Danskarna räddar skånsk friidrott.

Okej, det är kanske lite tillspetsat men utan de danska deltagarna i 2015 års två inomhustävlingar i Malmö hade startfälten i många grenar blivit extremt små. Man hade kanske till och med tvingats stryka några grenar från programmet. I några damlopp i senior- och de äldre årsklasserna fanns ett tiotal danskor och en eller två svenskor.

Det är också de danska deltagarna som ger ekonomi i arrangemangen. Det är dyrt att anordna tävlingar i Atleticum. Hyran per dag är 7 000 kronor och till den summan skall Malmö stad har ytterligare några tusen för hyra av diverse material. Priser, mat till funktionärer under två dagar, arvode till specialfunktionärer och diverse annat gör att överskottet för Pallasspelen till exempel blev cirka 60 000 kronor, att fördela på de tre föreningarna i Öresund FK och MAI.

Av startavgifterna kom cirka 42 000 kronor från de danska deltagarna. Det är alltså lätt att konstatera vad danskbesöken betyder ur alla aspekter.

De många aktiva från Danmark ger extra inspiration till tävlingarna. Till Pallassspelen kommer många gäster från distrikten utanför Skåne för att få ett tillfälle att möta stimulerande konkurrenter man inte stöter på senare under året.

Det gäller att värna om de danska vännerna.

De betyder mycket för den skånska, trängda friidrotten.

Min tidning är en paradox.

Kan man egentligen skriva så? Jag tycker det. Med min tidning menar jag Sydsvenskan och dess sportsidor. Det är inte många dagar jag missat under mer än 60 år.

Självfallet har jag kännedom om tidningsvärldens stora problem och ekonomiska restriktioner men jag funderar om förändringarna är rätt väg att komma ur krisen. Sporten blir mer och mer lokal i sin bevakning samtidigt som småklubbs- och ungdomsidrotten får allt mindre utrymme.

Det är det jag menar är en paradox.

Mitt första uppdrag utanför Malmö som nyanställd på Sydsvenskan i maj 1985 var att bevaka den allsvenska fotbollsmatchen mellan Mjällby och Öster på Strandvallen. När Mjällby de senaste åren besökt Malmö har det knappast nämnts en enda bortaspelare vid namn.

Tidningens bevakningsområde elitmässigt har krympt. Jag menar inte att Blekinge skall ingå i den dagliga rapporteringen men nog finns det anledning att utvidga intressesfären utanför Omkretsen. Nu läggs oerhörda, dagliga resurser på ett fåtal föreningar/idrotter. Ni som läser Sydsvenskan vet vad jag menar.

I dag hänvisade “löpsedeln” på Sportens nätsida vid en tidpunkt till tio MFF-

relaterade artiklar!

Under min tid på Sydsvenskan var jag från 1989 fram till och med pensioneringen 2004 plus två år som frilans cirka 45 gånger per år ansvarig för Malmösport. Med nuvarande tidningsformat var det alltid två sidor.

Samtidigt skrev kollega Stefan Eckerström regelbundet om Lunda- och Omkretsensport

Att skriva om ungdomar, personer, klubbar och händelser i den “lilla” idrottsvärlden var det mest stimulerande jag sysslade under mina år som sportjournalist.

Successivt har lokalsportsidorna minskat både i antal och storlek och efter nyår är de tydligen helt försvunna.

Chefredaktör Pia Rehnquist har sina framtidsvisioner skrivit att det skall satsas rejält på nätet. De ansvariga har tydligen glömt lokalsporten. Det finns en flik, där det finns tre inslag från 2015, resten från hösten 2014. Detta säger väl allt om intresset.

Mycket om det lokalt stora, inget alls om det stora lokala utanför eliten.

Det är det jag menar med den paradoxa tidningen.

Så har då den senaste debatten om Malmö stadion åter visat MAI:s “von oben-inställning” till friidrotten i Malmö, som (liksom i Skåne) är trängd.

Det är bara att granska resultatlistorna från Pallaspelen och de senaste årens statistik.

För MAI är det bara det stora som gäller, som nu innegalan i Arena i februari (nog så trevligt) och kommande års galor på. Men det har varit betydligt mer prat än verkstad i detta ärende under åtskilliga år.

