Det är problem kring svensk fotboll.

Dödsmisshandeln i Helsingborg, hoten mot HIF:s klubbdirektör Paul Myllenberg, minskad publiktillströmning, fortsatt bengalbrännande, bristen på kontinuitet i småklubbarnas spelartrupper, svårigheter att skaffa kompetenta styrelser.

Listan kan göras längre.

HIF/Paul Myllenberg har fått mycket skit för sina försök att finna lösningar på en del av problemen. Deras ”publikmanifest” var i vissa delar naivt. Men jag har svårt att kritisera de som försöker hitta lösningar på problem. Bättre det än att stillatigande se hur allt fortsätter i samma spår.

Bengalerna är ett problem. Nu skall klubböterna försvinna. Det skall kanske bli tillåtet att bränna under ordnade former. Jag undrar: När, var hur?

Tror någon att personer med mottot ”Er hobby, vår livsstil” (så förklarade MFF-anhängarna sitt agerande vid mötet HIF—MFF) slutar sin olagliga handlingar om den eventuellt nya lagen inte passar deras livsstil?

De som ivrigast propagerar för bengaler bland supporters och journalister menar att det höjer stämning och inspirerar spelarna till bättre prestationer.

Ingen har gjort en gedigen spelarundersökning. Jag tror att spelarna blir irriterade över avbrotten och de molnridåer som lägger sig över arenan.

Gratistidningen City hade i onsdagstidningen nästan ett helt uppslag om bengalproblematiken.

Krönikören hade inte bemödat sig om att fråga någon från den stora fotbollsallmänheten, den som inte står i klacken, om deras åsikt. Två supportergrupper kom däremot till tals.

Jag är övertygad om att den största delen av publiken ogillar bengaler – som dessutom kan orsaka allvarlig skador..

Varför skall förbund, föreningar och olika organisationer ta hänsyn till de som skriker högst?

Lyssna även till de som konverserar i en angenämare ton.