28 års arbete med Skånes idrottsförbunds årsberättelse har gett kunskap. För några dagar skrev jag en generell sammanfattning.

Hur har då utvecklingen sett ut i de enskilda idrotterna i Skåne från mitten av 1980-talet till 2012?

Här en kort sammanfattning, del 1.

AMERIKANSK FOTBOLL

Kontinuitet har inte varit ett ledord för de skånska föreningarna. C 4 Kristianstad och Limhamn Griffins (i olika namn) har blivit svenska mästare, fyra andra klubbar har spelat i högsta nivån. Det har funnits år utan skånsk representation i den högsta serien. I år kommer Predators från Kristianstad bli den sjunde elitklubben.

BADMINTON

Har alltid varit en av de framgångsrikaste skånska idrotterna med uppmärksammade insatser både nationellt och internationellt. På senare år har de internationella framgångarna blivit färre. Aura och Malmö BK är två av Sveriges bästa klubbar med en hygglig återväxt. De är dock ensamma som elitklubbar. Skånsk badminton har för närvarande problem med rekryteringen i åldersklasserna under 15.

BANGOLF

En massmedialt undanskymd idrott, där olika klubbar under åren tillhört de främsta i Sverige och haft spelare med medaljplaceringar, främst i lag, på de internationella mästerskapen. Bangolf är ingen stor ungdomsidrott tävlingsmässigt.  I denna konkurrens är Skåne ett av de bättre distrikten.

BASKET

Olika klubbkonstellationer har försökt skapa elitlag. Det har funnits säsonger med lovande resultat men något stabilt har inte uppnåtts. Avsaknaden av bra elitlag har gjort att många talanger från en bra ungdomsverksamhet sökt sig norröver för att få spela på elitnivå. Skåne har bra klubbredd på serienivån under eliten.

BILJARD

Skåne, med Torbjörn Blomdahl, främst, och Michael Nilsson, har under hela perioden varit dominerande i Sverige i varianten trevallarscarambole. De har blivit världsmästare i lag sex gånger.

BILSPORT

Svårt att på några korta rader sammanfatta utvecklingen. I de olika grenarna har de under alla åren funnits skånska förare i svensktoppen med inslag av bra prestationer i de många internationella tävlingarna av cup- eller mästerskapskarraktär.

BORDTENNIS

1980-talets individuella insatser av världsstjärnorna i Malmö FF har naturligtvis inte kunnat fortsätta. I seriesammanhang har Eslövs AI på herrsidan övertagit MFF:s hegemoni. Både på herr- och damsidan visar skånsk bordtennis i seriespelet upp en bra klubbredd. Skåne har ständigt spelare på topplaceringar i SM för seniorer,  juniorer och ungdomar. Antalet föreningar har i längre tidsperspektiv minskat.

BOULE

En av de idrotter som expanderat mest under de senaste 30 åren både som sällskaps- och tävlingssport. Skåne var snabbt med på tåget och har sedan början av 1980-talet varit ett av de ledande distrikten i Sverige med många elitspelare, och lag, från klubbar spridda runt om i Skåne.

BOWLING

En pålitlig leverantör av internationella medaljer från VM och EM. Det finns knappast något år utan  att någon skånsk spelare varit medaljör i dessa sammanhang och likadant har det sett ut i SM. Skåne har även på det nationella planet, främst på damsidan, dominerat elitserierna. Antalet klubbar har dock minskat.

Har i dagarna lämnat in Skånes Idrottsförbunds årsberättelse för 2012 till tryckning. Den är i år på 80 sidor i formatet A 4. Det är 28:e gången jag varit ansvarig för den idrottsliga delen av berättelsen,  och också den sista.

28 år är en lång tid och dessa år har gett mig en bra kunskap om skånsk idrott. Det har hänt mycket, men mycket är också sig likt.

I mitten av 1980-talet var Torbjörn Blomdahl en världsstjärna i biljard. Det är han än i dag.

