I helgen startar småklubbsfotbollen här nere i Skåne.

Att i Malmö täppa till den gigantiska luckan till Malmö FF är målet för ett par tre klubbar i division 2, nivå 4. Man gör det genom att byta ut ett tiotal spelare mot tio nya. År efter år. Så ser fotbollsklimatet ut i Malmö.

Träffade i höstas en tränare för ett av de bästa lagen under MFF. (Vilken har ingen betydelse. De initierade kan säkert lista ut vilken. Historien visar på inställning och hur klimatet är i många av stans föreningar.)

Tränaren berättade i höstas att han skulle satsa på en ny ung generation, gav också några av de främsta möjlighet att under slutomgångarna pröva på A-lagsfotboll.

Under uppehållet har det rapporteras om många nyförvärv till klubben, kända och okända.

När jag för en tid sedan åter träffade tränaren undrade jag vad som hänt.

– Styrelsen ville inte satsa på våra unga spelare.

Vad har då hänt med dem?

Några har hamnat i Landskrona Bois akademi (fint ord för ungdomssektion), någon i Jonas Therns och Uffe Larssons organisation uppe i Osby och spel i IFK Osby och några i en klubb utanför Malmö.

En lovande grupp spelare har försvunnit från Malmös fotbollsvärld.

Varje klubb har naturligtvis rätt att välja sin egen väg för att nå sin målsättning. Men har det inte blivit lite för många felval med tanke på situationen inom Malmöfotbollen?

Hur många gånger har man inte hört talas om att nu skall vi satsa på våra egna? Hur många har fullföljt sina intentioner?

Den enda klubb som under en längre period på en någorlunda hög nivå varit sina ideal trogna är Kvarnby IK.

Var onsdagens handbollskvartsfinal mellan HK Malmö och Alingsås den sista den här säsongen i Baltiskan?

Efter att ha sett båda matcherna finns bara ett svar: ja. Det har varit klasskillnad i mästarnas favör. Men så är det det där med målvaktsspelet. Som i alla handbollsmatcher!

Får Neboijsa Simic i HK-målet till det kan det gå. Det är till mycket, mycket stor del hans förtjänst att det till slut blev en slutspelsplats. Det var också Simic som såg till att det blev lite nerv på slutet i onsdags. I mitten av andra halvlek hade han sån där glimrande period som gjort honom till publikfavorit i Baltiskan.

Men i det moment visade Alingsås sin överlägenhet, sin bredd. Tränaren Mikael Franzén kastade in Daniel Tellander, som fått förvånansvärt lite speltid kanske främst för att hans platskompis varit den som kontrat sönder HK och grundlagt segern. Taktiken var enkel: spela bollen till Daniel även i minimal vinkel och han sätter den. Två utspel, två mål, lugnet var återställt och Daniel Tellander tog åter plats på bänken.

Denna lilla sekvens visar på skillnaden dessa lag emellan, inte bara för dagen utan under hela säsongen. HK saknar bredd i truppen – med eller utan skador – och har kantspelare, som dels får alltför få utspel och dels har ett ganska begränsat register i sina avslut. Symptomatiskt var att alla kantspelarnas fyra mål kom på kontringar i onsdags.

HK Malmö har visionen att om några år spela SM-final. Det är skönt med visioner och höga mål. Efter att ha sett de flesta hemmamatcherna på plats och många i tv vågar jag sticka ut hakan och påstå att med denna trupp går det inte. Det finns spetskompetens, inget tal om något annat. Åldersstrukturen på många av de bästa pekar dock inte heller mot framtiden.

De som skall forma den kommande truppen har givetvis bättre kunskap och bättre koll än jag. Säsongens nyförvärv har dock totalt sett inte gett några bestående intryck. Målvakten Dennis Larsen, Adrian Wolf, Hampus Nygren och panikköpet (?) av Bozo Andjelic har man inte sett mycket av. Den enda slutsatsen en utomstående kan dra är att de inte räcker till.

Elitidrott är ingen social verksamhet. Det är jag fullt medveten om. Men jag kan inte låta bli att utifrån mitt perspektiv tycka synd om Bozo Andjelic. Här har han åkt land och rike runt och under många matcher inte fått en enda minuts speltid. Men när tränaren Ulf Sivertsson ett tiotal minuter före slut i matchen i Alingsås “gav upp” då fick Andelic spela. Det är i min värld något åt mobbningshållet.

***

För oss som vill se elithandboll i Malmö blir det en intressant sommar. De ansvariga har mycket att stå i. Finns det resurser till att både spetsa och bredda truppen? En nödvändighet för att närma sig visionen.

Så är den då igång, den allsvenska fotbollen.

Och tyvärr också debatten om domarinsatserna.

Här nere i söder diskuteras Sundsvalls straff mot Malmö FF och den åtföljande utvisningen av Adu. De olika tv-bolagen har sänt repris på repris och situationen kan ses på tidningarnas hemsidor ur en massa vinklar.

