Det har blivit mycket ishockey den senaste tiden. I tv.

Planerade – lite sent, det medges – att live se Redhawks—Rögle men det fanns inga biljetter varken att köpa eller på pressläktaren. Och just den matchen visades inte på någon av mina kanaler. Det blev att följa den via plingen på den match som fick bli surrogat. Fråga mig inte vilken, det har blivit så många att jag inte kan skilja dem åt.

I det här skedet med slutspel och kvalserie blir ishockeyn intressant. De över 50 transportomgångarna i SHL och Allsvenskan attraherar mig inte. Speciellt som jag inte längre har något direkt favoritlag.

Jag har alltid haft faiblesse för de små i idrottens värld, så i morgon håller jag nog tummarna för Rögle. Men om Patrik Sylvegård får fortsätta sätta sin prägel på Redhawks med långsiktighet och en större lokal förankring lär sympatierna kantra över till Malmö.

Men i morgon blir det bara en period ishockey, den tredje. Hockey, hur avgörande det än är, slår inte ut IFK Göteborg—Malmö FF i fotboll.

***

Även om jag har svårt att helt fascineras av ishockeyn, så förstår jag att den fångar dem som följer sitt favoritlag. Det är fart och fläkt med många spännande moment – som exempelvis att i boxplay bara få ut pucken ur zonen – och ideliga situationer framför de båda målvakterna.

Jag tror också att det är viktigt att känna igen spelarna. Skam till säges är det inte många mer är Jens Olsson av Malmöspelarna jag hade känt igen på stan. Men det kan bero på att jag känner hans far Lars, som för övrigt är bror till en av världens bästa handbollsmålvakter, Mats Olsson.

I sin matchmundering blir spelarna för ett ovant ishockeyöga oftast anonyma.

Mål, eller poäng, är höjdpunkterna i lagbollsporterna. Det är dessa man vill se och framspelen till dem. I mina ögon har ishockey här ett stort minus. Alltför många mål kan man inte klart se hur de kom till – inte ens via videogranskning. Det är tilltrasslade situationer framför målen som ofta resulterar. Slumpmål.

”Typiskt hockeymål”, säger hockeykommentatorerna, som också lärt mig en annan innebörd av ordet ”skymning”.

Det betyder att spelarna från lagen skymmer målvakten.

Kalla mig om ni vill, moralist. Men dessa slagsmål, av varierad grad, hör inte hemma på en idrottsarena. Att aggressivitet behövs det begriper jag, men efter signal är det bara att slippa glyttigheterna.

***

Tro nu inte att jag inte uppskattar idrottsprestationerna. Som en riktig usel skridskoåkare i ungdomsåren beundrar jag kanske mer än andra spelarna åkskicklighet. De behärskar verkligen denna konst med kraft och fart. Det kan till och med vara vackert. Jag kommer alltid att minas Johan Tornberg.

Och målvakternas reaktionsförmåga är beundransvärd. Ett riktigt hårt skott anar man mer än ser. Innan pucken sitter i plockhandsken.

Imponerande!

***

Kvalseriens upplägg i sin enkelhet är genial. Få lag från samma nivå garanterar i de flesta fall en jämn serie. För mig är det oförklarligt att man kan slopa denna succé.

***

Största skillnaden mellan slutspelet och kvalserien är tempot. Givetvis naturligt. Det ser också ett ovant ishockeyöga.