Ragnar Skanåker vann OS-guld i pistolskytte 1972. Han höll hög internationell klass under ytterligare två decennier och är ännu placerad högt på resultatlistorna från SM.

Dessa två herrar är de som under längst period förekommit flitigt i de listor med placeringar från VM, EM och SM, som förekommit i årsberättelserna.

De utmanas av annan skytt, Emil Martinsson (före detta Andersson), som i viltmål årligen hamnar på pallplats i VM och EM en massa gånger. Emil är en okänd världsstjärna i en gren som så sent som 2004 fanns på OS-programmet, då Emil blev fyra.

Man kan givetvis dra en massa slutsatser om den idrottsliga utvecklingen under dessa närmare 30 åren. Det mest markanta är damernas intåg i det vi kallar kampsporter. Dessa sporter har också blivit fler, brasiliansk jiu-jitsu, kickboxning, MMA, shootfighting, submisson wrestling och thaiboxning för att nu nämna några, där Skåne 2012 hade framgångar.

Inom budo- och kampsportförbundet ryms också de östasiatiskt influerade idrotterna iaido, wushu, kendo och taido och de flesta med en massa varianter och stilar.

Under åren har några av budosporterna bildat egna förbund, judo, karate och taekwondo.

Klubbnamnen i de nya idrotterna har ställt till stora problem, när jag geografiskt skall placera föreningarna. Var finns Po-Eun, Fightzone, Muya Thai, Frontier MMA, Kaisho, Toigye, Garuda? I Skåne eller i något annat distrikt? De uppräknade klubbarna är skånska. Om ni nu inte visste det.

Styrkelyftarna har bildat ett eget förbund, skilt sig från tyngdlyftarna.

Dans och dart har blivit fullvärdiga medlemmar i Riksidottsförbundet, liksom triathlon.

I Skåne har det bildats klubbar för draghund och bob/skeleton, där Vitsippedalen från Veberöd till och med har haft svenska mästare.

Skånskt idrottsliv har breddats, möjligheterna att utöva olika idrotter har blivit större. Damerna/tjejerna har tagit för sig.

Jag återkommer och ser då närmare på den utvecklingen i några av de enskilda idrotterna.

Jag har fått några svar på frågan om vilka idrottsmän eller ledare förutom Lennart Strand, som fått en plats, stig eller gata uppkallad efter sig. Jag har fått några svar, inget helt fullständigt.

Här de namn jag vet. Det kan finnas fler, hör i så fall av er!

1. Eric Perssons väg går från John Ericssons väg till Stadiongatan och korsas av Lennart Strands stig. Eric Persson var i många år ordförande i Malmö FF och var den som formade det moderna MFF.

2. Sven Lindvalls stig är den cykel- och gångstig som finns mellan Malmö idrottsplats och Malmö opera och går mellan Pildammsvägen och Carl Gustafs väg. Sven Lindvall var bland annat ledare i Malmö AI främst i friidrott och badminton.

3. Birger Buhres plats är en vändplats belägen mellan Aq-va-kul och Petri läroverk. Birger Buhre var journalist, främst på Kvällsposten, men också simledare på riks- och lokalplanet i Malmö SS.

4. Gustav Freijs plats på Kirseberg i närheten av kyrkan. Gustav Freij var en av världens främsta brottare under 1940- och 1950-talen. Han representerade under största delen av sin karriär IK Sparta.

   ***

   Jag fick i samband med lanseringen av Mats Olsson, en av världens främsta handbollsmålvakter, som en het kandidat till en plats i Malmös Walk of  Fame, en kommentar. Insändarskribenten ifrågasatte inte hans idrottsliga meriter men hade starka negativa synpunkter på att Mats inte visat moderklubben Dalhems IF tacksamhet.

   Mångårig ledare i Dalhem känner inte igen kritiken och berättar att de få gånger Mats besökt sin ungdomsstad under åren utomlands har relationerna varit positiva.

   Av denna anledning publicerar jag inte kommentaren eftersom jag inte har möjlighet att kontrollera och få påståendena bekräftade.

