Jag är redan trött på VM-fotbollen.

Ja, inte på själva matcherna utan på denna enorma koncentration på domarteamens insatser. Deras mer eller mindre lyckade insatser nagelfars intensivare än spelarnas och tränarnas också mer eller mindre lyckade agerande.

Experter och kommentatorer i etermedia och i skrivande press är snabba att fördöma -- nja, snabb är väl inte rätta ordet, de måste ju först kolla på en tv-bild i slowmotion -- ett misstag.

Och dröjer reprisen”vädjar” de till producenten att lägga ut sekvensen på bild, en producent som har 30 kameror från olika vinklart att välja mellan. Och lägga ut i slowmotion!

Sen kommer det en kommentar, mer eller mindre kunnig. Och faktiskt inte samstämmig olika medier emellan.

Är det mer än jag som tycker det är orättvist? Massmedia och vi följare av VM-fotbollen på tv spelar inte på samma plan som domarteamen.

Visst, jag såg att båda Mexikos bortdömda mål inte var offside. Men först efter att ha sett situationerna i repris -- i slowmotion.

Oftast rör sig offside om decimeter hit eller dit i ett snabbt tempo utan att “linjedomaren” har tillgång till en “grafiklinje”. Och hur lätt är det att i en klunga se vilken spelare som sist vidrör bollen?

Tänk om kritikerna kunde säga:

“Det blev fel. Men för ett mänskligt öga var det omöjligt att med säkerhet avgöra det.”

Det hade varit välgörande.

Och utan att söka har jag hört och sett många sakfel av tuffa kritiker från detta VM. Utan att jag för den sakens skull tagit ära och heder av deras insats.

Åter några dagar utan en dator och åter är man utan den information man tidigare alltid fått genom tidningarna.

Som nu några intressanta svenska siffror från Bislett Games i friidrott, Johan Wissmans 20,.82 på 200 meter, unge Johan Rogestedts 1.46,68 på 800 meter och MAI:s Jonas Leanderssons 3.39,37 på 1 500 meter. Det blev att vänta tills den nyinköpta datorn var inkopplad. Nu hoppas jag det dröjer några år innan det blir ett nytt datorhaveri så att man kan få den information man önskar.

Vad fick man då läsa i mina två morgontidningar? Jo, en TT-text, koncentrerad kring Irene Eklunds Daimond leaguedebut och i båda tidningarna ofullständiga och oredigerade resultatlistor.

Resultatredovisningen har åsidosatts. När såg man senast en reporter bemöda sig om att skriva en initierad resultatlista, som hade gett så mycket mer information än långa intetsägande texter?

I hästsport är det ett måste att publicera resultat. Varför inte i andra sporter? Jag har frågat förr, ingen ansvarig har svarat. Jag räknar inte med det denna gång heller.

***

Irene Eklund är givetvis en talang. Svensk friidrott och dessa skildrare i massmedia skriker efter en stjärna. Men pallar en 17-åring för denna exponering?

***

Fotboll-VM har inletts och redan efter en match har en domare hamnat i fokus. Säger och menar man att Brasiliens straff var felaktigt dömd så är det bara att acceptera den synpunkten. Men menar man att den är “billig”, då är man ute på djupt vatten. Då antyds det faktiskt att något inte var helt enligt enligt regelboken.

För visst agerade den kroatiske försvararen lite väl vårdlöst med sina armar i en lätt omfamning av Fred? Detta såg tydligen den japanske domaren och pekade på straffpunkten. Ingen hade noterat situationen om den skett på mittplan. Mig veterligen gäller samma regler över hela planen förutom nu att straffet blir så mycket hårdare om företeelsen sker inom egna straffområdet.

Vill vi ha olika regler beroende på var det ojusta sker? Och när är en omfamning tillräckligt ojuste för att den skall bestraffas?

Sen är det ju klart att omfamningar åt båda hållen vid hörnor verkar vara godkända.

