Några tankar när hösten närmar sig.

Givetvis vet jag inget om vad som diskuteras om MFF-tränaren Rikard Norlings framtid i klubbens styrelserum.

Som alltid när en tidning lanserar en nyhet, tvivlar konkurrenterna på sanningshalten. Bara för att en av dessa något senare kommer med en annan spekulation, som lika kategoriskt misstros av de övriga.

I tv i söndags intervjuades sportchefen Per Ågren om Norlingffären. Per påstod att man först efter säsongen ämnade utvärdera Norlings arbete och då ta ställning till framtiden.

Men (om jag nu förstått det hela) det skulle innebära att om MFF vill bryta kontraktet har Norling rätt till lön ett helt år framåt om han inte får – eller vill ha – ett annat tränarjobb.

Visst är det något skumt i den här historien?

En ekonomisk trängd förening kan väl inte handskas så illa med sina begränsade medel?

***

I samma tv-program introducerades Björn Ranelid som den ende Augustpristagare som spelat allsvensk fotboll. Han har aldrig spelat i Allsvenskan.

Den ordrike Malmöförfattaren har verkligen mytomaniskt spritt uppgifter om sin förträfflighet både som fotbollsspelare och sprinter.

Faktakontroll är för många journalister ett okänt begrepp.

***

”Ska vi våga hoppas att MFF åker hem med tre poäng ….i kväll från Kalmar?”

Vad är detta!

Jo, en inledning på en MFF-blogg, där författaren anlägger en familjär ton till sina läsare i MFF-familjen och använder ordet ”vi”.

Det är samma person som är huvudansvarig för en morgontidnings MFF-bevakning.

Är det någon som litar på hans objektivitet?

Nej, jag visste väl det.

***

Tio omgångar återstår i årets allsvenska. Med andra ord, det finns 30 poäng att spela om.

Jag är övertygad om att det kommer att bli många överraskande poängförluster för topplagen och att det är alltför tidigt att avföra vissa lag från chansen att vinna guld.

Många är snabba på att ta ut framgångarna, både supporters och viss massmedia.

Domarnas ojämna varningsbedömningar är dock en fara. Det visade sig i senaste omgången. Avstängningarna faller inte alltid rättvist.

***

Det är festival i Malmö. Och återigen har genusperspektivet blivit en huvudfråga, antalet kvinnliga artister skall vara lika många som de manliga.

Man tar sig för huvudet.

Är inte det viktiga att programmen vänder sig i lika hög grad till de båda könen?

Men så enkelt får det tydligen inte vara.

VM i friidrott är över.

Jag erkänner att jag inte följt tävlingarna lika intensivt som tidigare. Det känns underligt när ”hela” landslag, som Turkiets, inte deltager på grund av dopning och många av stornationerna av samma skäl kommer utan några av sina storstjärnor.

När dessutom tidigare avstängda atleter vinner ett guld eller fixar en topplacering blir det än mer olustigt.

Till och med en nörd som jag har valt bort ett finalpass för att på tv i stället se en

medioker allsvensk fotbollsmatch.

Valt bort att med en egen utsänd medarbetare bevaka VM har också Skånes största tidning gjort. Det har aldrig hänt tidigare.

Skälet till detta har jag ingen aning om. Det kan finnas många orsaker. En kan vara att det inte fanns mer än en skåning att bevaka, MAI:s Philip Nossmy. Så tunt har det ur skånsk synvinkel aldrig tidigare varit i ett VM.

Det ger en bra bild av hälsotillståndet i den skånska friidrotten.

Man bör kanske dock nämna att släggkastaren Tracy Andersson, nu i Ullevi, är från Trelleborg.

Någon större skånsk representation de närmaste mästerskapen ser det inte heller ut att bli.

Visst finns det talanger men steget från lovande till att bli en mästerskapsdeltagare är mycket tufft att ta.

***

J- och USM i friidrott har avgjorts utan någon större massmedial uppmärksamhet. Lokaltidningarna har förstås noterar sina framgångar.

MAI har marknadsfört sina och det har gett notiser. Övriga klubbar från Malmöregionen har inte orkat berätta om sina medaljörer.