Jag ägnade stora delar av helgen åt att vara en väldigt liten, liten del av den stora organisation som krävs för att genomföra ett inne-SM i friidrott för ungdomar.

Ungdomsidrott i alla de former ger mig mycket och är stimulerande, men i detta fall också lite funderingar.

Irene Ekelund, den nya sprinterstjärnan, deltog. Hon är redan ett affischnamn, prydde programmet, var flitigt uppvaktad av ivriga autografjägare – hon gav sig tid till alla.

En av de två kvällstidningarna från Stockholm hade sänt ner en av sina mest välkända reportrar till Atleticum och Malmö för att göra ett reportage om henne.

Detta under ett SM för ungdomar, som man sällan eller aldrig befattar sig och då oavsett idrott!

Irene har figurerat i tv-program. På några månader har uppmärksamheten trappats upp. Nästan all medial bevakning från helgens tävling kretsade kring henne.

Irene är 16 år – fyllde i fredags.

Hur reagera en tonåring på ett liv i offentligheten? Jag vill poängtera att Irene var väldigt vänlig mot alla, medtävlare, funktionärer, press och alla uppvaktande autografsamlare.

Men visst spårades en viss mån av trötthet, när hon efter en jobbig tävlingsdag var på väg att bli intervjuad av pressens representanter. Hon verkade helst vilja avstå denna del av den verklighet hon snabbt hamnat i. Och som kommer att trappas upp om den idrottsliga utvecklingen fortsätter.

Min enkla fundering: Hur hanterar en 16-åring denna uppmärksamhet och vad händer om hennes utveckling gör ett naturligt tillfälligt stopp och det allmänna intresset upphör?

***

Det fanns dopningskontrollanter på plats i Atleticum. Irene Ekelund var en av dem som testades. Det var för henne fjärde gången på kort tid, några av de andra tillfällena har varit när hon satt ett svenskt rekord. Då är ett test obligatoriskt.

Jag är naturligtvis för en ren idrott.

Men ytterligare några enkla funderingar:

Är resurserna så stora att man behöver testa vid ett SM för 15- och 16-åringar?

Och hur fungerar kommunikationen mellan de olika distrikten, när en 16-årig tjej är föremål för kontroll fyra gånger på en dryg månad.

Jag vill kalla det resursslöseri. Idrottens pengar kan användas bättre.

Såg att Lund haft en idrottsgala, har tidigare noterat att Sydostskåne haft en, Kristianstadsregionen en och i det nordvästra hörnet av distriktet har man arrangerat HD-galan.

Men ingen gala i Malmö. Jag tycker att föreningslivet i Malmö är värd en festkväll.

Under några år fanns den påkostade Mästargalan men med en ny regim i nämnd och förvaltning försvann den i besparingssyfte.

Mästargalan gav glans och uppskattades.

Malmö har förvisso sin Walk of fame på Stadiontorget med det är något helt annat. Där hedras tidigare stjärnor inom idrottsvärlden. Det är dagens ungdomar, klubbar, tränare och ledare som skall få sin egen fest med stimulerande uppmärksamhet. Kandidaterna är många. Malmö har ett rikt, bra föreningsliv.

Nog borde någon initiativrik person kunna skaffa intressenter till en Malmögala. Kan Lund, Ystad, Helsingborg och Kristianstad så borde givetvis Malmö kunna fixa en föreningshögtid.

***

Åter till Walk of fame.

Juryn räddade något av sin heder, när den vid senaste nomineringen i höstas förärade Lennart Strand en platta. En infödd Malmöbo, som sätter ett världsrekord i löpning 1 500 meter och dessutom är OS-silvermedaljör och Europamästare, borde från början ha haft sin minnesplatta.

Lennart Strand har förresten även fått en stig uppkallad efter sig, Lennart Strands stig. Den går från Stadiontorget till Annebergsskolan, förbi Atleticum och Baltiska hallen.

Samtidigt med Strand fick Zlatan Ibrahimovic sin minnesplatta. Därmed skapades Lex Zlatan. För att tidigare komma ifråga skulle delar av de främsta prestationerna har utförts i en Malmöförening. Så har ju inte varit fallet för Zlatan.

