Alla inlägg under september 2013

Av Magnus Månsson - 16 september 2013 18:32

 I veckan drog Oxie SK (tidigare IFK Oxie och Oxie IF) bort sitt herrlag från handbollens division 3.

För något år sedan försvann Dalhems herrlag från seriesystemet och ytterligare några år tidigare la MBI ner sin handbollssektion.

Det tunnas ut. Malmöhandbollen har nu HK Malmö i Elitserien, deras farmarlag Malmö HP i division 3 och IFK Malmö i steget under. Vi pratar herrhandboll, damsidan är lika tunn om än inte ännu sämre.

Malmö är landets tredje stad, belägen i Sveriges främsta handbollsdistrikt. Siffrorna skall ses med detta som bakgrund.

Det har funnits över tio klubbar i stan, förutom de ovannämnda som exempelvis Malmö FF, Limhamns IF, Hemgården, Rapax, Sorgenfri, KFUM, Scania, Malmö GIF, Örnarna, Pallas, Polisen och Malmölärarna. Det är några klubbar jag plockat fram ur minnet.

På 1980-talet spelade IFK, MFF, MBI och Dalhem alla på näst högsta nivån – kanske inte alla under en och samma säsong men oftast tre av dem. IFK var uppe i det som nu kallas Elitserien en säsong, de övriga var nära att ta steget upp någon gång. MFF i en sammanslagning med Dalhem.

Under 1980-talet hade Dalhem och MBI två av landets främsta ungdomsavdelningar med åtskilliga guld i riksturneringar som J- och USM. En final i Malmömästerskapen mellan Dalhem och MBI var vissa år en repris på en final i J- eller USM.

IFK Oxie hade en gedigen ungdomssektion i sin växande stadsdel.

Denna bredd och topp under 1980-talet var en frukt av IFK Malmös framgångar på elitplanet under 1970-talet, då man ”fyllde” Baltiska hallen med ett lag av spelare från egna led (IFK har också haft bra ungdomsverksamhet), övriga Malmöklubbar och inköpta/värvade stjärnor. Ungdomarna sökte sig till Baltiskan och blev intresserade, började träna i klubbarna, som tog väl hand hand om dem. Den lokala konkurrensen stimulerade.

Framtiden såg ljus ut. Det fanns underlag för ett stabilt elitlag.

Men vad gick snett?

Det fanns diskussioner om sammanslagningar. MFF gick, som skrivet, tillsammans med Dalhem. Ledarna i MBI och Dalhem, som spelarmässigt hade bäst resurser, trodde att de ensamma skulle ta steget upp. Och de var som sagt nära.

När det nu inte lyckades spreds talangerna runt om i Skåne. Malmö dalade med korta sejourer av IFK (med olika konstellationer) på högsta nivån. Och nu HK Malmö med också rötter i IFK men med tunn Malmöanknytning på spelarsidan.

Hade en stark ledare på 1980-talet kunnat ena Malmöhandbollen till en stabil enhet?

Jag är tveksam. Generellt tror jag inte på sammanslagningar. Misslyckade sådana överväger med stor marginal de lyckosamma. Och de drivande krafterna i 1980-talets föreningar kände verkligen för sin klubb. Den positiva antagonismen hade varit svår att överbrygga.

Men nu måste ett samarbete till för att på sikt rädda handbollen som en idrott som Malmös ungdomar kan lockas till. Som det är nu är det oerhört tunt. I J- och USM på pojksidan ställer IFK upp med två lag – heders för att man deltager fastän juniorlaget i helgen blev utklassat i sina matcher. De är de enda på den manliga sidan.

Inte minst är det betydelsefullt att få upp intresset så att fler söker sig till HK:s elitseriematcher. HK:s publik är ålderstigen. Det är naturligt.

Malmöhandbollen har tappat generationer på grund av få unga spelare sedan mitten av 1980-talet.


ANNONS
Av Magnus Månsson - 13 september 2013 11:10

Egentligen skulle jag skrivit det här i går, när jag var som mest irriterad.

Men som pensionär med kontakter i en del pensionärsklubbar erbjuds man då och då några bussutflykter. Det tillhör några av pensionärslivets guldkorn.

