Det blev inte den fredagskväll man önskat. 1—2 mot Österrike svider.

Syndabockarna plockades snabbt fram i svenska massmedia. Jag är övertygad om att man i Österrike var lika snabba att kora sina hjältar. Från samma situationer!

I den bästa av världar slutar alla matcher 0—0. Då finns det inga syndabockar. Men ack va tråkigt!

Det är denna blandning av misstag och lyckade ingripande, som gör fotbollen fascinerade på alla nivåer.

Samtidigt som man i Sverige gnäller på Jonas Olssons agerande vid 1—0 hyllar man i Österrike Martin Harniks vilja att attackera svensken och tro på möjligheten att skapa en målchans, en straff.

Och visst var Marc Jankos snabba förflyttning runt Granqvist och precisa målnick, 2—0,  invid stolproten en strålande prestation. Om det varit en svensk som utfört den hade hyllningarna i svensk press varit överväldigande. Tro mig!

Sveriges reducering var ur österrikisk synpunkt också ett misstag. Man låter inte en duktig spelare som Zlatan vara omarkerad i den zon han befann sig för att kunna leverera den delikata målgivande passningen till Elmander.

Tack och lov att de begås fel av spelarna. Annars hade fotboll varit tråkigt.

Jag gillar inte att efterhand efter att ha sett situationerna i tv ge ett omdöme om olika omdiskuterade situationer. Det är – i alla fall delvis – att ha facit i hand.

Jag är dock benägen att hålla med de experter och kommentatorer i tv, som menade, att domaren i de fyra straffsituationerna gjorde rätt bedömning.

Det som irriterade mest var Sebastian Larssons och Elmanders ideliga protester mot domsluten.  Elmander var i inledningen så okoncentrerad efter en utebliven (?) hörna med efterföljande gester att han missade en stor möjlighet att ge Sverige en viktig ledning.

Ett misstag i paritet med Olssons och Granqvists. Eller?

Alla matcher lever sitt eget liv – Nanne Bergstrands upprepade sanning. Så även denna. Och sett i detta perspektiv var det det för dagen bästa laget som vann.

Med en ny favorit som bäst på plan .

Alaba!