MAI skötte sig bra, 27 medaljer, 14 guld, sex silver och sju brons, är självfallet ett bra facit. Övriga Skånes 29 medaljer, 10—12—7, är givetvis också en godkänt utdelning.

Bakgrundssiffror är alltid bra i statistiska sammanhang: I J- och USM tävlar man i upp mot 150 grenar och om närmare 450 medaljer.

MAI var den klubb i Sverige som tog flest guld, alltså 14, men Hässelby hade totalt 33 medaljer. Vem som var bäst får de diskutera inbördes. Skånskan gick på MAI:s linje. Utan att kolla?

De övriga Skåneklubbarnas medaljskörd fördelades på sex föreningar. Det är en klar minskning jämfört med de två senaste åren.

Jag ser detta som en farlig utveckling. Det måste finnas konkurrens mellan föreningarna. Lokal ”stjärnor” – även på ungdomssidan – inspirerar rekryteringen, den för skånsk friidrott så oerhört viktiga.

Friidrotten är trängd från många håll.

***

Åter till VM! Till nästa mästerskap hoppas jag att Stefan Holm hunnit besöka en talpedagog, så att man helt kan höra hans kommentarer. Han var svår att höra, minst sagt.

Stefan kan gärna ta med sig fotbollskommentatorn Martin Åslund.

***

Lite fotboll på slutet.

Jag ogillar att kommentera en domares insats efter att ha sett repris på repris i tv på några omdiskuterade situationer. Men inte en rad i de Malmöbaserade tidningarna om de förseelser som kunde – borde! – ge utvisningar i matchen Kalmar—MFF.

Tänk om det varit Michael Lerjéus, ”hatobjekt” för en Malmöjournalist och diverse bloggare, som gjort dessa bedömningar MOT MFF. Det hade inte varit nådigt att heta Lerjéus då.

***

Handen är bättre, så jag hoppas kunna vara flitigare på bloggen den närmaste tiden.

Jesse Owens är världens bäste friidrottare genom tiderna.

Om man betraktar hans resultat i längd i ett tidsperspektiv.

Vid varje stort internationellt mästerskap undersöker jag hur hans världsrekord 813 från 1935 och hans segerresultat från OS 1936, 806, skulle stå sig i den nuvarande konkurrensen. I gårdagens VM-kval hoppade endast två man längre än 813, ytterligare en längre än 806.

Jämför i alla övriga grenar och se den himmelsvida skillnaden. Längd för män är den enda gren där ett resultat från 1930-talet kan mäta sig med 2000-talet. Jag är medveten om att dagens förutsättningar i många grenar knappast är jämförbara med dåtidens, men i längd är det endast utrustning och banbeläggning som ändrats. Till favör för den moderna friidrotten.

Det gör Jesse Owens resultat än mer anmärkningsvädra.

813 och 806 är fortfarande gångbara resultat i de stora internationella mästerskapen.
Jesse Owens av 1935 hade kvalat in till final i i stort alla mästerskap sedan dess.

 Att sätta betyg är svårt.

Det lärde jag mig under min tid som lärare.

Att studera betygen efter en fotbollsmatch jag sett live eller på tv är alltid intressant.

Jag säger inte att jag alltid har rätt, men jag hoppas att jag i min yrkesroll lyckades bättre än många av de fotbollsreportrar som i massmedia framför sina åsikter. Differenserna är för stora, känslorna och sympatierna känns i alltför hög grad.

Här några synpunkter:

SYDSVENSKAN

Resultatet för MFF styr mer än prestationen. Ett kryss eller till och med en förlust behöver inte per automatik innebära ett underkänt genomsnittsbetyg, en vinst innebär inte alltid ett högt betyg. Så är det överlag i SDS.

Euforin efter en viktig seger ger direkt utslag i betygsättningen (som efter gårdagsvinsten mot AIK).

Trovärdigheten minskar också, då betygssättaren förutom detta svåra jobb dessutom ofta skall direktreferera matchen för nätet och också skriva ett referat eller krönika/analys. En i mina ögon omöjlig uppgift.

En annan nackdel är att det ofta är en och samma person, som bevakar MFF:s matcher. Hos vem eller vilka av spelarna sympatierna finns märks tydligt i text och betyg.