I går var det Danmark med besök på Cisternerne, en unik konsthall med bland annat fantastiska glasföremål belägen i tre före detta vattenkaserner under Frederiksbergsparken (visste du att Frederiksberg är en egen kommun mitt inne i Köpenhamn), någon timme i museet till ära åt Storm P, denne flitige, mångsidige konstnär och så ett studiebesök i Svenska kyrkan med sin dramatiska historia, inte minst under andra världskriget som granne till den tyska garnisonen. Naturligtvis hanns det med en dansk frokost och tillbehör och kaffe med ett dansk wienerbröd.

Allt är att rekommendera!

Efter en sådan heldag måste en pensionär vila, bloggskrivandet sköts upp tills i dag.

 ***

I ett av minnesprogrammen för Anna Lindh konstaterade Göran Persson att hon var en mycket duktig politiker på grund av den i politik nödvändiga egenskapen att kunna kompromissa. Denna förmåga byggde Anna Lindh på en grundlig kunskap.

Kompromissa och prioritera har vid många tillfällen samma innebörd. Det gäller att ha kunskap för båda.

Jag tänkte på detta i går morse när min morgontidning konstaterade att Argentina var VM-klart i fotboll och att tre nationer ytterligare skall få åka till Brasilien från Sydamerikagruppen.

Vilka ligger då bäst för en VM-kvalificering?

Men inte hittade jag någon tabell, inte!

Lika lite som från Concacaf-gruppen, den med lag från Nord- och Centralamerika, som är inne i ett lika ovisst skede som de flesta grupper världen runt. Ingen tabell där heller.

Vad var då viktigare?

Jo, en tabell från Bundesliga i handboll (jag är intresserad) där de flesta lagen har 32 matcher kvar och resultat med samtliga poänggörare från tre mellanrundsmatcher i EM i basket.

Hur många av tidningens läsare är intresserade av denna information?

Gårdagens matcher redovisades enbart med resultat, så svaret på frågan är givet.

Jag hade inte lagt energi på detta om det varit en engångsföreteelse men det händer ständigt och jämt.

Kunskapen – intresset? – är inte tillräckligt stort för en prioritering.

Det är en skymf mot den idrottsintresserade läsaren att låta okunniga journalister redigera sportsidorna.

I de flesta kommentarer om tidningskrisen talas det om konkurrensen utifrån. Den är naturligtvis stor.

Men bättre kvalitet, även i detaljer, är ett sätt att hejda nedgången.

***

På samma sida som resultatredovisningen fanns två spalter med tv-tablåer, där 90 procent var repriser.

Varför?

Jag har bett om en förklaring.

Inget svar!

Någon?

ANNONS
Av Magnus Månsson - 10 september 2013 12:55

 Läste i en krönika i morse att om Sverige förlorade kvällens VM-kvalmatch mot Kazakstan så hade de tre poängen mot Irland inget värde.

Nonsens.

Även om Sverige skulle kamma noll – gud give att det inte blir så – så kan man de facto vara kvar på andra platsen efter kvällens omgång och som sämst vara trea på sämre målskillnad.

Så visst var trepoängaren i Dublin värdefull oavsett dagens resultat. I en serietabell, en jämn sådan, är alla poäng lika värdefulla. Men det är klart att ett sådant tråkigt konstaterande inte skapar någon rubrik.

Låt vara att en svensk förlust i dag ger ett svårare utgångsläge.

***

I en analys menar en skribent att det är en malmöitisk åkomma att övervärdera stans elitlag. Visst gör man det, men jag tror inte det är kännetecknande för just Malmö. Det är ett storstadssyndrom, eller en form av hemmablindhet, kombinerat med okunnighet om och ointresse för konkurrenterna.

Man ser sitt eget lag regelbundet men endast de övriga lagen sporadiskt.

För att nu ta fotbollen. Varje match i Allsvenskan tv-sänds, det ger tillfälle att skaffa kunskap om alla lagen. Vem av ”experterna” gör det? Ur Malmösynvinkel verkar det som om bevakningen av MFF-lagen under A-laget är viktigare än att skaffa kunskap om övriga lag.

Min mening är att MFF är ett bra lag – annars leder man inte Allsvenskan – men att serien med svenska mått mätt har många bra lag. Det har lite nördigt tv-tittande lärt mig.