***

Handbollen lever stundtals lite farligt. Liknande situationer på linjen bestraffas ibland med ett simpelt frikast, ibland med ett straffkast.

Vill fotbollen ha samma godtycklighet­ inne i straffområdet?

 Detta fantastiska Ystad!

Har just sett det svenska handbollslandslaget ta ett stort steg mot VM-slutspelet i Qatar. Det var ingen övertygande seger, 25—24, över Rumänien, men ett bra utgångsläge inför returen nästkommande söndag.

Tänk fyra startspelare i ett VM-kval från en kommun med 28 000 innevånare, cirka 20 000 från huvudorten, i en världsomfattande idrott. Och alla, Mattias Andersson, Jim Gottfridsson, Niclas Ekberg och Fredrik Petersen, spelade alla avgörande roller i viktiga skeenden.

Ystadshandbollen förknippas oftast med YIF. Men tre av spelarna, undantaget är Mattias Andersson, har IFK som moderklubb och det är IFK som är moderklubb även för andra Ystadsstorheter som Basti Rasmussen, bröderna Robert och Tony Hedin, Robert Andersson, Sebastian Seifert, Anders Persson och Alexander Hansen.

Imponerande av en ”lillebror”!

För att understryka den sydskånska landslagsdominansen skall man naturligtvis inte glömma trelleborgaren Andreas Nilssons insats i dag.

Det må vara ända sen 1992 som ett skånskt lag vann ett SM-guld för herrar, men det är Skåne som regerar på den viktigare internationella scenen.

 Det är mycket man inte begriper i fotbollens värld.

Som att en bänkspelare – förvisso en duktigt sådan och dessutom U-landslagsspelare – från ett lag i de nedre regionerna av Allsvenska skall anpassa sig till samma situation i en toppklubb.

Jag tror att Isaac Kiese Thelin får svårt att ta en ordinarie plats i MFF med dess nuvarande besättning.

Lovorden har varit många vad gäller MFF:s lovande mittfältare Erdal Rakip och Petar Petrovic. Hur känner de sig när MFF enligt ryktena är intresserade av två mera erfarna spelare i deras positioner?

Ok, steget är långt från talang till en startplats. Men är MFF:s behov av att lyckas i Europaspelet så stort att man inte kan låta sin egna förmågor få erfarenhet av i alla fall några inhopp i högsta serien? Med bredare konkurrens kommer Rakip och Petrovic längre ut på bänken.

Att steget är svårt från ett inhopp i slutskedet av en match till spel från start och 90 minuter har Amin Nazari visat. De lyckade korta inhoppen har följts av mindre bra, mediokra insatser. De har förstås varit utvecklande för Nazaris framtid. Liksom för Rakips och Petrovics eventuella speltid i Allsvenskan. MFF vill ju vara känt för att våga satsa ungt och på eget.

Jag förstår delvis MFF:s dilemma. Framtid eller nutid – dit jag räknar sommarens kvalspel?

Skall man riskera framtiden för något som kan bli en omgång lång (kort)?

Tålamod är inte unga spelares och deras agenters bästa gren.

Se bara på Isaac Kiese Thelin!

 Vi har presstöd i Sverige med grundsyftet att få mångfald i den svenska tidningsvärlden.

Delvis har väl miljonbidragen hindrat, eller fördröjt, delar av den svenska tidningsdöden.

Jag kom att tänka på just ordet ”mångfald” i samband med Malmötidningarnas bevakning av MFF. Det är i stort samma personer som följer klubben i krönikor, analyser och bloggar.

Även på sina fridagar går exempelvis Skånskans Ole Törner in och delger läsarna sina åsikter. Och är Sydsvenskans Max Wiman frikopplad från själva tidningsjobbet kan han ofta inte låta bli att sin blogg framföra sin mening – inte alltid samstämmig med den hans kolleger haft. Och när MFF spelar borta i en region där Kvällsposten/Expressen/GT har egna journalister sänder KvP oftast dit sina ordinarie MFF-bevakare Wall eller Larsson dit.