Känner man sig oumbärlig – och ledningen accepterar det – blir det ofta fel, mångfalden åsidosätts. Tidningens MFF-bevakare har elakt – men träffande – av en bloggare kallats spaltockupant. Det är inte mitt ord, men …

KVÄLLSPOSTEN/EXPRESSEN/GÖTEBORGSTIDNINGEN

Här spretar verkligen betygen, men så är också betygssättarna många.

Opportunismen är påfallande. Ett av de värsta exemplen är från MFF—AIK. MFF får 3,27 i snitt, AIK 1,96. Man ger MFF-målvakten Johan Dahlin en 5:a, då måste väl AIK ha skapat en hel del? Dessutom spelade försvaret så bra att förutom målet hade MFF endast ett skott på mål. AIK-försvaret var alltså bra. Eller var hemmaanfallet så uselt? Men anfallarna fick ju överbetyg.

Det här stämmer inte. Det här var ett rejält underkänt för de två som undertecknat betygen.

För en av dem har jag haft hyfsad respekt för kunnigheten, för den andre ingen. Vad skall jag tycka nu?

CITY

Välkommen tillbaka Fredrik Lindstrand! Nu finns det en Malmötidning med en bra objektivitet på MFF-spelarnas insatser.

AFTONBLADET

AB lägger inte ut sina betyg på nätet men de gånger jag läser Stefan Alfelts bedömningar känns de framförda med eftertanke och kunnighet.

SKÅNSKA DAGBLADET

Sätter inga spelarbetyg men, deras MFF-följare har i alla fall modet att mena att MFF i går inte var så bra som morgonkollegan i sin upprymdhet påstår.

***

Återköpet av Guillermo Molins till MFF var en nödvändig investering inför de elva avslutande omgångarna. Av topplagen har MFF den svagaste bänken.

Jag har också svårt att tro att ryktenas män, Peter Jansson och Jiloan Hamad, försvinner. Är det inte logiskt att tänka att om det finns intresse för dem i Italien och England, så borde de redan vara där inför den förestående ligastarten?

Det är mycket man inte förstår.

Och minst lika mycket man undrar över.

Som nu i torsdags, då MFF, Gefle och Häcken, och tidigare IFK Göteborg, försvann ur fotbollens Europa League. Jag hade förväntat mig att mina morgontidningar skulle ta upp svensk fotbolls problem i ett vidare perspektiv. I stället skrivs kommentarerna ur ett oerhört snävt lokalt perspektiv.

En krönikör hyllar klacken och i båda läggs fokus på att det inte blev några skador inför söndagens toppmatch mot AIK.

Det sistnämnda kan jag förstå i och med 0—4 förra matchen mot Swansea. Men en bloggare/krönikör har tidigare antytt att guld i Allsvenskan är viktigare än ett långt avancemang i Europa. Och då är jag inte med längre. Titlar i all ära men i dagens krassa ekonomiska verklighet är det ett långvarigt spel i de europeiska cuperna – plus spelarförsäljningar – som ger förutsättningar för att bli en ständig toppklubb i Sverige med chanser att nå ett gruppspel i någon av turneringarna.

Hur skall MFF och de andra klubbar med ambitioner nå dit? Detta hade varit intressant att få några synpunkter på.

En bra ungdomsverksamhet med bra skolning är en grund men jag tror inte på receptet att låna ut spelare strax utanför A-lagets startelva, speciellt inte under en säsong med spel i Europa. De behövs i ett tufft program.

Kan någon förklara varför MFF:s U 21-lag hamnar i ett B-slutspel i SM? Håller truppen utanför A-lagsgruppen inte klassen?

***

Elfsborg hånas ibland för att man inte lyckas vinna Allsvenskan alla år – men Boråsklubben har de senaste tioårsperioden varit landets särklassigt bästa i den högsta serien – och inte heller alltid gått så långt ute i Europa.

Men svensk fotboll bör väl applådera Elfsborg som ihärdigt försöker konkurrera på två plan och skaffar breda trupper. Lyckas laget ta några steg ytterligare i EL-kvalet, gynnar det i kommande turneringar de svenska lagen, som får bättre seedning.

