Såg Sveriges överraskande 2--0-seger i fotboll över Elfenbenskusten.

Det var många positiva insatser i det unga svenska vinterlandslaget. Samtidigt måste man undra vad ivorianerna sysslade med. Det mest frapperande var deras, trots det låga tempo, dåliga teknik.

För mig är landslaget något stort, betydligt större än en enskild klubb. Sydsvenskan nöjde sig med ett intetsägande TT-referat utan någon analys över de enskilda spelarinsatserna. Det ville man kompensera och granskade några av spelarna och betygsatte deras insatser. Man frångick dock inte sin vana. Koncentration låg helt på de fem MFF-arna, inte ett ord om några av de andra spelarna.

Det är att undervärdera läsarna. Trots att Sydsvenskan är Malmöbaserad, är jag övertygad om att den stora allmänhetens intresse sträcker sig längre än till MFF, speciellt i landslagssammanhang.

Man har vant sig -- nej, egentligen inte -- vid att det i texterna efter en allsvensk match det aldrig nämnts en spelare i motståndarlaget. Men ett landslag är något annat.

Men nu är jag en illusion fattigare.

Jag inbillade mig – hade förhoppningen – att Sydsvenskans samarbete med Helsingborgs Dagbladet skulle vidga vyerna, i alla fall till den västra delen av Skåne. Då hade man kanske i Sydsvenskan kunnat läsa att gårdagens bäste svensk var en HIF-are, Johan Mårtensson.

På torsdag börjar handbolls-VM för herrar.

Såg alla fyra träningsmatcherna i veckan, en på plats i Arenan i Malmö, de tre andra via tv. Alla matcherna kallades genrep och jag som i min enfald trodde att man bara kunde ha en generalrepetition.

Träningsmatcher i de flesta idrotter får man ta för vad det är, just träning. Och då speciellt inför ett mästerskap. Det vet ju alla och därför imponerar publiktillströmningen, över 7 000 i Malmö och nära 5 000 i Kristianstad.

Förbundskaptenernas matchning av truppen visade tydligt att prestationen var viktigare än resultatet. På gott och ont.

För att ta sista matchen mot Danmark som exempel. Efter sin minst sagt bedrövlig inats i första halvlek hade Johan Sjöstrand inte fått stå kvar i målet. Det fick han och visade efter paus att med honom, med stärkt självförtroende efter den insatsen, och Mattias Andersson har Sverige två strålande målvakter, en nödvändighet för ett bra VM för Sverige.

Vad är då ett bra VM för Sverige?

Kvartsfinal! Längre räcker inte kapaciteten.

Det finns klara brister. Målvaktssidan är som sagt strålande.

Med Tobias Karlsson som dirigent har försvaret inte blivit sämre utan en sliten Magnus Jernemyr. Niclas Barud och Jesper Nielsen har utvecklats positivt och kan även användas i det offensiva spelet. Dessutom har Andreas Nilsson lärt sig spela försvar. Men det bör han göra i så liten utsträckning som möjligt. Han behövs i det offensiva spelet. I “genrepen” fick han mindre speltid i anfallet än tidigare och var inte lika effektiv -- det är förstås en omöjlighet -- som vid senaste EM. Men det var med honom som öppningarna kom.

Kantspelarna med sin rutin håller bra offensivt. Det finns brister bakåt på några håll. Nye Anton Halén har varit oväntat duktig framåt.

I diskussionerna på 9 meter till vänster har frågan varit Viktor Östlund eller Markus Olsson som etta. De är ungefär jämbördiga i min värld, låt dagsform avgöra och låt dem fördela speltiden någorlunda jämt. I ett framtidsperspektiv har Östlund en högre potential, han är rappare i steget och har en bättre spelförståelse.

Till höger är Kim Andersson en världsspelare och outstanding i laget. Magnus Persson är ännu inte mogen i en hård internationell mästerskapskonkurrens. Saknaden av Jonas Jacobsson kommer att märkas.

Tyvärr saknar Sverige det riktiga esset som mittnia, när det dra ihop sig. Patrik Fahlgen och Lukas Karlsson är habila och kreativa men när det blir riktigt slutspelsmotstånd då räcker de inte till.

Det finns för många små ojämnheter i den svenska truppen för att jag skall tro på något bättre än en kvartsfinalplats.

