Zlatan är en av världens främsta spelare.

Och ett massmedialt fenomen.

I dag spelar han sin 100:e landskamp. Förhoppningsvis gör han sitt 51:a mål och ökar sin ledning i Alla tiders landslagsskytteliga.

När Zlatan passerade Sven Rydell i denna lista blev uppmärksamheten – som alltid när det gäller Zlatan – stor. När nu Zlatan hyllas tycker jag dock att journalisterna förbisett något viktigt.

Gunnar Nordahl spelade under åren 1942—1948 43 landskamper och slog in 33 mål. Sedan blev han proffs och den tidens ålderdomliga regler förbjöd professionella spelare att medverka i det svenska landslaget. Under åren i Italien vann Gunnar Nordahl skytteligan i Serie A fem gånger. Jag är övertygad om att han kommit en bra bit över både 50 och 60 landslagsmål om han fått chansen.

Vägen till denna merit på Zlatans cv är gynnad av förlegade ideal.

För mig är Gunnar Nordahl den moraliska ledaren av landslagets skytteliga.

***

Följde upp lördagens besök på seriefinalen i division 2 mellan Rosengård och Höllviken med ett besök på Vångavallen och bottenmötet i division 1 mellan Trelleborgs FF och Qviding.

Det var alltså två matcher mellan lag som i några fall kommer att mötas nästa säsong.

Av dessa två besök att döma är skillnaden mellan serierna på denna nivå enorm.

Trelleborg och Qviding hade kvaliteter som Rosengård och Höllviken inte var i närheten av.

Cyklade i går ut för att se FC Rosengård ta ett stort steg mot division 1 i fotboll och seriemässigt täppa till gapet på två nivåer i Malmöfotbollen efter suveräna Malmö FF.

Men se det gick inte. Höllviken vann seriefinalen med 4—0 och tog ett visst grepp om den åtråvärda förstaplatsen.

Jag blev besviken på spelkvaliteten. Tekniken var på alltför många fötter dålig, liksom speluppfattningen. Det var ju ända en toppmatch på en hög nivå.

För att inte låta alltför gnällig konfronterade jag min uppfattning med några personer/före detta elitspelare involverade i utvecklingen av Malmöfotbollen. De höll med mig i sak men påpekade också att anspänningen i finalen gjorde sitt till.

Men rent generellt är standarden på division 2 tveksam. Tyckte de.

***

Jag ser fem, sex matcher per säsong i division 2. Det som frapperar mig är, att jag känner igen så många spelare men nästan aldrig i samma klubbfärg mer än en eller två säsonger i följd, ibland blir det två klubbar per säsong. Klubbytena på denna nivå är åtskilliga. Många spelare har representerat två, tre (och till och med fler) av Rosengård, LB 07, Prespa Birlik och IFK Malmö och grannklubbarna Lunds BK, Höllviken och Trelleborgsklubbarna.

Jag tror inte att dessa ideliga föreningsbyten gynnar fotbollen i regionen. Tabellerna är ett synligt bevis.

Kontinuiteten saknas. Den är nödvändig för bestående framgångar.

***

Om nu inte Rosengård åter passerar Höllviken lär det bli fyra Malmöklubbar division 2 även kommande säsong.

Kvarnby fixade troligen sitt kontrakt i och med derbyvinsten över Prespa Birik medan LB 07 får svårt att hålla sig kvar. LB 07 gjorde ett lovvärt försök att hålla nere lönerna men har man varit inne i karusellen är det svårt att bryta sig ur utan spelarflykt. Jag tror att LB 07 med sin gedigna ungdomsavdelning mår bra av att ta steget ner för att snabbt komma tillbaka.

Kvarnby IK har visat att det med små löner, och en bra ungdomssektion, går att ha ett stabilt lag i division 2. Låt vara att det inte lär bli spel på en högre nivå. Men att med sina små resurser oroa de satsande Malmölagen kan väl vara gott nog.

***

IFK Malmö lär ersätta LB 07 i tvåan. En klubb som också saknar kontinuitet i spelartruppen. Lite hårdraget har det varit tre olika spelartrupper de tre senaste säsongerna. Hur ser det ut 2015?

Det lär bli en intressant IFK-höst.

***

En iakttagelse. Rosengård—Höllviken såg av lika många (cirka 1 350) personer som den allsvenska toppmatchen för damer mellan Rosengård och Linköping i veckan. Nu var det förstås fri entré i lördags men det var väldigt många som kom till Rosengård Södra utan vetskap om att över 25 sponsorer bjöd på underhållningen (nåja!).

Jag tror att det kommit över 1 000 åskådare även om de fått betala.

Av två orsaker satte jag mig i går i tv-fåtoljen för att se FC Rosengård mot Linköping i damernas fotbollsallsvenska.

Dels ville jag se det lag jag som skattebetalare i Malmö ofrivilligt sponsrar för tredje året i följd.

Dels ville jag se vad det är i damfotbollen som gör herrarna i UEFA rädda.

Det senare apropå att en ny stjärna inom sportjournalistiken/damfotbollen, Alva Nilsson, i Expressen framförde synpunkten att orsaken till de ojämna bidragen till lagen i Champions League beror på rädslan att damfotbollen skall bli för stor med större ekonomiska muskler. .

Jag vet att man inte skall bedöma att lag efter en match – jag har sett fler den här säsongen både live och via tv – men det här var bedrövligt ur Malmösynpunkt. Befriande var Ramona Bachmanns sågning av det egna lagets insats.

