Är det slumpen som avgör en förbundskaptens kapacitet?

Man kan lätt tro det, när man i kvällstidningarna läser diskussionerna om Pär Mårts vara eller inte vara som ledare för Tre Kronor. Före kvartsfinalen mot Kanada var han ifrågasatt, efter densamma var det ingen som krävde hans avgång.

Vad hade han då gjort för att föräras denna förvandling?

Inget!

Sverige hade haft turen att Vancouver föll bort i slutspelet i NHL och Mårts fick tillgång till två världsklasspelare i bröderna Sedin.

Och så det där med marginalerna, slumpen.

En vän menar: Det lag som skapar flest ”slumpar” framför målet vinner oftast en ishockeymatch.

Kanske något överdrivet men …

Och visst var det en slump, en enda sekvens som räddade Sverige. Och Pär Mårts?

Jag tänker på situationen vid 1—0 till Kanada. En puck hade passerat Jhonas Enroth (målvakten, som Mårts även får tacka för en utebliven diskussion om hans fortsättning som förbundskapten) men satt klockrent i stolpen. En marginal på några centimeter räddade Sverige från 0—2. När så kanadensaren Giroux i samma sekvens blev utvisad fick Sverige en chans att komma tillbaka i matchen och tog den.

0—2 och spel 5 mot 5 och jag tror inte att Sverige lyckats vända och vi fått se denna härliga dramatik.

Så små är marginalerna och har naturligtvis inget med Pär Mårts kapacitet att göra.

Jag hoppas att diskussionerna inte kommer upp igen om Finland vinner semifinalen i eftermiddag.

En förbundskaptens skicklighet hänger inte på någon centimeter hit eller dit, inte på slumpen.

Lite nyanser i åsikterna skulle inte skada.