Vilket i sig är godkänt i världssport som handboll.

Men ingen skulle bli gladare än jag om det blir spel om medalj.

Jag har en speciell känsla för idrottsföreningar, som grundar sina framgångar på en egen gedigen ungdomsavdelning.

Som nu Malmö Squash Rackets Club.

När Tor Christoffersen i helgen vann pojkarnas huvudklass i JSM i squash, U 19, ser mästarlistan för de tolv sista åren ut så här:

2004 Gustav Detter

2005 Gustav Detter

2006 Joakim Larsson

2007 Pontus Olsson

2008 Christoffer Olsson

2009 Johan Detter

2010 Alex Christensson

2011 Björn Angtoft

2012 Björn Angtoft

2013 Pontus Rengbo

2014 Pontus Rengbo

2015 Tor Christoffersen

Alla kommer från Malmö SRC.

Något år före denna unika svit vann Sebastian Viktor också U 19-klassen i SM.

Ok, juniorframgångar är en sak, men sen då?

Gustav Detter har blivit svensk seniormästare och landslagsspelare och för Sverige i seniorsammanhang har även Sebastian Viktor, Joakim Larsson och Alex Christensson spelat.

När Malmö säsongen 2013/2014 blev svenska lagmästare var det med de tre sistnämnda i laget plus Björn Angtoft och Pontus Rengbo. De coachades av en något äldre före detta JSM-mästare från Malmö SRC, Pieter Sjösten.

Samma manskap leder för övrigt säsongens Elitserie.

Squash är förvisso en liten sport i Sverige men medge att Malmö SRC är en förening värd att beundra.

Förutom Pieter Sjösten skall tränaren vid squashgymnasiet David McAlpine ha ett berömmande omnämnande.

Om inte dagligen så i alla fall väldigt ofta matas man med uppgifter om utländska klubbars intresse för svenska fotbollsspelare.

Och om vilka fantastiska summor det rör sig om till de svenska klubbarna och i löner till spelarna. Jag har förståelse för både föreningar och spelare.

Men vad får köparna ut för sina stora utlägg?

Det är många duktiga allsvenska spelare som hamnar på bänken i lag, som inte ens spelar i högsta ligan. Jag har inte forskat ordenligt, det medger jag. Men funderat lite och sett lite på MFF:s senaste övergångar.

Guillermo Molins, Agon Mehmeti och Magnus Eriksson (förvisso ingen återvändare för MFF) kom tillbaka efter mer eller mindre misslyckade sejourer utomlands.

Johan Dahlin, Jiloan Hammad, Jimmi Durmaz, Daniel Larsson, Mathias Ranégie, Tokelo Rantie och Pontus Jansson har ännu inte lyckats kvalificera sig till en helt ordinarie plats i sina respektive klubbar, förvisso på en hög nivå. Men ändå ...

Den ende som i nuläget har en ordinarie plats är Miko Albornoz i Hannover 96.

I vilket fack Erik Friberg skall placeras vet jag inte.

Spelare från andra allsvenska klubbar har hamnat i liknade situationer.

Det talas om klubbar och ligor i ekonomisk kris. För en outsider är det föga överraskande med sådana övergångssummor och löner för i bästa fall bänkspelare.

Den stora helgen är slut och därmed också de stora ungdomsturneringarna i Malmö och Lund.

I Lund med omnejd har unga spelare satt sin prägel på hela omgivningen. I Malmö har en minskad verksamhet varit koncentrerad till Stadionområdet. I handbolls- och basketturneringarna i Lund har lagen kommit från stora delar av Sverige och i de äldre klasserna inte minst från utlandet. I många åldersgrupper är den numerära överlägsenheten stor liksom kvaliteten.

Skånecupen i fotboll är ett öppet Malmömästerskap med några få lag från närliggande orter med ett minimalt inslag av klubbar från Danmark.

Lundaspelen är två internationella storturneringar, Skånecupen ett förstorat MM.

Det är i detta ljus Malmö FF:s framgångar, sju vinster av åtta i ungdomsklasserna, skall bedömas.

MFF.s totala Malmödominans är naturlig. Konkurrensen är liten. I de spelarporträtt som jag läst finns det givna mönstret: några säsonger i knatteåren i någon av regionens många duktiga föreningar och sen tar de främsta talangerna steget över till storklubben. Med en sådan rekrytering är givetvis MFF ohotad i en regional konkurrens.