Jag tror att tidningarna vunnit på med jämna mellanrum låta andra kunniga medarbetare rapportera från MFF:s matcher, sett matcherna med andra ögon.

Ni vet det där med mångfald.

***

Ibland undrar man vem Törner och Wiman skriver för. Den vanlige läsaren eller MFF-anhängarna kring staketet?

Ibland får man intrycket att inläggen bättre hade platsat i klubbens medlemsblad. Exempelvis Törners analys efter söndagsmötet mellan Elfsborg och MFF, där han till stor del uppehöll sig till två ifrågasatta MFF-ares, Robin Olsens och Matias Conchas, fina insatser.

Ole, jag betalar för att få en mera allsidig belysning av denna toppmatch! Den gav inför VM-uppehållet många intressanta infallsvinklar för en krönika. Intressantare än att ge Olsen och Concha kredit för sina insatser.

***

Den fotbollsintresserade nörden kan nu se alla de allsvenska matcherna via tv, kan göra sin egen uppfattning av kvalitet på lag och matcher. Det går inte att som exempelvis efter matchen MFF—AIK med bestämdhet påstå att det var Allsvenskans hittills bästa match.

Det finns många många konkurrenter.

Heders nu till Ole Törner, som rankar Häcken—Kalmar som den bästa han sett. Det är också den bästa jag tittat på.

***

Apropå de många tv-matcherna! Det är lättare nu att få andra favoriter, både bland lag och spelare.

Skall de som nu inte har alla sina sympatier hos MFF någon gång få läsa om spelare i konkurrenterna? Det är skralt med det i Malmös morgontidningar. Det är sällan det över huvud taget ens i referaten nämns en MFF-motståndare vid namn, möjligtvis då målvakten som släppt in ett mål.

***

Såg att MFF gjorde en storförlust på cykelloppet Malmö-Girot. Jag vet inte vad som gått fel. Men en sak begriper jag inte: Hur kan man planera in loppet bara en vecka före klassiska, inarbetade Ringsjön runt.

Obegripligt!

Jag har kommit i beroendeställning – tyvärr.

Till möjligheten att har tillgång till en dator, till internet.

Jag, en passionerad tidningsläsare, märkte det i veckan när min dator var på översyn. ”Mina” tidningar, Sydsvenskan och Skånskan, kan inte ge mig det jag vill. Jag pratar nu om sportsidorna. Övriga avdelningar är jag inte insatt i, får nöja mig med vad som bjuds, ömsom bra, ömsom mindre bra.

Jag gillar lokalsport – fattas bara annat – men det har blivit för lokalt. Ystad finns inte för SDS, Trelleborg försvinner alltmer, vad som händer i MFF:s allsvenska konkurrenter får läsarna inte veta, några resultatlistor från stafett-SM och SM i brottning (för att ta två närliggande exempel) har inte redovisats, den kommande generationens insatser i JSM finns numera nästan aldrig med.

Listan kan göras betydligt längre …

När man så är utan tillgång till internet känner man sig nästan isolerad, lite rastlös. Det är så mycket man inte kan göra.

***

Som att skriva ner min åsikt om domarens Stefan Johannesson och hans uttalande i samband med MFF:s kvitteringsmål mot AIK.

Jag har ingen aning om Johannessons verbala förmåga, men hans tv-framträdande var pinsamt. I stället för att, med tillgång till tv-reprisen, erkänna att han gjort en felbedömning ”hillar” han in sig i en konstig förklaring. Vilken respekt han vunnit med att erkänna att han gjort fel!

Nu kvarstår bilden av en arrogant Stefan Johannesson.

Situationen har givetvis varit omdiskuterad i Fotbollssverige lång ner i leden. Johannessons tolkning – han är ju en internationell domare – ställer många frågor.

Än har jag bara sett två som godkänner hans resonemang, Johannesson själv och Sydsvenskans MFF-krönikör Max Wiman.

Nog sagt!