För en levande, expanderande friidrott är ett anpassat stimulerande tävlingsprogram på distriktnivå ett måste. Att genomföra ett sådant är inget MAI är intresserat av.

För några år sedan fanns det fyra innetävlingar i Malmö, sedan några år har MAI strukit sin, är nu en av fyra klubbar i Pallasspelen. Ett krisande Heleneholms IF känner i alla fall sitt ansvar och är arrangör helt eller delvis för de tre Malmötävlingarna.

När MAI senast anordnade en ungdomstävling utomhus minns jag inte. Nu överlåter man detta till Ystad, Trelleborg, Finish, Heleneholm, Lund, Eslöv, Helsingborg, Ängelholm, Hässleholm och Åhus. Det är föreningar MAI är beroende av inte enbart för rekrytering (på rak arm kan jag säga att åtta av dessa klubbar har fostrat ungdomar som ingår i MAI:s elitgrupper för ungdomar och seniorer) utan även för att ge underlag till friidrottsklasserna på grundskola och gymnasium.

Lärarna/tränarna på skolorna är knutna till MAI med allt vad det innebär, inte minst ekonomiskt.

MAI har som målsättning att vara en av de ledande klubbarna i landet. För att infria detta krävs ett stort underlag. Länge ha klubben haft köer till sina friidrottsskolor -- hörde att cirka 500 ungdomar i ålder 6 till 10 är inskrivna i denna verksamhet -- men utfallet tävlingsmässigt har varit klent i synnerhet för en klubb med inriktningen att vara en av Sveriges elitföreningar.

MAI är beroende av att övriga klubbar gör tävlingsgrovjobbet, så att man själv kan koncentrera sig på inkomstbringande långlopp, fyra 2015 plus Kalvinknatet.

Detta skär naturligtvis i ögonen på Skånes småklubbar.

MAI tar inte fullt ansvar för den skånska friidrotten.

***

MAI hade naturligtvis mått bra av en skånsk konkurrent på elitplanet. Ja, varför inte även lokalt i Malmö? Öresund FK (Heleneholm, Finish och Pallas) har en inskriven elitmålsättning men är en kraftlös papperskonstruktion utan någon drivande sammanhållande ledare.

Så kom det då äntligen, beslutet om Malmö stadion.

Vad som skall ske efter rivningen finns det självklart många synpunkter på, men det gäller nu att snabbt komma till skott. Men jag tvivlar att pengarna och handlingskraften finns
Ole Törner i Skånskan applåderat rivningsbeslutet men menar att det stora felet är att det kommer för sent. Så är det naturligtvis. Ett beslut om Stadions framtid borde ha kommit för tio år sedan, i samma stund som man beslöt att bygga Swedbank stadion.

I stället investerade man i samma veva -- om jag inte minns fel -- över 40 miljoner i underhåll och nyinvesteringar för att anpassa arenan till Uefas krav för internationella fotbollsmatcher. Alltså samtidigt som man bygger en modern, internationellt anpassad fotbollsarena 100 meter söderöver.

Sämre investerade miljoner har jag svårt att tänka mig.

På den tiden var Ilmar Reepalu huvudansvarig för Malmös ekonomi. Samme Reepalu som nu, enligt Sydsvenskan, rasar över beslutet om att riva. För en tid sedan var han gäst på ett frukostmöte hos Idrottsmuseets Vänner och hans skäl till att bevara Stadion var nostalgiska och arkitektoniska. I frågan om hur man skulle fylla den med aktiviteter var han mera diffus.

Möjligen kunde man anlägga en konstfrusen isbana -- i sig en bra idé, nu helt förkastad av de beslutande -- och så ville han gärna se speedway där. Och det vill Reepalu gärna se när och om det blir ett nytt Stadion, där det också skall finnas plats för friidrott.

Ok, det går att fylla allvädersbanorna med tusentals ton grus men fråga arrangörerna på Stockholms stadion och Nya Ullevi hur nöjda förarna var med ett underlag som hela tiden släppte och var “livsfarligt”.

Speedway behöver specialbanor.

