Har mellan EM-matcherna i handboll läst Svennis, min historia.

Men även hunnit med annat förstås.

Det är en tragisk historia. Att ha tjänat så mycket och nu – enligt de egna orden – vara i stort sett utfattig är en tragedi. Visst lurad av en skrupelfri rådgivare men också efter att ha levt ett liv i sus och dus världen över med dyra hus och lägenheter – också världen över.

Patetiskt är också hans upprepande av alla sina mer eller mindre långvariga kärleksförhållanden.

Vad står det då om fotboll?

Några skildringar från interiörerna i maktens korridorer i förbund, klubbar och i omklädningsrummen är intressanta. Liksom den engelska pressens hänsynslösa agerande.

En fråga måste man ställa sig: Hur skickliga är de tränare i de internationella storklubbarna som byter arbetsgivare – ofta med varandra – bara efter några säsonger?

Svennis skriver att kraven från tränaren – och löftet från ägaren – är att han skall få ett visst antal nya världsklassiga spelare. Generellt sett, inga nya spelare, inget kontrakt.

Exempelvis: Benfica ville ha Svennis för en tredje gång men klubbledningen erkände att man inte hade ekonomiska muskler att utmana Porto. Då var en tredje sejour inte intressant.

Okej, den psykologiska förmågan att få idel världsstjärnor att dra åt samma håll skall inte undervärderas.

Men är det verkligen de skickligaste tränarna som leder de skickligaste lagen?

Jag menar att det inte är så. Det är de tränare som skaffat sig ett namn som får de bäst betalda uppdragen.

Därmed inte sagt att Svennis är/var en dålig tränare. Med rätt marginaler under sina sex år som förbundskapten i England hade han varit odödlig i den engelska fotbollshistorian.