Svensk handboll drar nytta av haussen kring IFK Kristianstad.

Utan den orangea klubben hade inte Slaget i Malmö varit möjligt. Det var en trivsam eftermiddag. Arrangörerna Ystads IF och HK Malmö skall ha en eloge för att de tänker mer på PR för handboll än på fördelen av att få en match i en mer hemmavan miljö.

Jag tror att de ansvariga tar de förluster som det blev för YIF och HK med jämnmod och sätter upp det på PR-kontot.

YIF—Drott hemma i Österporthalllen hade inte dragit 3 962 åskådare och HK—Kristianstad inte 5 068 till Baltiskan. Och som extrapålägg hade till och med Sydsvenskan ett referat om en hemmamatch” för YIF, förvisso kort, men ändå.

Sen kan man givetvis önska att det vid nästa Slaget i Malmö finns ett Lundalag med som ersättare för Drott.

Att Lugi och H43 vill ha sitt Lundaderby för sig själv är lätt att förstå.

Ett önskeprogram:. HK—YIF, Lugi—Kristianstad.

Idrottsligt då?

Att Kristianstad kommer att gå långt i slutspelet råder det ingen tvivel om. Truppen är stor och välbalanserad. I går saknades Lars Möller-Madsen. Det märktes inte.

Drott, mästarlaget, kommer att dra nytta av höstens spel i Europa och klarar en slutspelsplats.

För HK Malmö var det tredje raka förlusten. Men eftersom två av dem kommit mot Kristianstad är det svårt att dra några slutsatser. En fråga man kan ställa är: Hur beroende är laget av en inspirerad Simic i målet?

YIF, det ser inte bra ut. Harmonin saknas. Det fanns initierande som till och med talade om en plats i kvalserien. En tuff tanke i en stad som Ystad.

***

Passade på att före handbollen titta in i en fullsatt sporthall i Kulladal. Malbas arrangerade en turnering i minibasket med lag från stora delar av Skåne. Minibasket är idrott på barnens villkor, ingen resultatredovisning, ingen anteckning av foul, lite generösa regler och det viktigaste av allt alla fick spela i stort lika mycket.

Intressant var också att notera. Tre före detta landslagsspelare var tränare för lagen i 10-årsåldern. Det är inte unikt. Jag har ofta sett meriterade spelare, just i basket, träna riktigt unga lag.

***

742 åskådare på CL-matchen mellan LdB och regerande mästaren Wolfsburg trots en massiv pressuppbackning. Det är här publikantalet legat vid Malmölagets hemmamatcher i detta sammanhang. Ok, vädret var ogästvänligt men man kunde ju bjuda alla på plats under tak.

Är det fel på produkten eller Malmöbons intresse för damfotboll?

 I går Dortmund—Arsenal, i dag Esbjerg—Elfsborg.

Jodå, det är samma sport.

Och inte blev upplevelsen angenämare av att se Elfsborg så till den milda grad komma till korta. Visserligen var laget sjukt- och skadedrabbat, men Boråslaget var ju trots allt det som skaffat sig efter svenska mått bredaste truppen inför Europaspelet, men att likväl inte kunna prestera mer var deprimerande.

Visst är det underligt att så många, trots allt, duktiga spelare inte varit bättre sett under hela spelåret.

Och inte höjdes kvällens underhållning med Daniel Kristiansson som referent. Denne besserwissernas pratkvarn – ja, jag vet att man kan stänga av ljudet – är enerverande med sitt ideliga upprepande av oväsentlig fakta – om det nu är fakta (vem kan kolla detta informationsflöde?). Och när han, som nu i kväll, går upp i falsett och klandrar en spelare för att denne ”som professionell fotbollsspelare” efter två mindre bra ingrepp inte är värdig att kallas proffs, då har han mist distans till sitt jobb.

För var det någon som gjorde misstag så var det Daniel Kristiansson. Hur många gånger tog han fel på spelare, även Elfsborgs? Och han var väl en av få som inte noterade att Esbjergs segermål (1—0) var ett självmål.

Var det nån i kväll som inte var professionell så var det Daniel Kristiansson.

Kan inte TV 4-ledningen kalla till ett medarbetarsamtal med honom?

Allsvenskan i fotboll är slut för året.

Det känns lite vemodigt. Jag saknar den, fast jag kan se så mycket bättre matcher från utlandet via tv. Till de allsvenska spelarna och tränarna har man fått en viss relation. Det höjer värdet. Precis som förra säsongen har det blivit fyra fem matcher per omgång. I Allsvenskan har jag sett 29 av MFF:s matcher, fjorton live.

Givetvis är Malmö FF värdiga mästare. Det blir man om man vinner en serie över 30 omgångar och har en marginal på fem poäng till tvåan.