De som hånar Elfsborgs satsning är rejält fel på det.

***

Åter till MFF-klacken! Fantastisk! Den skapar atmosfär och stämning. Så länge man undviker könsorden!

Jag är uppvuxen i den ideella idrottsvärlden. Därför gillar jag klackens initiativ att vara med att sätta upp och sen demontera bänkarna på Norra stå. Låt vara att det kanske är unikt för lagsporternas anhängare men nog är publiciteten överdimensionerad?

Föreningssverige ser ut så här. 350 personer ser exempelvis i dag till att nå några föreningar kan arrangera Malmö halvmaraton. Hur många loppisar, sillmarknader, danstillställningar och inte minst stora idrottsevenemang har genom ideella krafter arrangerats under det här året? Det är många. Utan att det uppmärksammas av någon krönikör.

***

Sen kan man undra varför ståplats inte är tillåtet. I synnerhet om ser till förhållandena under vilka Elfsborg spelade i CL-kvalet i Lettland.

***

Såg att en krönikör ondgjorde sig över att Malmö stad begärde 250 000 kronor för att utföra det arbete med Norra stå som nu klacken gjort. Han ville att någon skulle granska den frågan. Det är väl bara att fixa det själv!

Är det så underligt att kommunen tar betalt för något man utför på en arena man inte själv äger? Vad får MFF betala för de vaktmästartjänster, som nu utförs av fritidsförvaltningens personal med efter vad jag förstår kommunens maskinpark?

Om jag inte minns fel skulle MFF i den elefantiasisorganisation, som Lars-Christer Olsson byggde upp i samband med byggandet av Swedbank, även ha en stor serviceorganisation. Den lär ha skrotats nästan omgående.

Det bör kanske tilläggas att vid ett arrangemang i Malmös egna arenor – och vid avspärrningar – betalar arrangören förutom hyra även för varje liten extra stol, bord eller annan extra utrustning.

Kommunens prispolitik gynnar inte de ideella organisationerna.

Jag ser fram mot en granskning.

 På torsdag kan det vara slutspelat för de tre svenska lagen i Europa League.

Störst chans att överleva har faktiskt Gefle (0—1 borta mot Qarabag), sämst Malmö FF (0—4 borta mot Swansea).

Om MFF åker ut nu och inte hamnar i ett gruppspel i Europa League ökar lagets chans att bli svenska mästare. Truppen är alldeles för tunn för att klara av både allsvenskt spel och många matcher i Europa. De spelare man lånat ut med motiveringen att de för att utvecklas måste få rejäl speltid i Allsvenskan eller Superettan, hade behövts om MFF nu skulle avancera.

Jag har en känsla av utlåningen av några av spelarna har med den utsatta ekonomin att göra. MFF måste reducera sina lönekostnader. Det har gått ut över bredden i spelartruppen.

Och därmed möjligheten att lyckas i både Sverige och Europa.

***

Elfsborg har rustat för toppspel på två fronter. Jörgen Lennartsson har matchat truppen för att lyckas i de två tävlingarna och låtit många spelare få matcher. Förvisso gynnade av i dubbel bemärkelse få ett lä(e)tt motstånd i förra omgången i CL-kvalet. Även om Elfsborg förlorar i dag mot Celtic är laget garanterat fler matcher i Europa med då i Europa League.

Även utan David Elm, åter till Kalmar, har Boråslaget kapacitet att skapligt hävda sig i EL och i Allsvenskan. Alla har räknar bort laget, avståndet till HIF är nio poäng, och det finns ytterligare fyra lag före.

Men får Elfsborg tillbaka de marginaler man haft mot sig i de senaste omgångarna, är man med sin breda, matchtränade trupp fortfarande ett allvarligt topphot.

Oavsett hur det nu går, är Elfsborg den förening av de de fem svenska Europadeltagarna, som rustat förståndigast för ett tvåfrontsspel.

***

Damallsvenskan har återstartat efter EM-succén. Som väntat gav Europamästerskapen inte en åskådarkick. 712 personer på matchen LdB FC Malmö—Sunnanå, förvisso tv-sänd, är en talande siffra.