Ur denna stora talangbredd utkristalisers givetvis några som hamnar i MFF:s A-trupp, men var hamnar alla de som fastnar på vägen? Det måste ju krylla av spelare med kapacitet för spel i Superettan och division 1, två nivåer som är tomma på Malmölag.

Så ser Malmös fotbollslandskap ut på herrsidan. Bra eller ...?

Det finns anledning att återkomma.

***

Såg i en intervju i samband med Skånecupen att Roland Larsson, en av de huvudansvariga för MFF:s ungdomssektion, menade att MFF har landets bästa ungdomsavdelning. Jag vet inte vilka grunder Roland har för sitt påstående.

I U 21-serien, av två i landet, kom MFF till B-slutspel. men den serien bortser jag från. Klubbarnas satsningar är så olika.

I U 19 ena, av två, serier blev MFF trea, nio poäng efter Häcken, och i U 17 med samma antal grupper också trea, 20 poäng efter Elfsborg, som sen eliminerade MFF i SM-kvarstfinalen.

I en regionserie i P 16 vann MFF med en differens på nio poäng före Elfsborg.

I Skåneserierna från P 15 och neråt deltager MFF med “underåriga” lag, men 2014 vann man inte en enda serie.

Något statistiskt belägg för Roland Larssons påstående är svåra att finna.

***

Hur viktigt är det att vinna en final i Skånecupen för en så dominerande förening som MFF? Tydligen betydelsefullt eftersom man lät 15-årige Mattias Svanberg spela tre finaler. I min värld sätter jag ett frågetecken för en sådan matchning av en 15-åring. I synnerhet -- handen på hjärtat -- som det i ett idrottsligt större perspektiv för en europeisk storklubb en klassvinst i en regional turnering -- till och med inomhus -- inte betyder något. Kanske bara en maktdemonstration.

***

En sak lärde jag i helgen. Händer något i idrottsväg (till exempel en VM-förberedande match i handboll i Malmö) dagen före en tidningsfri dag, så finns inget att läsa om detta i Sydsvenskans papperstidning, inte ens resultatet, i den första dagen med tidning. Inte ens en uppföljning.

Tävling är idrottens nerv.

Resultat i matcher och andra tävlingar är för den idrottsintresserade nödvändig information. Så tycker jag. Men tydligen inte de ansvariga för Skånskans sportredaktion.

Skånskans resultatredovisning har under lång tid varit ostrukturerad och svajig. Den har skötts av icke idrottsintresserade och på området okunniga personer. Det har jag sportchefens ord på. Men i stället för att utbilda personalen och entusiasmera den skär man ner redovisningen till ett minimum.

De senaste dagarna har det inte funnit några resultat i tidningen. I dag några från tre lagbollsporter (ofullständigt), torftigt i högsta grad, inget annat. Jag saknade mycket. Och det kan absolut inte skyllas på platsbrist. Halva sidan fylldes av ett foto från en SHL-match mellan Djurgården och Örebro.

I stället för att utbilda personalen och entusiasmera den verkar man ha gett upp. I min värld kan man inte vända en negativ trend genom att göra en sämre produkt. Jag är inte helt överraskad över tidningens förändrade policy. Sportchefen har i samtal antytt att något kunde vara på väg i en framtid. Men att denna skulle vara här redan i januari 2015 trodde jag inte.

Jag vet var jag skall finna den saknade informationen men jag vill ha den i den tidning jag betalar 3 000 kronor per år för, liggande i sängen klockan 6. Inte efter ett tidsödande sökande på en dator.

Jag började prenumerera på Skånskan för Sportens skull. Sportsidorna har fortfarande kvaliteter som delvis gör utgiften försvarbar. Samtidigt finns det andra avdelningar som jag funnit ett nöje i att läsa.

Jag har nio månader på mig att fundera över om jag skall förlänga mitt abonnemang. Men tveksamheten har ökat efter den senaste försämringen.

Jag förstår inte hur de ansvariga tänker.

Givetvis innebär ett nytt år vissa önskningar och förhoppningar. Så även för mig.

De personliga håller jag för mig själv även om det är på modet i dessa sociala mediers-tider att mer eller mindre redogöra för allt man gör och tänker.

