Äntligen är det bara några timmar tills fotbollsfesten börjar, dam-EM eller EM för damer.

Kalla det vad du vill. Huvudsaken är väl att man vet vad det gäller.

Jag är trött på förhandssnacket, där man i vissa tidningar (inte bara min ena morgontidning) kan förledas tro att det är ett genuskrig. Bara för att några män vräker ur sig otidigheter om damfotboll i diverse media och till olika mailadresser. Hur många dessa mail är har jag aldrig fått någon uppfattning om. I massmediavärlden har orden ”storm”, bombardemang” inte alltid samma värde som i övriga samhället.

Det är väl bara att ignorera dessa små olyckliga människor.

Sanningen är den att att utan männen hade den svenska damfotbollen varit väldigt, väldigt tunn.

Det är män som ser fotboll för damer -- mina små egna undersökningar visar på procentsatsen 70—30.

Det är män som är ordförande i de flesta klubbar, de flesta styrelseledamöterna är män, det övervägande antalet tränare på alla nivåer är män.

I Allsvenskan har en klubb en dam som tränare (Kristianstads DFF), två föreningar (Karlslund och Sunnanå) en kvinna som ordförande. Ungefär så ser det ur i hela Fotbollssverige.

Jag tror inte för en sekund att männen hindrar kvinnorna för att ta hand om de ledande positionerna. Orsaken är helt enkelt att det finns för få kvinnor – av olika anledningar – som är villiga att ta på sig ansvaret.

Det är den svenske mannen som tar sitt ansvar för svensk damfotboll från grunden.

Notera detta i stället för att lägga krut och irritation på en minoritet, som i många fall är ute för att provocera.

Och tydligen lyckas.