Efter mitt gårdagsinlägg i går fick jag två anledningar att följa upp mina åsikter.

Av en tillfällighet fick jag på nätet i Expressen se en krönika av Nicolinn Nilsson. Hon menade att de svenska slalomtjejerna borde skämmas, de som nådde placeringarna 5, 6, 11 och så en som körde ut.

Förlåt, att i en konkurrens med alla världens främsta nå dessa placeringar är detta något att skämmas över?

Jag vet inte vad Nicolinn Nilsson har för meriter, har knappast läst något av henne och kommer definitivt inte heller att göra det i fortsättningen. En sportjournalist med sådana värderingar har jag inget förtroende för.

Är det någon som borde skämmas så är det Nicolinn Nilsson.

***

Såg de två sista perioderna av Västerås—Redhawks.

Jag fick av expertkommentatorn Harald Lückner, elittränaren, lära mig att ”Hockey går ut på att stressa motståndarna till misstag”.

Han sa det mer än en gång.

Då är det ju inte så underligt att den konstruktiva hockey jag gillar att se är en raritet.

Men visst var det härligare att se Västerås kombinationsmål till 1—0 och delvis Malmös 1--1 än de slumpmål/misstag som gav de två sista målen!

Sen måste jag som moralist ställa frågan hur domaren kunde undvika att visa ut Malmös Robert Alvarez för hans ryggtackling in mot sargen på en hemmaspelare. Speciellt efter alla dessa diskussioner under säsongen.

Västerås fick inte chansen att spela i numerärt överläge, 4 mot 3, i förlängningen. Det kändes lite orättvist.

***

Nu skall jag se på OS-finalen. Och hoppas på på svensk seger genom bra spel och fina kombinationer och absolut inte genom ett stressat misstag av en svensk spelare.

Jag vill inte tro att ”Hockey går ut på att stressa motståndarna till misstag”.