.

Jag var verkligen besviken på matchen. Det var ju ett möte mellan två av landets främsta klubbar med en hel del spelare som ingår i den allsvenska spelartruppen. Stundtals verkade det som om ingen brydde sig.

***

Guillermo Molins är tydligen så het bland sportjournalisterna att han skall uttala sig om allt möjligt. I veckan fick han frågan om i vilken match MFF spelade sämst, den mot Häcken eller den Kalmar. Om det nu är intressant (och det tycker inte jag) att gradera de två förlusterna vad vill då journalisten få ut av en spelare som ingår i truppen? Matcherna hade två olika ansikten. Mot Häcken tvingade MFF deras målvakt Christoffer Kjällqvist till tre högkvalitativa räddningar innan Hisingelaget gjorde 0--1.

Mot Kalmar satte man inte seriens svajigaste målvakt Lars Cramer på några svårare prov förrän i den desperata slutforceringen. Det mest anmärkningsvärda är att Häcken kunde göra tre mål på Robin Olsen. Häcken har målskillnaden 11--10 på tio matcher. Tre har alltså MFF släppt till. MFF hade inte lärt sig försvarsläxan. Det går inte att ge Häcken stora ytor i deras anfallszon. Det har de andra lagen lärt sig.

Efter att Falkenbergs Stefan Rodevågs drömträff skapade Häcken inte en enda rejäl målchans mot ett kompakt halländskt försvar. Lagets småplottriga anfallsspel med ideliga instick är sönderläst.

Men inte av MFF, vars anfallsspel var sämre mot Kalmar.

Om man nu vill ha ett svar på den löjliga frågan om vilket som var sämst, sett över 90 minuter.