Jag förstår mer och mer förbundskapten Pia Sundhages oro för svensk damfotbolls framtid – accentuerat av 0—4 mot England – när Rosengård måste förlita sig på utländsk arbetskraft av så tveksam klass som många av gårdagens aktörer visade.

Finns det inte unga svenska/skånska spelare med samma kapacitet ser framtiden mörk ut.

Allsvenskan lär vara en av de bättre i världen. Jag har ingen referensram. Men är det så, lär det inte finnas någon anledning till någon rädsla för att damfotbollen skall bli en allvarlig konkurrent till herrarna.

Det krävs mycket mer än en miljon mer eller mindre för deltagande i Champions League för att höja standarden. Ur Malmösynpunkt hade pengarna på sikt gjort större nytta för att bredda och förbättra en tunn flickfotboll.

***

Bara drygt 1 300 personer – förvisso var Martas frånvaro känd – fanns på plats i det härliga sensommarvädret. Större är alltså i intresset för en toppmatch i Damallsvenskan för en klubb som lever över sina tillgångar och som år efter år behöver extra kommunala bidrag för att överleva.

Jag har en känsla av, efter att ha pratat med många Malmöbor, att det uteblivna stödet är en tyst protest mot FC Rosengårds oansvariga ekonomiska handlande. Och också mot kommunstyrelsens stora givmildhet.

***

Jag vill poängtera att jag sett några bra inhemska damfotbollsmatcher. Och ingen fotbollsälskare kan väl undgå att fascineras av Japans sätt att spela fotboll.

LdB/FC Rosengård har gjort en medveten satsning för att vinna Champions League i fotboll för damer.

Att nå en bit på vägen har tydligen kostat så mycket att pengarna är slut. För tredje året i följd har klubben begärt extrabidrag av kommunstyrelsen – de två senaste blev det beviljat.

Min enkla fråga är: hur mycket kan man satsa på en spelartrupp utan att ha täckning i ekonomin för att nå det utsatta målet? Jag vet inte hur löneläget är – ingen vill och vågar berätta – i FC Rosengård men med tio meriterade spelare med utländskt pass lär kostnaderna vara ganska så höga.

Givetvis kan man ha synpunkter på de ojämna ekonomiska förutsättningarna som UEFA, det europeiska förbundet, ger för deltagandet i Champions League. Och det har jag, men det kan inte vara vi skattebetalare i Malmö som skall gottgöra FC Rosengård för UEFA:s dåliga beslut.

Styrelsen i FC Rosengård har inte heller varit okunniga om de ekonomiska förutsättningarna. Likväl har man satsat vidare.

Och litat på oss skattebetalare.

För oss friidrottsintresserade har alltid Finnkampen varit något stort.

Den tillhör klassikerna under ett året. Lite av glansen har förvisso försvunnit. Allmänhetens kunskap – även min – har minskat. Tidningarnas minskade utrymme för friidrott ger inte samma kännedom om lagen.

Under 1950- och 1960-talen (de år jag minns bäst) skrev Idrottsbladet så mycket om friidrotten i Finland och Sverige att man kände till det mesta om alla i de båda lagen. Det var en sport att själv göra en kalkyl och jämföra den med vad IB:s legendariske friidrotts- och skidexpert Sven Lindhagen tippade och så naturligtvis med det reella utfallet.

Inför Finnkamper under 1990-talet fick jag i Sydsvenskan några gånger i uppdrag att tippa gren för gren med en kort kommentar. Så stor bedömdes intresset vara inför tv-sändningarna. Det var en självklarhet att de större tidningarna sände egna medarbetare till landskamperna för att bevaka de lokala friidrottarna.

Förutsättningarna inom tidningsvärlden är förändrade. Mina morgontidningar får nu förlita sig på en TT-text utan den minsta lokala känsla.

***

Finnkamp är just kamp, hen mot hen. (Kan man skriva så utan att bli påhoppad?). Resultatnivån är av underordnad betydelse. Det är poängen, placeringen, som betyder något.

De aktiva betonar gång på gång det stimulerande i att tävla i lag.

Är det då inte underligt att i en krisande skånsk friidrott det inte finns en enda lagtävling för ungdomar eller ens någon form av mästerskap i stafett.

(Jag räknar inte den riksomfattande Kraftmätningen för 15-åringar.)

”Alla” pratar om det positiva med laggemenskap även i en så individualistisk idrott som friidrott. Men varför inte då göra något?

Börja i 12- till 14-årsgrupperna (i de äldre årsklasserna är det för sent, där finns inget underlag.)

Vad är det som hindrar?

Jag sticker ut hakan: Brist på engagemang och vilja hos alltför många tränare och ledare.

***

Malmö FF förlorade i går sin endast andra match i årets Allsvenska. Genast underkänns insatsen mot Djurgården. ”Bort”-förklaringarna är många, det tuffa matchandet, baksmälla efter det utmärkta mötet mot Saltzburg och – det mest kufiska – Djurgårdens tidiga mål. Det finns förmodligen fler.

Men handen på hjärtat: Hur många gedigna 90-minutersmatcher har MFF gjort i höst i Allsvenskan? De första halvlekarna har ofta varit mediokra och laget har legat under eller haft oavgjort men med skicklighet och de nödvändiga marginalerna har MFF lyckats undgå förluster.

Att man inte lyckades i går berodde på Djurgården är ett av seriens bättre lag. Jag har i tv sett många av lagets matcher och vågar påstå att Djurgården är ett av lagen som haft sämst poängutdelning i förhållandet till sitt spel.

Så enkel kan också MFF-förlusten förklaras.