Nåväl.

Jag hade i mitt sista inlägg 2014 förhoppningen att mina morgontidningar 2015 skulle på ett allsidigare sätt bevaka det mångfasetterade idrottslivet i regionen. Den förhoppningen grusades direkt i Sydsvenskan. 2015 inleds med sex sidors skildring om MFF:s -- ja, jag medger -- strålande fjorårssäsong. Jag har inte läst den långa artikeln och kommer inte att göra det. För vad finns mer att berätta än vad det som redan stått en massa, massa gånger?

Jag tror inte man kan få tillbaka flyktade läsare om man är alltför ensidig i vad man producerar.

***

Skånskan däremot hade en genomarbetad artikel om handbollens publiktapp -- som jag var inne på för en tid sedan. Mer sådant, det ger ett mervärde i jämförelse med alla de förhandsartiklar, som Skånskan är “världsmästare” på.

***

Mina önskningar då ut ett Malmöperspektiv med lite snegling mot övriga Skåne.

***

Malmös politiker, se nu till att ni kommer till skott i Stadionfrågan! Simsporten, som kommit i kläm de senaste åren och kanske är den idrott som tappat mark mest, måste få besked som kan ge ny inspiration.

Ge plats till en mindre tävlingsarena för friidrott. Den tid är förbi då storpublik lockas till galorna, om man nu undantar de verkligt stora. I denna konkurrens finns det inte plats för Malmö. Blir det nya friidrottsbanor så måste kubbarna se till att utnyttja dem för tävling och träning. Det har inte varit mycket bevänt med detta på många år.

Bygg en intim inomhushall med plats för cirka 2 500 personer med utrymmen för klubbarna att samla sina sponsorer och andra intresserade för en bit mat före matcherna.

En konstfrusen utebana är vad jag förstår uteslutet. Men för folkhälsan och allmänheten vore detta en bra investering.

MFF har önskemål om hall med fullplansmått med åskådarutrymmen. Det är hausse kring MFF nu, men hur mycket resurser kan fotbollen (läs MFF) få? Man vill ju också förändra området mellan Stadiongatan och Swedbank.

Ge plats och bygg själv!

***

För friidrotten i hela Skåne önskar jag att man kan förmå tonåringarna att tävla. Det är inte många som gör det, speciellt inte pojkar. Nya initiativ måste till, eller kanske bättre, återgå till opretentiösa klubbmatcher med många stafettlopp. Blir det ingen förbättring inom kort är friidrotten snart “död”.

Konkurrens stimulerar. I Malmös friidrottsvärld är den på väg att försvinna. Öresund FK bildades för att utmana MAI. Så blev det inte. Det är tid för personerna bakom projektet och se till att det fungerar. Annars lägg ner och börja om i Heleneholm, Pallas och Finish och låt de ledare som finns koncentrera sig på att restaurera den egna föreningen!

***

Ungdomshandbollen i olika Malmöklubbar har vuxit. Jag önskar att ledarna orkar hålla ut så att vi snart får se Malmöungdomar spela elithandboll i en Malmöklubb.

Därför önskar jag att Dalhemsdamerna med den nya tränarkonstellationen Birthe Hansson och Peter Matthijs (gästtränare då och då) blir kvar i division 1, så att talangerna blir kvar i stan.

***

Småklubbsfotbollen ligger mig varmt om hjärtat. På många håll är den trängd på grund av bristande lojalitet i spelarleden. Det är väl för optimistiskt att tro att den skall förbättras men jag önskar av hela mitt hjärta att ledarna håller ut i många år.

Sen har jag förhoppningen att luckan bakom Malmö FF i alla fall seriemässigt skall minska. Min önskan är att Kvarnby skall bli den som gör det. Deras filosofi harmonierar med min. Men 2015 är det väl en utopi att man kan nå division 1 utan välvilliga sponsorer.

***

Avslutningsvis ser jag gärna att H 43 Lunds unga lag i damernas och herrarnas division 3 avancerar och ger klubbens alla talanger en möjlighet att spela elithandboll i den blå dressen. Med cirka 150 ungdomslag totalt i de olika Lundaklubbarna finns det utrymme -- i alla fall spelarmässigt -- till mer än en elitklubb i Lund.

H 43 Lund har en grund.