Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.

Det är, som jag sagt tidigare, lite för mycket av slumpens skördar. Exmplifierat i de två senaste matcherna mellan Malmö Redhawks och Leksand. In med pucken framför kassen och se vad som händer. Det kan bli mål och det blev det också, två “självmål” och avgörande sådana.

Hur många gånger fanns det kombinationer med tre, fyra pass inom egna laget i anfallszonen i spel fem mot fem i gårdagsmatchen? Malmös 2—0 var ett strålande exempel, om än inte ensamt så ganska sällsynt. Annars var det mycket det som i fotboll kallas ”sparka-spring”.

Jag vet att intensiteten vad gäller tempo och styrka höjs säsong från säsong och gör det svårt att alltid hitta de kreativa lösningarna, de som tilltalat mig i lagbollspelen.

Men hockey kittlar naturligtvis med sin intensitet och jag har den senaste tiden varit en flitig tv-tittare på matcherna för att nå SHL. Grundseriens 45 första omgångar är ointressanta, en transportsträcka.

De lokala – nej, vi säger regionala, Rögle skall vara med – intressena har gjort sitt till för det myckna tv-tittandet.

Det är Viasat som har sändningsrätten och teamen gör bra program. Jag gillar Niklas Jihde – hans elitidrottsbakgrund märks och hans framtoning är inte lika påträngande egoistisk som storebror Peters – och hans medhjälpare i olika roller Per Forsberg, Harald Lückner, Håkan Södergren och Leif Strömberg. Och även Isabel Boltenstern. Om hon inte bara lät så arg.

Nu kan förstås mina lovord bero på egen okunnighet i hockeyns inre mysterier. Jag märker inte eventuella fel av olika dignitet.

***

Det tror jag mig dock göra när det gäller Fyrans hanbollssändningar från Elitserien. Det är förvisso billighetsproduktioner men referenterna – inte kommentatorerna, Tomas Axnér! – håller inte någon högre klass, ibland helt bedrövlig. De gömmer sig ofta bakom statistik.

Glenn Göransson från Kristianstad är kunnig. Björn Hedman är helt outstanding. Han var suverän under matchen Ystad—Sävehof.