Av Magnus Månsson - 9 september 2013 18:14

 Mycket i den nutida idrottsdiskussionen förs i ett genusperspektiv.

Inom fritidsnämnden i Malmö finns planer på att ge bättre bidrag till de tvåkönade föreningarna än till de som endast har verksamhet för antingen pojkar eller flickor. I de flesta idrotter är det naturligt att ha aktiviteter för både könen. Den övervägande delen av föreningarna är öppna för alla.

Men ta ishockeyn med sina tre klubbar i Malmö, MIF, Pantern och Limhamn! Bevisligen finns det inte underlag för en bred flick- damhockey i stan. Varför då konkurrera bara för att få förmånligare bidrag? Det är väl bättre att samarbeta i en förening och då utan nackdelen att få reducerade resurser.

Det är likadant inom fotbollen. Intresset bland unga tjejer räcker knappt till för att få lag i de föreningar som har flickfotboll. Hur skulle det bli om alla konkurrerade om samma lilla underlag?

Och jag har svårt att inse att MFF skulle bli en bättre fotbollsklubb med en flicksektion. Denna diskussion förs ju också i Helsingborg med kritik riktad mot HIF.

Jag har aldrig haft förståelse för skrivbordsdiskussioner i ett genusperspektiv. Verkligheten ser ibland annorlunda ut.

De här tankarna kom fram i samband med en pressrelease inför J- och USM i handboll, som inleds kommande helg.

Den skånska handbollen har lyckats i sin satsning på att ge likvärdiga resurser till sina ungdomslag. Utan klåfingriga direktiv.

Här ett utdrag ur releasen:

Skånsk handboll har aldrig varit bättre än nu, från elit ner genom åldrarna. Och det gäller båda könen.

27 klubbar, 31 om man räknar fyra farmarföreningar, anser sig ha konkurrensdugliga lag för spel i dessa sammanhang. Det en siffra som inger respekt.

Totalt har Skåneklubbarna anmält 92 lag. Av dessa är 48 flicklag, 44 pojklag. Det är anmärkningsvärt, när det gäller ett distrikt där damhandbollen tidigare varit trängd och först på slutet av 1990-talet och under 2000-talet etablerat sig på elitplanet.

12 damjuniorlag och 18 vardera i FA och FB är anmälda. Motsvarande siffror på pojksidan är 11, 15, 18.

Handbollen har lyckats med sitt jämställdhetsprogram.

Lund är ett fantastiskt handbollsfäste, 20 av de 92 lagen kommer från Lund. Lugi/Farmen har två lag i varje klass, förutom damjuniorernas, totalt elva. Lokalkonkurrenten H 43 ställer upp med åtta lag.

Ankaret/Bjärred och OV/Helsingborg har vardera sju lag. OV är för övrigt förutom Lugi den enda klubb med lag i samtliga sex klasser. H 65 (Höör) och Trelleborg HBK har fem lag med i steg 1.

En nykomling i dessa SM-sammanhang är Tomelilla IF med ett lag i pojkar B.”



Av Magnus Månsson - 8 september 2013 19:15

Det är lätt att fnysa åt friidrottens Finnkamp och påstå att det var bättre förr. Att den numera inte har sitt berättigande.

Att det var bättre förr är lätt att hålla med. Att resultatnivån i ett internationellt perspektiv överlag var bättre kan ingen heller bestrida. Likaså var publikintresset oerhört mycket större med åtföljande högre stämning både i Helsingfors och i Stockholm eller Göteborg.

Tidningarna bevakade landskamperna både före och under intensivare och det fanns en tid (Idrottsbladets) då man nästan kände till det finska laget lika bra som det svenska.

Denna tid kommer inte tillbaka.

Men Finnkampen är livsviktig för svensk friidrott, precis som Svenskkampen är för den finska. I en tid då allt färre under den absoluta eliten ägnar sig åt seriös friidrott är denna den enda i världen kvarvarande landskamp en stark morot: Att komma med i Finnkampen är huvudmålet för den del av den svenska eliten som aldrig lär ha en möjlighet att kvala in till ett internationellt mästerskap. Utan denna möjlighet/sporre kommer den svenska topp-bredden att urholkas än mer.

