Man kan inte få allt!

Turerna kring MFF och spel på konstgräs har under våren tagit en underlig vändning. Från att med nästan avsky ha menat att allt spel på detta underlag borde vara förbjudet har man nu vänt. Spelare, ledare, supporters och till och med journalister har ändrat ståndpunkt.

För de flesta har det varit en självklarhet att en konstgräsplan är ett bättre underlag än en tidig vårmatta – eller sen  höstdito. Nu har även MFF-familjen  (där jag räknar in några hovpoeter) upptäckt det. Kryssen mot Öster i cupen och mot Halmstad i den allsvenska premiären skyllde man på de undermåliga planförhållandena. Efter den klara vinsten (bra andrahalvlek) mot Åtvidaberg menade de kunniga att nu äntligen kunde MFF spela ut och visa vilket bra lag man är. När underlaget är bra. Som nu på Kopparvallens konstgräs.

Så är det kanske.

Glöm nu inte detta, när det eventuellt blir en förlust mot en konstgräslag senare under säsongen! Jag  vill inte höra att nederlaget berodde på underlaget. Eller att motståndarna har en favör av att spela alla sina hemmamatcher på konstgräs.

Sen var det förstås lite pinsamt att höra målvakten Johan Dahlin skylla sitt misslyckande vid baklängesmålet på konstgräset. Men det hade förmodligen blivit samma bortförklaring om man spelat på ett ojämnt gräs: Det var en tuva.

Man kan inte få allt!

Sen begriper jag inte påståendena att MFF är det lag i Allsvenskan som lider mest av en inte helt perfekt underlag. Det är att överskatta MFF:s passningsspel och  underskatta många av konkurrenternas.

Det är ett bevis på en vanlig överdriven hemmablindhet.