***

Såg också att MAI genom sin ordförande Tomas Strandberg kraftigt reducerat hedersordföranden Bengt Bendéus publikkapacitetskrav, ner till 8 000.

Hur skall man få ekonomi i en internationell gala med stjärnglans med så få åskådare? B-galor med enstaka stjärnor lockar inte.

Handbolls-VM är slut.

Finalmatchen gav mig lite hopp om att det går, i alla fall någorlunda, att döma efter reglerna. Det tjeckiska paret var bra.

Jag har under de två VM-veckorna annars funderat över om det över huvud taget går att rättvist döma handbollsmatcher på denna internationella herrnivå. Jag bortser från de tre katasrofparen från Balkan som hjälpte Qatar fram till finalen.

Min fråga är:

Är handbollsvärlden enig om hur handboll skall spelas? Och bedömas?

Man lyssnar och ser. Utan att finna någon klar linje.

Under de första omgångarna var domarkritiken hård. Jag såg för få matcher för att ha en klar uppfattning. Men tydligen duggade utvisningarna tätt, domarna följde reglerna. Det var alltså inte bra.

Så tillät man tuffare krav. Och det blev, handen på hjärtat, inte heller alls bra. Det blev alldeles för många gränsfall, i tröjdragningar, omfamningar, arbetet i egna målgården, straffbedömningar ja, i nästan allt.

Det blev helt enkelt för svårt att hitta gränsen. Med sina många avblåsningar är handbollen rent allmänt svårbedömt. Höjer man nivån blir det ännu svårare. Det visade matcherna den sista VM-veckan.

Repriserna i tv är avslöjande och visar också hur svårt det är. En expert som Per Johansson i tv 5, som jag har full respekt för, var många gånger väldigt osäker i sin bedömning trots tv-repriserna. Hur skall då två domare i en stressad situation klara det?

Är en sport betjänt av så flytande regler som handbollens? Och ju tuffare spelet blir, desto svårare att dra gränserna.

Vill den samlande handbollsvärlden ha det så?

Det är dags att fatta ett beslut, att dra gränsen.

***

Skall bli intressant att se hur VM-turneringen påverkat domare och spelare, när nu Elitserien startar med två intressanta derbyn, HK Malmö--Ystads IF och Lugi--HK Malmö.

Så kom det då som det berömda brevet, MAI:s hedersordförande Bengt

Bendeus utspel om Malmö stadions framtid.

I en intervju på nätet, som av någon anledning inte publicerats i Sydsvenskans papperstidning, säger han att Stadion behöver en friidrottsanläggning med stor publikkapacitet för MAI, eller rättare en stiftelse, minsann kommer att arrangera stora internationella friidrottstävlingar i Malmö i framtiden.

Men har inte hans och MAI:s förtroendekapital i detta sammanhang helt försvunnit efter alla dessa år av olika turer? Det hjälper inte ens med lösa skott om att Bolt är aktuell för ett framträdande i Malmö.

Det låter inte så lite patetiskt när Bendeus i intervjun vädjar:

-- Låt oss få en möjlighet att ta fram ett förslag om ett modernt Malmö stadion först.

Det kan inte varit okänt, inte ens i Dubai, att det var dags att äntligen komma till skott i den utdragna Stadionfrågan. Vem tjänar på en ytterligare fördröjning?

Ingen!

Sen kan man ju ur journalistisk synvinkel fråga sig varför skribenten (Richard Åkesson) inte ställer den relevanta följdfrågan om varför MAI/stiftelsen inte redan tagit fram ett modernt förslag. Utan framför sin vädjan först nu under galgen.

***

För att rättfärdiga en modern tävlingsarena måste givetvis Malmös friidrottsklubbar arrangera tävlingar, inte bara motionslopp. Hur länge sedan användes Stadion för en friidrottstävling -- förutom lag-SM 2013 för 17-åringar? Var det SM 2009?

Och hur mycket träningsverksamhet bedrivs på Stadion? Inte ens friidrottens grundskola och gymnasium, som finns på området, använder Stadion. Det är inneanläggningen Atleticum som gäller året runt.

Och det fungerar inte att skylla på banornas beskaffenhet. De var bra nog för världsstjärnor som förberedde sig för olika mästerskap där 2014.