Och trots att sändningarna visas i slow-motion är experterna inte eniga. Åsikterna divergerar.

Pelle Blohm velar i c-more och mumlar “nja”, “hm”´, “nej” och kommer efter sitt långa funderande fram till: tveksam.

Markus Johannesson i SVT säger: hårt dömt. Vad är “hårt dömd”?

Jens Fjellström gav Hellenius i Hammarby kredit för att han stod på fötterna i straffduellen mot Wahlström i Häcken. Nu gjorde Sundsvalls Chennouti detsamma, alltså försökte göra mål trots obalansen efter axeldragningen. Fjellström menade då att Sundsvalls fått två chanser. Inte två likvärdiga i alla fall!

Max Wiman i Sydsvenskan gör den verkliga saltomortalen. Han tycker sig se Adus hand på Chennoutis axel men anser likväl att straffen är felaktigt dömd och som en följd av detta givetvis även utvisningen. Detta får jag inte att gå ihop.

Tänk om Michael Lerjéus haft samma tid och hjälpmedel som alla experter!

Min åsikt, då? Efter att ha haft hjälp av alla repriser menar jag att Lerjéus gjorde rätt. En ojusthet i målchansläge skall innebära rött kort och sker händelsen innanför straffområdet är det straff.

Dessa beslut fattade en rätt placerad Michael Lerjéus utan hjälp av repriser och också direkt.

Heders, Lerjéus!

En av vårlekarna är att tippa den allsvenska fotbollstabellen.
Svårt men en rolig lek och det må väl vara tillåtet även för äldre män att leka. Och jag klarar av att bli retad när sluttabellen är klar i oktober och mitt tips är helt åt fanders.
Men så här blir det:

1) IF Elfsborg
För: En ung trupp under utveckling men också med rutin på plan och inte minst på bänken.
Mot: Har haft svårt att omsätta sitt spelövertag i mål. Måste förbättras.
2) Malmö FF
För: Den bredaste truppen med spetskompetens. En överlägsen ekonomi.
Mot: Är verkligen de nya spelarna bättre under en lång säsong än de som lämnat? Jag tvivlar.
3) BK Häcken
För: En bred trupp med många duktiga fötter och en konsekvent spelidé, signerad Peter Gerhardsson.
Mot: Stundtals lite naivt i båda riktningarna.
4) IFK Göteborg
För: Många spelare av hög allsvensk klass.
Mot: Hinner nye tränaren Jörgen Lennartsson få ihop ett stabilt lag med många nya som skall ersätta nyckelspelare från 2014.
5) AIK
För: Ett ständigt topplag med en bra trupp. Finns kvaliteter i unga spelare som kan blomma ut.
Mot: Har tappat många av de senaste säsongernas främsta. Bangura, var står han?
6) Örebro SK
För: Strålande höst- och försäsong. Gedigen trupp ledd av Alexnder Axén.
Mot: Klarar man många skador och en eventuell flytt av Crespo Kamara?
7) Kalmar FF
För: Bröderna Elm åter samlade. Jämn trupp med kapacitet i alla lagdelar och bra åldersfördeling.
Mot: Tredje tränaren på tre säsonger. När blir Rasmus Elm frisk och hittar formen?
8) Djurgårdens IF
För: Tränaren Pelle Olssons andra år. Jämn trupp med en strålande målvakt, Höie.
Mot: Mycket av spetskompetensen har försvunnit de senaste åren och är inte ersatt rakt igenom.
9) Helsingborgs IF
För: “Henke” Larsson. De nya spelare som kom i höstas är nu acklimatiserade och de unga spelare som fick chansen under en tuff skadeperiod 2014 ger en bra bänk.
Mot: Förlusten av David Accam, den ende spelare i Allsvenskan som ensam kunde oroa motståndarnas försvar.
10) Hammarby IF
För: Nanne Bergstrand. Publiktrycket. Kennedy Bakirciogli.
Mot: Nykomling. Många osäkra kort, räcker bredden?
11) IFK Norrköping
För: En trupp med många unga spelare som med rätt utveckling kan höja laget ett pas snäpp.
Mot: Den sena förlusten av Alhaji Kamara. Har man råd att ersätta honom?
12) Halmstad BK
För: Ett starkt försvar. Janne Jönsson, men kan han klara denna åderlåtna trupp kvar? Mitt tips grundar sig på att de andra lagen är sämre.
Mot: Svaret, se ovan!
13) Åtvidabergs FF
För: Seriens åldersmässigt mest erfarna starttrupp.
Mot: Seriens åldersmässigt mest erfarna starttrtupp, som dessutom tappat fyra av fjorårets bästa.
14) Gefle IF
För: Det här är lagets placering, fast det bara hänt två gånger under de tio senaste säsongerna. Hög lagmoral. Nya arenan inspirerar.
Mot: Linan är givetvis alltid slak med dessa ideliga köplaceringar, så risken finns.
15) GIF Sundsvall
För: I stort intakt trupp. Forwarden Johan Eklund håller bra allsvensk klass.
Mot: Nykomling med en trupp med liten erfarenhet av spel på den här nivån.
16) Falkenberg FF
För: Klubb och spelare har ett års erfarenhet av allsvenskt spel.
Mot: Det mesta.