Givetvis kan man ha synpunkter på att bara 2x10 000 personer sökt sig till Stockholms stadion denna strålande vackra helg.

Men för de allra, allra flesta aktiva är det enda gången under året de tävlar inför så många och enda gången de får uppmärksamhet av fler än de närmast anhöriga.

Och inte att förglömma att tävla inför tv-kamrorna.

Kan en svensk (och finsk) friidrottare, långt från världseliten, få ett mera stimulerande tävling att försöka kvalificera sig till och sen deltaga i?

Värna om Finnkampen!

Låt vara att det var bättre förr.


Av Magnus Månsson - 6 september 2013 10:47

I samband med Finnkampen i friidrott arrangerar Svenska Friidrottsförbundet ett seminarium med temat: Varför slutar ungdomar idrotta?

Underförstått, varför slutar de i de tidiga tonåren?

Vänd på det!

Varför organiserar idrottsrörelsen så mycket för barn, riktigt unga barn?

Ta nu friidrotten! Ok, jag är gammal, men på min tid tävlade man utanför skolan som 15-åring bara i ett begränsat antal grenar. Före det år man fyllde 17, fick man inte springa längre än 200 meter på bana.

Det var förstås helt på på tok på de hållet.

Efter hand har tävlingsåldern sjunkit. Men när man nu inbjuder 7- och 8-åringar till tävlingar, ofta då inbakade i tävlingar med ett brett åldersspann, har det gått för långt. Anledningen är naturligtvis att arrangören ekonomiskt vill kompensera de ytterst små startfälten i de lite äldre årsklasserna.

På längre sikt är detta självklart inte rätt metod att vända en kantrande skånsk/svensk friidrott.

Om man nu vill ha unga barn i organiserad tävlingsverksamhet (jag är tveksam till detta) låt dem tävla på hemmaplan, eller i en lekfull match mot en grannklubb, avgjord på någon timme.

De utdragna tävlingarna med små startfält på upp mot sju, åtta timmar är på sikt ingen pr för friidrott. Ungdomarna tröttnar, föräldrarna blir stressade (det finns andra aktiviteter och barn att ta hänsyn till) och det blir allt svårare att få tillräckligt med kunniga, utbildade funktionärer som vill ägna kanske två helgdagar åt en trist friidrottstävling.

Det blir en negativ spiral.

”Alla” talar om vikten av stafetter och lagtävlingar. Men att fixa lag kräver jobb. Det är få som orkar ta tag i det.

Jag är så gammalmodig att jag tror att lagtävlingar är ett sätt att bromsa trenden.

Alla vet att det nya inspirerar men också att nyhetens behag avtar. Det gäller allt i livet, inte bara idrotten. Har du vid 15-årsålder tävlat i kanske tio år är nyfikenheten på annat stor. Du slutar idrotta. I skånsk friidrott sker tappet på pojksidan ännu tidigare i en numerär som redan från början är liten.

En anledning, en bov, till att aktiviteterna för barn tar alltmer plats är reglerna för det lokala aktivitetsstödet. Staten premierar aktiviteter för 7-åringar, Malmö stad för 4-åringar.

Det är relativt lätt med små kostnader att hålla igång barn i dessa åldrar. Och det ger inkomster i medlemsavgifter och som sagt i aktivitetsstöd, som sin tur är grund för konsulentbidrag och storleken på lotteri- bingotillstånden.

Barnidrott ger pengar men få aktiva i de övre tonåren.

Av Magnus Månsson - 3 september 2013 22:14

 Efter fem veckor med högran i gips blev det byte till ett nytt bandage i går.

I min enfald hade jag trott att jag skulle kunna köra bil – och cykla – men det blir att vänta ytterligare ett stort antal veckor. Det meddelade man på handkirurgen.

Det var deppigt.

Men det är bara att bita i. En avsliten sena och nerv är ju inte hela världen.

Resan till den för topp- och bottenstriden viktiga matchen i Söderettan i fotboll mellan Lunds BK och Trelleborgs FF fick tyvärr ställas in.

***

Bytet till tv-matchen i Superettan mellan Falkenberg och Assyriska (2—0) blev förmodligen ett idrottsligt lyft.