Det öppnar dörren för Mats Olsson, Söderkullagrabben/Dalhemsmålvakten, som har en svårslagen meritlista som medlem i världens bästa handbollslandslag under 1990-talet. Han representeraade inte Dalhem som senior.

Och varför inte ta steget fullt och ge även den andra plattan till en handbollsspelare, IFK Malmös Kjell Jönsson, dubbel världsmästare.

***

Der finns i Malmö (minst) ytterligare fyra platser/vägar/stigar, som är uppkallade efter idrottsmän eller ledare. Vilka?

Det har varit en intensiv period för oss som gillar handboll, elitmatcher nästan dagligen. Tyvärr har tiden inte räckt till för något besök på en dammatch. Just damhandboll är den lagidrott som i intensitet ligger närmst herrarna. Jag hoppas kunna åka upp till Höör och besöka Björkvikshallen och se H 65, uppstickarlaget, i en slutspelsmatch.

Jag gillar lag från småorter som kan oroa de stora.

Under en dryg fjortondagsperiod har jag sett HK Malmö två gånger, Ystads IF tre, Kristianstad två, Lugi tre och H 43 två.

Nördigt? Tja, ok! Men intressant.

Och nu fortsätter det med slutspel och kval.

I slutspelet är det IFK Kristianstad som är det främsta skånska hoppet. Laget kommer med största sannolikhet att genom sin placering i Elitserien att skaffa sig hemmaplansfavör i kvarts- och semifinalerna. Och det vet gästerna vad det betyder. Och domarna.

Kristianstad har också Skånes formstarkaste spelare, Markus Olsson. Hans andrahalvlek mot YIF var bland det grymmaste jag sett på denna nivå den här säsongen. Ett minus är att Lars Möller Madsen, storskytten, inte på långt när har visat det som förra våren gjorde honom till en skräck för alla målvakter. Senast förvånades jag också över hur få gånger IFK utnyttjade högerkanten.

Men försvarsspelet imponerade rakt igenom.

Jag trodde ett tag på YIF. Men då får man inte sjabbla bort möjligheten att skaffa sig hemmaplansfavör i slutspelet genom att förlora mot ett ungt Hammarby, förvisso borta. YIF har egentligen det mesta, utom ett kollektivt kontringsspel förstås. Palle Hansson, högernian, har dock varit en besvikelse.

Måste passa på att lyfta fram Linus Nilssons försvarsspel. Lysande.

Lugi är beroende av att Anders Hallberg är frisk. Hans betydelse för laget är ovärderlig. Anders är en av seriens absolut bästa spelare. För att Lugi skall gå långt måste Johannes Hippe, Albin Tingsvall och Joacim Ernstsson ha längre lyckade perioder än de haft på sistone. 17-årige Simon Jeppsson är en skyttejoker men ett slutspel är något annat, något större.

Kantspelarna måste också lyckas – och våga – mer än i de rena kontringslägena.

Men som i all handboll är målvakterna nyckelspelarna. Och här har de tre Skånelagen bra besättningar. Med ett plus för Lugi. I de matcher jag sett har Espen Christensen varit den bäste och jämnaste.

Hur skall det då gå för HK Malmö i kvalet? Av de tre lag som kommer från Elitserien har HK hittills visat sig vara bäst även om det blev förlust senast mot Aranäs och att såväl hallänningarna som Skånela ”sprallat till” på sistone.

Jag har sett två av de blivande motståndarna från Allsvenskan. Önnered var bra med en blivande storstjärna i Andreas Berg och Tumba hade kvaliteter.

Men det här motståndet skall inte räcka för att förhindra en ny säsong i Elitserien för HK Malmö.

Några ord om H 43. Laget var överlägset, behövde sällan gå för fullt, skärpte sig när det var nödvändigt. I min idrottsvärld är det viktigt att laget i höstens träningsmatcher skaffar elitmotstånd. Tempot måste upp många snäpp.

