Friidrottssäsongen, arenadelen, är slut.

Ett år kan summeras på många sätt. Friidrotten har den fördelen att man statistiskt kan göra jämförelser. Jag har gjort det och vågar konstatera att skånsk friidrott aldrig varit sämre. Och då räknar jag från seniorer ner till 13-åringarna, den lägsta åldersgrupp man registrera resultat i.

Jag skall inte trötta med några siffror, bara konstatera att resultatnivån för att nå en tiondeplats på ”seniorlistan”, som man kompletteras med resultat från yngre aktiva, är skrämmande låg. I vissa grenar finns det inte ens tio noteringar. Det finns många grenar där det inte finns en enda skånsk senior som satsar seriöst.
För den som vill få en klar bild av förfallet inom skånsk friidrott rekommenderas en titt på Skånes Friidrottsförbunds hemsidas välskötta statistikavdelning.

Ok, det är lätt att acceptera en ihålig seniordel om ungdomsfriidrotten blomstrar. Men, tyvärr mina vänner, det ser inte ljust ut med återväxten.

De grenar det finns tio resultat i är lätträknade i 19, 17, 15, 14 och 13 (här är statistiken åldersbunden) och finns en ”full” statistik är det tionde resultatet oftast – ursäkta uttrycket – fullständigt uselt sett i större perspektiv.

Anmärkningsvärt är att i P 13 och P 14 finns endast en handfull Malmögrabbar noterade i listorna.

Man får ofta höra att dagens friidrottsungdomar inte vill tävla. Några föreningar lär ha kö till sina träningsgrupper.

Stämmer dessa påstående måste man naturligtvis ställa sig frågorna: Vad är felet med tävlingssystemet och hur skall vi ändra på det för att locka ungdomarna till tävlingarna?

Fortsätter den trend som nu finns inom Skånefriidrotten lär den mer eller mindre dö ut.

Orkar någon ta tag i och rädda en kantrande, skadeskjuten skuta?