Percy Nilsson har självklart fått sin beskärda del av uppmärksamheten efter Redhawks avancemang till SHL.

Det är han värd. Nu får han se SHL-hockey i sin arena. Det var väl därför han först och främst satsade på den ståtliga byggnaden ute i Hyllie.

Men detta minnesvärda dygn för hockeyn i Malmö känner jag kanske mer för Kjell Olofsson, han om någon Mr Pantern. Han var med och bildade Pantern 1959 -- var också målvakt i några av de första matcherna på någon damm utanför stan -- och har sedan dess haft olika ledande positioner i Pantern. Kjell har varit med i medgång -- Pantern kvalade faktiskt under 1990-talet till högsta serien -- och motgång -- det har funnits funderingar om att lägga ner verksamheten.

Ekonomin har alltid varit ett problem. Mecenater har trätt in. Förra säsongen redovisade Pantern publiksiffror några gånger under 100, lägsta siffran var 40.

Det är faktiskt ett idrottsligt under att denna lilla kvartersklubb nu har sin hemvist bland landets 32 främsta hockeylag.

Det finns givetvis många andra personer bakom denna succé.

Men utan Kjell Olofssons idoga idealitet under alla år tror jag inte det varit möjligt.

2005 föreslog jag att Kjell skulle få Skåneidrottens mest prestigefyllda pris Ledarpokalen. Han fick den.

Han var värd den. Liksom den glädje han känner hemma lägenheten i Lomma denna dag.

Jag hoppas att han njuter.

Avancemanget till Allsvenskan innebär nya arbetsuppgifter. Känner jag Kjell rätt kommer han att vara delaktig i att lösa dem. I smått som stort.

Som Malmöbo kan man knappast undgå att påverkas av alla tiggare och deras erbarmliga boende.

Man möter dem dagligen i gatuhörn och utanför affärerna, sittande i regn och kyla med sin pappmugg. Det händer att jag kastar i ett växelmynt, som hamnar tillsammans med andra småpengar. Kronorna kan förhoppningsvis bidra något till lite mat, något till resan hem och något till familjen därborta. Nu vet det där om bäckar små.

Godtrogen som jag är, jag inbillar mig att mitt lilla bidrag skall gå till det allra nödvändigaste. Utanför min spelbutik har det suttit en välklädd man i 30-årsåldern, som kanske fått ett tiotal kronor under en månad. Ja, mest för att han skall få hjälp till att få lite mat och dryck i sig.

I går stod han bakom mig i snabbköpskön. Han köpte två läsk av något slag, en inplastad rulltårta och en påse ostbågar. Det kostade 60 kronor.

Jag blev konfunderad: Använder han “mina” pengar till det här och inte till nyttigare mat och varför inte spara något för att åka hem och förbättra villkoren för familjen?

Men samtidigt: Han var kanske på väg hem och ville fira det med att bjuda en kompis på läsk, rulltårta och ostbågar.

Vad tänker jag om han finns kvar nästa gång jag kommer förbi?

Han som jag måste väl få unna oss något extra ibland.

Men?

I går spelade Sveriges A-landslag i fotboll mot Iran.

En ur många synpunkter intressant match, inte minst ur ett idrottspolitisk perspektiv. I min värld fanns det många ingångar till en krönika. På nätet har jag hittat en del läsvärda artiklar i krönikeform. Men inte i de två morgontidningar jag betalar för att få i brevinkastet vid 5-tiden. Där prioriterade man en match i U-21-serien för ett A- U-lag från Malmö FF mot ett ungt Helsingborgs IF och den sedan några dagar kända ”nyheten” om Rasmus Bengtssons återkomst till MFF.

Läsarna av Malmötidningarna fick nöja sig med texter från TT, varav den ena dock hade en klar MFF-vinkel, Anton Tinnerholms härligt självkritiska kommentar till sin ojämna insats.

Men ingenstans om tidningarnas åsikter om lämpligheten av att spela en träningslandskamp mot en omdiskuterad och ifrågasatt nation som Iran och heller inget om förbundskapten Erik Hamréns något kryptiska uttalanden inför matchen. Lika lite om vad man tyckte om hur de olika spelarna skötte sig i detta viktiga test inför kommande EM-kval.

Jag hade förväntat mig att tidningarna och dess fotbollshuvudskribenter skulle lyfta blicken förbi MFF, i alla fall när landslaget spelar. Och när det dessutom inte ens är A-laget.

***

Det var en bra träningslandskamp. Iran var bra. Inramningen härlig. Kändes på något sätt sympatiskt att så

många iranier, som av olika orsaker bosatt sig i Sverige, fick en chans att se sitt duktiga lanslag.