Nu går vi in i nästa fas, slutspel och kval.

Nu är den igång igen, debatten om Bragdguld och Jerringpris.

Jag skall inte redan nu fastslå att prisen blir Johan Olssons, bara konstatera att han givetvis är en oerhörd stark kandidat.

Genast när en vinteridrottare blir aktuell, är vissa framme och påpekar att skidor inte kan utövas i hela världen. Naturligtvis rätt.

Det finns så många andra idrotter som har betydligt fler utövare.

Men större behöver inte betyda bättre.

Jag har också svårt att förstå att en viss egenskap skall väga tyngre än en annan. Är det mer värt att ha bollkänsla i fötterna och ett bra spelsinne än att vara utrustad med stor kapacitet för konditionsidrotter, kombinerat med en oerhörd vilja?

I min idrottsvärld är det inte så.

Oavsett antal utövare i världen.

Varje idrott har sin charm och skall bedömas utifrån detta.

De årliga priserna delas ut efter subjektiva åsikter. Något annat är otänkbart.

Kritikerna mot att en skidåkare -- eller en annan utövare av en mindre spridd idrott -- skall få Bragdguldet reducerar med sin argumentering antalet sporter till ett fåtal.

Så vill inte jag ha det.

***

Många skidåkare har fått Bragdguldet.

Om nu Johan Olsson blir årets innehavare sticker hans prestation ut. De flesta andra -- alla på femmilen -- har vunnits efter individuell start, Johans i en masstart, som för hans del blev ett individuellt lopp över mer än tre mil.

Han var ensam mot övriga fältet. Hans sällskap var mjölksyra i hela kroppen.

Det var en bragd, oavsett antal skidåkare i världen.

Och en eftermiddag, värd att minnas.

Det finns ingen anledning att ironisera över HK Malmös Vision 2013, som innebar SM-final i handboll i år.

Givetvis skall en förening ha höga målsättningar, eller om du vill visioner. Att HK inte infriar sin i år är är väl inget att säga om. Att visionen var väl optimistisk -- till och med orealistisk -- inför säsongen är en annan historia.

Det jag är rädd för är framtiden. Kan HK skaffa resurser för en fortsatt  elitsatsning och dessutom skaffa en stabil grund underifrån, som är förutsättning för en långvarig vistelse på toppen?

Ställer sponsorerna upp på ett lag som drar under 900 personer till Baltiska hallen, som nu i de två senaste derbyna mot YIF och Lugi? Då skall man veta att det kom cirka 200 gäster från Ystad och Lund. I den vanliga serielunken har det varit under 600 åskådare vid några tillfällen.

Skadorna har givetvis till stor del varit orsaken till det prekära läget för HK. Men att så många av skadorna är förslitningsskador bör givetvis analyseras.

De många och långa frånvaroperioderna har visat på HK:s poblem, bristen på bredd i truppen. Vid tre tillfällen har HK tvingats skriva korttidskontrakt med spelare från andra klubbar för att få ett konkurrensdugligt lag.

HK:s skånska elitkolleger har farmarlag, som spelar i division 1 och 2, ofta på övre halvan. Malmö HP, HK:s farmarlag, håller till på undre halvan i trean.

HK:s juniorlag försvann i steg 2 i JSM. Nio av elitlagen har lag i steg 4 i både JSM och SM för 16-åringar. Av elitklubbarna på herrsidan är det endast HK, Skånela och Drott som är utan representation i slutspelet i de två äldsta ungdomsgrupperna.

När konkurrenterna kan plocka in ersättare från de egna leden måste HK söka sig utombys, förenade med kostnader, eller lita på egna juniorer som inte är redo för elitseriespel.

Det håller inte i längden. Kanske inte ens i år.

Handbollsentusiasterna i HK Malmö har mycket att jobba med, oavsett serietillhörighet 2013/2014.

Man skall ha klart för sig: Att bygga upp en stabil, ekonomiskt stark, elitklubb med bra återväxt tar cirka tio år.

Genvägar lönar sig sällan!