Men – och något skall man ju ha att kverulera över – jag har svårt att riktigt förstå den oreserverade hyllning laget fått efter segern över Elfsborg den där stormkvällen (i den övertygade förstås MFF), då guldet säkrades.

Man kan föranledas att tro att Malmö under hela säsongen spelat en bländande pr-fotboll, framtidens. Det är inte bara den chauvinistiska malmöitiska massmediakåren som hemfallit åt dessa överdrifter. Riksmedia har kopplat på.

Visst har MFF-maskinen hackat, några gånger rejält, långt in på hösten. Hovpoeterna kan ju se vad de själva skrivit – och förträngt.

Det är lätt att konstatera att de avgörande guldpoängen kom i de båda AIK-mötena, sex MFF-poäng med alla marginaler med sig.

De mest imponerande MFF-vinsterna, sett över 90 minuter, var de borta mot Åtvidaberg, Kalmar och Elfsborg, tre svåra matcher mot bra lag, som MFF hade full kontroll på.

HIF på Olympia, då? Det var ovisst tills 0—2, varefter HIF chansspelade och MFF kunde spela ut.

HIF, ja. Vårens lag som föll ihop. Jag har ingen aning om hur stämningen var i truppen och vilken inverkan den hade på den negativa resultatutvecklingen. När Alexandro Bedoya och May Mahlangu (skadad) inte längre var disponibla försvann kvalité på mittfältet samtidigt som man inte kunnat ersätta de många verkligt duktiga anfallare som försvunnit sedan medaljåren 2011 och 2012.

Svårare behöver inte förklaringen vara.

MFF årets lag, HIF vårens, Djurgården höstens. Efter en poäng på de sju första matcherna tog Djurgården 43 på de resterande 23 med ett spel som stundtals imponerade. Och med en bredd i truppen, som – och nu kommer detta OM – om man nu får behålla den gör att Djurgården åter redan 2014 kan bli ett lag för medalj.

Om -- ett nytt sådan -- man kan få en tränare som likt Högmo kan skapa harmoni.

***

Kanske återkommer jag med fler funderingar kring fotbollssäsongen 2013. Det finns mycket att fundera över. Inte minst ur Malmösynpunkt.

Jag såg bara små sekvenser av Falkenbergs segermatch i går med åtföljande avancemang till fotbollens allsvenska. Allhelgondagen får familjen sitt.

För oss som alltid har ett stort hjärta för den lille, för underdogen, var vinsten i Superettan för Hallandslaget naturligtvis extra glädjande. Och för oss som också gillar offensiv, passningsinriktad fotboll var Falkenbergs säsong trevlig att följa.

Falkenbergs FF är väl värd sin allsvenska plats 2014.

Men redan under eftermiddagen var ”experter” i olika media framme och menade att FFF inte har något att göra på den högsta nivån. Så låter det förstås alltid när ett lag går upp en serie, så det är inget att fästa sig vid. Det är klart att truppen behöver förstärkas, men var det vet naturligtvis de ansvariga bäst.

Yrvakna experter har sina åsikter. Någon menade att laget behöver nya målvakter, en annan påstod att just på målvaktsposten var FFF verkligen bra rustat. Tja, vad skall man tro!

Varför inte glädja sig åt att en liten klubb från en liten ort kan nå den högsta plattformen i Sveriges största och mest intressanta idrott. Är det inte så vi vill ha det, vi den stora idrottsallmänheten?

Har svensk fotboll bestämt sig för att det skall finns 16 lag i Allsvenskan så är alla lag där värdiga sin plats.

Falkenbergs avancemang kommer att höja intresset i regionen. Klubbledningen har fått en injektion. Den har visat att det går att nå höga mål. Har man lyckats en gång kan man göra det en andra och kanske till och med en tredje.

Mjällby, Trelleborgs FF, Häcken, Ljungskile och BP åkte vid sina första allsvenska säsonger ut direkt, lärde sig och återkom och tillhör (nåja, TFF!) det svenska elitskiktet.

Varför skall inte Falkenbergs FF kunna göra det samma?

***

Falkenbergs spektakuläre yttermittfältare 17-årige Nicklas Eliasson placeras redan nu i AIK. Att få hans namnteckning på övergångshandlingen verkar vara prestige för storklubbarna.

Min enkla uppfattning är att Niclas utvecklats positivare i sin allsvenska hemmamiljö med en ordinarie plats i allsvenska FFF än en osäker plats i storstadens toppsatsande AIK. Niclas tid kommer.

Det påminner om förra höstens prestigejakt på Kramfors då lika gamle Petter Thelin. Han kom till Malmö FF för att snabbt hamna i anonymiteten i till division 2 degraderade LB 07.

Är ordspråket ”Skynda långsamt” bortglömt?