Det blev mycket fotboll i helgen.

Såg exempelvis fyra av de blivande (det finns sju, åtta om inte skador och vidöppna transferfönster ställer till det) heta allsvenska medaljkandidaterna, MFF—Häcken på plats och Göteborg—Elfsborg via tv.

Det blev utvisningar i båda matcherna. Men det intressanta var hur tränarna tacklade de uppkomna situationerna.

När Pontus Jansson vid 0—2-läge blev utvisad tog Åge Hareide i MFF ut en forward. 1 14 minuter lät MFF Häcken dominera bollinnehavet, regisserat av främst Ivo Pekalski och alltid spelbare Walid Atta. Det var först när den senare blev utvisad och MFF i samband med det röda kortet reducerade som MFF åter blev offensivt.

När Elfsborg med 62 minuter kvar och vid ställningen 0—0 fick mittfältaren Marcus Rohdén utvisad behöll man i övrigt laget intakt med tre anfallare.

Elfsborg gick för seger på bortaplan med en man kort.

MFF tog bort en av sina vassaste anfallskort, Magnus Eriksson, när man var tvingat att göra mål för att ta upp ett 0—2-underläge.

I min fotbollsvärld var detta ett underligt byte, inte ifrågasatt av någon av dagens krönikörer.

***

Vad kan man då hoppas av den senaste tidens mindre goda MFF-insatser? Förhoppningsvis att alla de i bland euforiska hyllningarna i massmedia tonas ner till lagom nivå. Den senaste veckan har det faktiskt märkts en skillnad.

Det finns en bra allsvensk fotboll utanför MFF med skickliga spelare.

Man får en känsla av att det är viktigare att lämna intetsägande texter från en MFF-träning, eller att bevaka en U 21-match, än att lära sig något om MFF:s konkurrenter.

Då hade man kanske sett att Elfsborgs ytterbackpar Johan Larsson/Niklas Hult för närvarande är intressantare/bättre än MFF:s Albornoz/Ricardinho.

***

Sydsvenskan hade betygssnittet 2,15 på gårdagens MFF. Vid cupförlusten mot HIF var det 1,75. Är det mer än jag som tycker att prestationen mot Häcken, sett över 90 minuter, var betydligt sämre än den mot HIF?

***

Cyklade ut till Kirsebergs idrottsplats i lördags för att se division 4-fotboll.

Det tog en stund innan jag insåg att det gulsvarta laget (Kirseberg IF:s klassiska färger) var gästerna, Furulunds IK, och att hemmalaget Malmö City spelade i helsvart.

Vi var inte över 50 åskådare, Furulund hade ett 20-tal supporters, släktingar och bekanta till spelare och ledare i City bidrog med lika många.

Ett tiotal personer kom för att se Malmö City, sammanslagningen av Kirseberg IF och Rörsjöstadens IF, för dess egen skull.

Jag har tidigare skrivit om tradition och relation. Kirseberg IF hade den i sin stadsdel. Malmö City har det inte och kommer aldrig att få.

Erkänn misslyckandet och ta tillbaka namnet Kirseberg IF.

City vann med 2—0,