Jag såg delar av matchen på tv. Ursäkta uttrycket: det var usel underhållning. Sunnanå var direkt dåligt – till och med åtskilligt sämre än Halmstads BK i söndags mot MFF – och skapade inte en enda farlighet. Dessutom hade Skellefteålaget en halt målvakt.

Med en så ojämn kvalitet får Damallsvenskan svårt att locka de stora åskådarmassorna i den vanliga serielunken.

 En hal fläck på golvet i soprummet.

Fyra plastpåsar med välsorterade sopor i ena handen.

Plötsligt låg jag där på golvet, tog stöd med högerhanden, men inte bättre än att den hamnade på en av påsarna. Just på den där det legat en hel flaska, som dock krossats i kontakten med betonggolvet.

Blodet sprutade, väggar, golv och kläder färgades rött.

Snabbfärd till Akuten, där man konstaterade att en sena och en nerv till lillfinger och ringfinger var skadade. Det blev en natt på handkirurgen och sen operation på morgonen.

Inskriven på Akuten klockan 18, utskriven klockan 15 dagen därpå med handen i ett gipsbandage.

Under dessa timmar var jag i kontakt med 41 personer, som på ett och annat sätt tog hand om mig och min sargade hand. Alla trevliga och professionella, de gjorde allt för att jag skulle må bra. Och det gjorde jag efter omständigheterna.

Jag har två gånger under de tio senaste månaderna hamnat på sjukhuset och är till hundra procent nöjd med bemötandet och vården. Har inget att klaga över.

***

Här har ni förklaringen till mitt uppehåll i bloggandet. Det är först i dag jag hjälpligt kan använda mina fingrar på högran.

Men gips skall jag ha ytterligare tre veckor.

***

Jag håller på att för Skånsk Idrotts Historia skriva om den skånska squashens historia. Nyligen gjorde jag en intervju med Squashförbundets generalsekreterare Thomas Troedsson och ställde frågan varför så få av de talanger som funnits i Malmö SRC blivit riktigt konkurrensdugliga på internationell nivå (som det var på 1970- och 1980-talen).

Svaret blev: De satsar på en civil karriär.

På Akuten fick jag en bekräftelse på detta. Läkaren som konstaterade mina skador och remitterade mig till handkirurgen var Håkan Borgström, tidigare just svensk juniormästare i squash.

***

När jag låg på operationsbordet hälsades jag välkommen av läkaren med orden:

-- Är det inte Magnus Månsson, Heleneholms IF?

Det var Hans-Eric Rosberg, en av många lovande löpare i klubben under 1970-talet, som frågande konstaterade detta. Hemma någonstans har Hans-Eric medaljer från USM i stafettlöpning av olika valörer. Under 1970-talet blev Heleneholms IF nio år av tio Sveriges bästa klubb vid USM just i stafettlöpning med tio femton medaljer per år. Det hände att vi på 4x100 meter hade två lag på medaljpallen.

De här åren, då ett team byggde upp Heleneholms IF till att bli en av landets främsta friidrottsklubbar, minns jag med glädje. Påminnelsen av Hans-Eric gav några sköna minnen ensam i sjuksängen.

Men samtidigt kom vemodet fram. Heleneholms IF finns inte längre som en livaktig ungdomsklubb i friidrott.

För att ytterligare spä på ”Det var bättre förr” : Två av de nio gånger Heleneholm blev bästa klubb avgjordes mästerskapen i Malmö, en gång på Heleneholm, en gång på Stadion. Nästan varje säsong under 1960- 70- och 80-talen arrangerade Malmöklubbarna ett SM av något slag, några gemensamt. Plus åtskilliga andra tävlingar. Förstås.

Detta apropå den nästan totala arenatävlingstorkan i Malmö de senaste åren.

Många är som sagt de tankar som dyker upp, när en otymplig arm hindrar en lång och lugn sömn

***

Vi kan väl sluta där vi började, i soprummet.

Det är fantastiskt vilken mängd träd som sparas genom insamling av tidningar och papp och hur många nya flaskor, konservburkar och plastsaker som återvinns bara i vår lilla bostadsrättsförening.

Siffrorna är imponerande.

Synd bara att alla inte torkar upp det de spillt. Så att man sluppit halka.