Jag fick ett nytt lag att följa med intresse. Falkenberg spelade en fotboll som tilltalade mig med sina många skickliga unga spelare och härliga offensiv. Det var spelare som vågade och lyckades. 17-årige Niclas Eliasson! Ja, om ni har möjlighet att se honom en match, gör det! Om Falkenberg nu inte avancerar till Allsvenskan, så lär han snart dyka upp i ett annat allsvenskt lag.

Nu när Allsvenskan har 16 lag ger det utrymme, även i denna kommersiella fotbollsvärld, för lag från de mindre orterna att kvalificera sig dit. Som Mjällby, Åtvidaberg och kanske Falkenberg (förvisso med 41 000 innevånare i kommunen).

Jag är kluven till Svenska Fotbollförbundets tuffa krav på standaren på elitarenorna. Många förstår jag, men att cyniskt säga att klubben får flytta sina hemmamatcher till en annan ort om man inte kan uppfylla vissa krav, det är för mig absurt.

I en förlängning kan det innebära att de två högsta serierna blir stängda för uppstickare från ”landet”. Vill vi ha det så? Inte jag i alla fall.

***

LBK—TFF, då?

Jo, TFF vann med 1—0 efter mål av Ofere. En TFF-are blev utvisad. Mer om matchen fick man inte veta i en av mina morgontidningar.

Referatet kretsade kring att MFF:s sportchef var och granskade några utlånade spelare och eventuella provspelare. Men inga ord om hur det gick för dessa.

LBK och TFF är de två lag som – dock på behörigt avstånd, det medges – är närmast MFF i den omkrets som tidningen säger sig bevaka. Var den här matchen inte värd en bättre bevakning?

Skrivs det inte tillräckligt om MFF i papperstidningen och på hemsidan/bloggar utan man dessutom måste skriva så mångordigt om ingenting?

Jag blev besviken, precis som många andra.

Av Magnus Månsson - 2 september 2013 14:10

 Tidernas sämsta skånska insats i ett SM i friidrott?

Jag har givetvis inte kunnat gå tillbaka till 1896 men gjort några stickprov. De senaste åren har inte varit medaljrika men årets skörd, åtta totalt, är det sämsta. Mycket tyder på att 2013 är en bottennotering.

Jippostafetten 4x100 meter mixed är inte medräknad, intresset var minimalt med fyra lag från tre föreningar.

Två, tre guld är tyvärr en normal (låg) utdelning den senaste perioden, i år blev det tre, men de övriga valörerna har varit fler än årets två silver och tre brons. Åtta medaljer av 108 möjliga sätter standarden på skånsk friidrott och likväl fick Skåne/Malmö AI hjälp av den danske VM-deltagaren Nick Ekelund Arenander, ett guld och ett brons.

MAI dominerar skånsk friidrott totalt med sex av de åtta medaljerna. Endast två skånska klubbar ytterligare hade deltagare på medaljpallen, IFK Helsingborg (ett guld) och Hässleholms AIS (ett silver).

En viss frid och fröjd kan man som något av en friidrottsnörd känna om det bakom en klen medaljutdelning finns en solid bredd. 16 placeringar 4 till och med 6 är inte tillräckligt för att göra mig nöjd.

Placeringar bland de sex hade även Öresund och IFK Lund. För att fortsätta gnället, fem klubbar på denna nivå är inte någon imponerande siffra för landets befolkningsmässigt näst största distrikt.

Avslutningsvis dock något positivt, tre av de svenska mästare har fått sin friidrottsskolning i Skåne, Frida Persson och Johan Wissman i IFK Helsingborg och Tracey Andersson i IFK Trelleborg.

Låt vara att de tävlar för ”ickeskånska” klubbar liksom bronsmedaljörerna Mervin Tray och Petter Olson.

Så visst finns det talang i Skåne. Inte minst i de mindre klubbarna. Södra Sandy, KFUM Kristianstad, Lomma, Kronan, Trelleborg och Finish är moderklubbar för några av de skånska finalisterna. Dessa klubbar måste få överleva. Annars ser framtiden än dystrare ut för skånsk friidrott.


Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27 28 29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se