Så kom det då äntligen, beslutet om Malmö stadion.

Vad som skall ske efter rivningen finns det självklart många synpunkter på, men det gäller nu att snabbt komma till skott. Men jag tvivlar att pengarna och handlingskraften finns
Ole Törner i Skånskan applåderat rivningsbeslutet men menar att det stora felet är att det kommer för sent. Så är det naturligtvis. Ett beslut om Stadions framtid borde ha kommit för tio år sedan, i samma stund som man beslöt att bygga Swedbank stadion.

I stället investerade man i samma veva -- om jag inte minns fel -- över 40 miljoner i underhåll och nyinvesteringar för att anpassa arenan till Uefas krav för internationella fotbollsmatcher. Alltså samtidigt som man bygger en modern, internationellt anpassad fotbollsarena 100 meter söderöver.

Sämre investerade miljoner har jag svårt att tänka mig.

På den tiden var Ilmar Reepalu huvudansvarig för Malmös ekonomi. Samme Reepalu som nu, enligt Sydsvenskan, rasar över beslutet om att riva. För en tid sedan var han gäst på ett frukostmöte hos Idrottsmuseets Vänner och hans skäl till att bevara Stadion var nostalgiska och arkitektoniska. I frågan om hur man skulle fylla den med aktiviteter var han mera diffus.

Möjligen kunde man anlägga en konstfrusen isbana -- i sig en bra idé, nu helt förkastad av de beslutande -- och så ville han gärna se speedway där. Och det vill Reepalu gärna se när och om det blir ett nytt Stadion, där det också skall finnas plats för friidrott.

Ok, det går att fylla allvädersbanorna med tusentals ton grus men fråga arrangörerna på Stockholms stadion och Nya Ullevi hur nöjda förarna var med ett underlag som hela tiden släppte och var “livsfarligt”.

Speedway behöver specialbanor.

***

Såg också att MAI genom sin ordförande Tomas Strandberg kraftigt reducerat hedersordföranden Bengt Bendéus publikkapacitetskrav, ner till 8 000.

Hur skall man få ekonomi i en internationell gala med stjärnglans med så få åskådare? B-galor med enstaka stjärnor lockar inte.